Aftonbladet – 25 april 1868, sida 3

heterna förändra sig. Så snart den först förskräckelsen lagt sig, öppnades visserlige åter de aristokratiska salongerna, men de anda, som förr herrskat i dem, hade under gått en väsentlig förändring. Den nya gc nerationen fann behag i nya sysselsättninga nya nöjen, af helt annat slag än som för varit de enda af god ton. Mången da: med ett namn från korstågens tid hade trött nat att göra eröfringar genom det fina ko -I ketteriet eller att förtjusa med nobelt skicl t Hon ville hellre förvåna verlden genom e vf öfverdådig karlavulenhet och uppträdde me -Iridspö och cigarr. Hon blef en lejoninna, oc då var det slut med la grande dame. De verkligt graciösa societeten krympte ihop ti de minsta proportioner. Bourgeoisien oc -laristokratien möttes i det simpla, då den förr ville blifva den senares jemlike. Ni vill alltså påstå, sade jag, som me största uppmärksamhet lyssnat till hr Du I puis framställning, att det icke är kejsar dömet, som fördrifvit den gamla aristokra jtiska elegansen? . Den beskyllningen bör man icke göra kej sardömet. Då Februarirevolutionen bröt ut vår det endast furstinnan Liewen, madam Swetchin och prinsessan Belgiojoso, som förd den gamla fina pariserverldens talan, trenn utländskor, som sökte rädda den gamla pa risersalongens goda namn och rykte, mer motarbetades af infödingarnes egna dålig: mantr. Februarirevolutionen hade sin mission Den bestod icke uti några fåfänga försöl att blåsa lif i gamla former och den hjelpt alltså icke Faubourg Saint-Germain till sit förra anseende. Den revolutionen hade kunnat ombilda staten och möjligtvis bidraga til samhällets förnyande, såvida icke alla dåliga lidelser sammansvurit sig mot henne, alls gamla utdömda former sökt rädda sig för ännu en tid genom hennes död. Revolutionen, jag menar den genomgripande ombildningen till ett bättre, dukade under genon alla dessa förenade bemödanden, till hvilket ändamål de för öfrigt mot fiendtliga krafter räckte hvarandra handen. Det är måhända icke alldeles öfverflödigt att i våra daga påminna om den sanningen, då vi nu så ofta ra huru man smädar republiken af år Republiken föll, och reaktionens frukt blef kejsardömet. Det var en ganska naturlig frukt af en sådan samhällsblomma. Men jag vågar påstå, att de bättre elementernaisamhället ingalunda voro tillintetgjorda. De hade endast låtit öfverrumpla sig och drogo sij tillbaka, kanske alltför långt, ända in til den innersta kärnan af nationen; men det är också derför som den kärnan kunnat bibehålla sig frisk, under det skalet på de flesta ställen är skämdt. Icke är kejsardömet orsaken till ihåligheten, färden, sedeförderfvet och uselheten i åtskilliga delar af samhället. Det är snarare följden deraf, men det har förstått att beoäov8 sig af de redan förut förskämda vanorna Om den högre societeten och af dåsigheten hus hvad man kallar bourgoisien för att styrka och stadfästa sitt eget välde, på samma gång det kurtiserat en stora massan och sökt tjusa ucmna med vackra, blå dunster. Det är bra speladt, det kan man icke neka, men ett spel är act, och en oång skall verkligheten taga ut sin rävtFaubourg Saint-Germain är för närvarande icke annat än ett namn, namnet af en ruin, af något som redan vpphört att lefva, Det finnes kanske icke ett halft dussin familjer, som existera under inflytande af den samla regimen. De öfriga hafva blandat sig med uppkomlingarnes sällskap och kastat sig n i den hvirfvel, som dansar omkring på tan af samhällsfloden. Deras söner och, hvad värre är, deras döttrar kunna numera j skiljas från äfventyrareslägtens medlemmar. Grand monde har sammansmält med lemi-monde, och är det någon af dessa verldar, som är mer framstående än den andra, är let sannerligen icke den förstnämnda. Men under det den sednare dragit den förra ned ill sig, anser den sig böra såsom sina egna upptaga de föråldrade principer, hvilka utmärkte det gamla Faubourg Saint-Germain. Det är ett, om än icke uppenhart proklameradt, dock faktiskt bestående contractum turpe. Ursäkta latinet, madame, mademoiselle vill ag säga. ... Kan ni tänka er något löjligare, in att höra dessa falska grefvar och grefvinnor yrka på att man skall falla i extas ;fver den, gamla regimens utnötta institutiover? Det är dock dagens chic inom den sovieteten. Om någon tölp kommer och talar om 1789 irs principer, bör ni genast falla i vanmakt, såvida ni vill en enda gång till mottagas i lessa lysande salonger. Skulle någon säga stt strängt ord om påfvestolen, måste ni stiga ipp och taga afsked af värdinnan, beklasande er öfver att hafva råkat på en röd akobin i hennes societet. Ju större skandal vi gör vid ett sådant tillfälle, desto mer blir i prisad, ni och er toilette, uti ett fromt sauserie af en de Saint-Jean eller någon anvan elegant ultramontan publicist. Öm poackarne får ni aldrig tala, såvida ni vill inses ega något chie. Kommer konversatioren att vidröra italienarne, hvilket dock undrikes i det längsta, såvida det icke blir fråga mm Vatikanen eller macaroni eller italienska peran möjligtvis, det vill säga italienska opeans salong, ty dess scen är af alltför underrdnad vigt — men skulle det, säger jag, blifva fråga om de verkliga italienarne i det verkliga Italien, bör ni genast skynda er att örklara, det de äro skurkar och banditer ullesamman. Deremot vet ni nog att det är hio att få den heliga stolens speciella välignelse, och den kan ni skaffa er för en emhundrafrancs-sedel, alldeles oberoende icke Blott af det menskliga förnuftet utan af warje fråga om, jag vill ej säga ett sedligt, tan af ett anständigt lefnadssätt. Så ser den societet ut, i hvilken ni varit og lycklig att rätt snart efter er ankomst ill. Paris vinna inträde. Har: jag ej rätt) anske? Hvem är denna madame de Bassan-1 ourt? Ni ursäktar att jag kommer in pål let kapitlet. Ar hon en verklig grefvinna? öjligtvis,b möjligtvis icke också. Det kanl. frigt göra detsamma, ty, såsom jag nyss . nrade, allt är af ungefär lika värde i denl: rägen. Hvarifrån har hon fått sin förmö-!! enhet? Det frågar man ej heller efter. Man är nöjd med att denna förmögenhet