Aftonbladet – 25 april 1868, sida 3

saken med kreditorerna eller att fara till er annan marknad... Ah, min herre! afbröt jag. Ni är orättvis mot grefvinnan de Bassancourt. Jag säger ju icke det ringaste ofördelaktigt mer om henne, än om hela den societeten. Det är qvinnor, som första gången sågo dagens ljus i en liten bodkammare eller kanske i en portvaktareloge, som blifva gifta med uppkomlingar, hvilka gjort en lyckad kupp på börsen och som göra sina hustrur till baronessor och grefvinnor, fastän de sjelfva äro hvarken baroner eller grefvar. De äro måhända också alldeles icke gifta, dessa damer, men utnämna sig sjelfva till grefvinnor, och på grund af det diplomet anse de sig böra hysa det suveränaste förakt för packet, med hvilken benämning de hedra alla, som ej kunna eller vilja deltaga i deras extravaganser. Och karlarne sedan! De äro, om möjligt, ännu löjligare. Den der vicomten, som lyser med de brokigaste band i knapphålet, dyrbara bevis på främmande monarkers förmåga att uppskatta Hans enorma förtjenster, hade en far som var skoflickare, och det är väl derför som den förnäme sonen nu tillåter sig att skymfa den stora revolutionen. Ah, hvilket sällskap!.. Det är den societeten, som inför utländet representerar det närvarande franska samhället och som mindre uppmärksamma betraktare taga för sjelfva detta samhälle. Vet ni likväl huru många de äro, dessa, som göra så mycket buller af sig? Jo, tre å fyra tusen kanske, på sin allra högsta höjd ännu ett tusen dertill. Summan är sannerligen icke betydligare. Och Paris har dock nära två millioner invånare... Frankrike har bortåt fyrtio millioner. Skola de fyratusen dårarne och uslingarne då hafva rätt att betraktas såsom Frankrike? Skall utländningen för dessas skull ega anledning att tro helå värt land vara ruttet och moget för fall?... Men jag skall säga er en sak. De utländningar, som besöka oss, se vanligtvis ej blott mer än skalet. De hafva i de flesta fall ej tid att se något annat, och det lysande eländet lockar dem också sjelfva. De deltaga så gerna i de fadda nöjen, som de anse vara karakteristiska för Paris, och så lära de icke känna något vidare af vårt samhälle, hvilket likväl icke hindrar dem att sedermera högljudt beklaga sig öfver det gräsliga moraliska elände, som, enligt. deras förvända åsigt, fräter på hela franska samhällskroppen. Det går så längt, att man får höra främlingar, hvilka påstå att här ej finnas några familjeband, att vi fransmän aldrig ega något hem 1 detta ords ädlare bemärkelse. Sådana skefva omdömen kunna gräma ett franskt hjerta. Tyvärr finnes det också skriftställare bland oss sjelfva, som ockra på det elände, hvilket visar sig inom vissa samhällsklasser, och derför bidraga att leda främlingarnes omdömen på villovägar. En sådan skriftställare är, jag tvekar icke att nämna hans namn, Ernest Feydeaw, en dålig litteratör, men en fräck malare af hvad han kallar verkligheten. Om en sådan författare ville underrätta sina läsare, att hans skillringar möjligtvis egde sin motsvarighet inom en liten krets, vore han ärlig, och då kunde lessa taflor anses berättigade, såsom ett slags rapporter öfver den kretsens tillstånd, ehuru le aldrig kunna få plats inom den verkliga itteraturen; men då han söker göra troligt, utt hans gemena taflor utgöra trogna bilder hela samhället, förtjenar han sannerligen karp tillrättavisning. Sådana skriftställare pekulera i smuts för att gifva sig sjelfva itseende af rena moralister och på samma ång skapa sig en liten nätt förmögenhet; y deras usla böcker läsas, det medger jag, ch största afsättningen är i utlandet... Här innes dock lyckligtvis en annan litteratur, n verklig; här finnes vetenskap och ihärlig forskning; här finnes också konst och htusiasm för det sanna, sköna och goda. :ro mig, att Frankrike, oaktadt den depraation, som existerar inom några kretsar, ch trots despotismen, som sammanhänger hed denna depravation, dock är ett land, näktigt af stora ting...n Hr Dupuis yttrade ännu mycket mer i år afton öfver dessa ämnen. Jag lyssnade red stort nöje till hans framställning, men ruktar att redan hafva tröttat genom detta emligen noggranna återgifvande af hans ord. Je stå så iligt. ristade i mitt minne, att ig sannolikt aldrig glömmer dem. De hafva ommit mig att tänka på mycket, hvaröfver g icke förr reflekterat. Om ni ej finner umma intresse i att läsa dem, som jag erwit vid att höra dem, torde dessa ord dock unna erinra er om ett och annat i äfseende j detta Paris, som synes så outgrmdligt. q Thora B. NN Pr SALE VEG