Aftonbladet – 27 april 1868, sida 2

EEONGMISET. Myntreformen. Frågan om svenska myntväsendets ordnande, på ett sätt, som besparade nationen de fortgående små förlusterna på vårt nuvarande olämpliga myntsystem, har, genom riksdagens beslut att godkänna K. M:ts proposition om en förändrad utmyntningsgrund för guldmyntet, gjort ett ganska vigtigt framsteg. Sammansatta bankooch lagutskottet hade, genom sitt betänkande n:r 5, med tillhjelp af statskontorets sakrika utlåtande af den 11 Februari innevarande år, lyckats så fullständigt utreda frågan, att begge kamrarne funno sig föranlåtna enhälligt bifalla utskottets tillstyrkan, så lydande: Att riksdagen må för sin del besluta att, med upphäfvande af hvad k. förordningen den 9 Maj 1835 angående myntfoten innehåller om utmyntning af guld, må i detta hänseende stadgas: 1:0) att af guld utmyntas följande myntstycken, nemligen: ett af det guldvärde och den vigt, som vid ofvanberörda jemförelsevägningar befunnits noggrapnt motsvara det genom myntkonventionen den 23 December 1865 af Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz antagna 10francs-stycket, samt ett af det guldvärde och den vigt, som, med tillämpning af samma konventions bestämmelser, noggrannt motsvara 25 francs ; börande de utrönta svenska vigtbestämningarne införas i den författning, som kan blifva i ämnet utfärdad; 2:0) att dessa guldmynt skola innehålla nio delar rent guld mot en del koppar, eller hafva en halt af niohundra ett-tusendedelar, hvilken blandning kallas myntguld; 3:0) att remedium i halt får utgöra, på hvarje myntstycke, två ett-tusendedelar öfver eller under den rätta halten, samt remedium i vigt, likaledes på hvarje myntstycke, två ett-tusendedelar öfver eller under den rätta vigten; 4:0) att å guld, som till utmyntning inlemnas, skall myntskatt afräknas med det belopp, K. M:t må ega bestämma, dock icke öfver tre tiondedels procent; hvarjemte skedarelön bör enligt gällande föreskrift erläggas för guld, som är osmidigt., Man finner häraf, att vi komma att få tvenne svenska myntstycken af guld, hvilka blifva lika goda och således lika antagliga i allmänna rörelsen, som alla guldmynt, utmyntade i francs. Frankrike, Belgien, Italien och Schweitz utgör den quadrupelalliance, som fört frågan om ett för hela den civiliserade verlden gemensamt myntväsende betydligt framåt. I dessa länder, påfvens stater inbegripna, ty i myntfrågan har hans helighet icke befunnits vidhålla sitt bekanta non possumus, komma sannolikt snart svenska guldmynt att erkännas. Men äfven det under snabb utveckling varande Österrike har genom särskild konvention med Frankrike förbundit sig dels att vidtaga den jemkning i sitt eget mynt, att den österrikiska florinen blifver precist lika med 22 francs, dels att guld kommer att utmyntas, alldeles såsom i Sverge, uti tvenne myntstycken, ett å 10 francs och ett å 25 francs. Det inses således att äfven uti Österrikes vidsträckta stater de nya svenska guldmynten blifva anändbara. I Finland har man redan francskning. Den finska myntenheten Markka är lika med en francs, och följaktligen blifver det mindre svenska guldmyntet lika med 10 Markka. Ryska rubeln är lika med 4 francs, hvaraf följer att det mindre svenska guldmyntet blifver lika med 2!2 rubel. Nordamerika torde ej länge dröja att reducera den amerikanska dollarn till 5 francs, och då utmyntning af 5-dollarsstycken i guld redan brukas; så blifver detta mynt, så nära uppgående i värde till det engelska sterling, att England af denna lilla skilnad i myntvärde kommer att få samma olägenheter, som Sverge i längliga tider haft af att dess silfvermynt varit litet drygare än Danmarks. England, som är mycket konservativt, då rågan gäller införandet af förbättringar, vilka icke äro uppfunna i England, har vittills visat föga benägenhet för myntrefornen. Men då öngland klarligen inser, att, händelse Frankrike och Amerika prägla ö-francsstycken i guld, de engelska soveeigns komma att marschera i degeln, så har fven i England förberedande åtgärder nu vidtagits. Benägenheten i Norge att främja len stora frågan kunna vi taga för alldeles ifven, emedan begreppen om myntväsendet lerstädes äro klarare än här. Norges vigigaste handeisförbindelser äro med vestnakterna, hvilka redan hafva guld till sin nyntfot, Af det anförda torde våra läsare finna att je blifvande nya svenska guldmynten erålla en vidsträckt användbarhet och att de ngå uti det blifvande universella myntystemet. Det ankommer nu på hvar och n att af dessa mynt skaffa sig tillräckligt ntal. Då det är sannolikt att ännu mycket ommer att talas och skrifvas om dessa begge uldmyntstycken, och då det är obeqvämt tt endast benämna dem efter den olika va