Aftonbladet – 25 april 1868, sida 3

ST GRLIERELIITA, IPVATEG KUR LARB UGL BA manföras i en särskild författning. Då först kun trygghet vinnas. Sedan diskussionen förklarats slutad, egde v ring rum. För resultatet deraf redogjordes i gå I dagens blad. Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) V. Sedan några dagar har jag icke sett gre! Jvinnan de Bassancourt. Jag har icke gjo l visit hos henne och ej heller har hon låtit hör af sig. Madame Boisdhyver frågar oupphör ligt, om jag idke skall fara till Avenue c limperatrice, men jag ger undvikande sva Min värdinna har alltid satt mycket värd på mitt umgänge med den moderna verlds damen och talar derom oupphörligt med d öfriga pensionärerna samt med de personer, sor komma på besök till oss. Det ser ut, sor skulle grefvinnan de Bassancourt förläna e viss glans åt madame Boisdhyvers pensior Ah, ni umgås i dessa kretsar? frågad en gång en herre, hvilken plägar ofta besök oss i pensionen. Grefvinnan vill icke en enda dag släpp denna min pensionär,, försäkrade min vär dinna med stolt tillfredsställelse. Hon visad sig nästan lika belåten, som när hon berät tar att hennes man, öfversten, stupat i Afrika Det är nemligen numera i den verldsdelen som den ädle krigaren offrat sig för Frank rikes ära. Den främmande herrn såg på mig med er nästan förvånad min, hvilket gaf madame Boisdhyver förnyad anledning att upprep: sin försäkran om grefvinnans synnerliga vänskap för hennes pension. Samme herre, hvilken är en ganska hygglig karl, artig utan at vara påträngande, glad och skämtsam sami till och med spirituel, men aldrig frivol, och som förstår att i det lättaste samtal alltic lägga en droppe allvar på botten — samme herre, säger jag, kommer numera mycket ofta till oss och dröjer här ibland ett par hela timmar under en ganska liflig konversation, en konversation af helt annat slag, än den jag hört i grefvinnan de Bassancourts salonger. Den mannen börjar verkligen intressera mig. Jag finner ingenting riskeradt i den bekännelsen. Han ser ej heller illa ut. Efter hväd jag hört, sjelf talar han dock aldrig derom, r han skriftställare, men uppträder alltid med en pseudonym, ett nom de guerre, såsom det här heter. Hans borgerliga namn är Dupuis helt enkelt. Jag skulle bra gerna vilja veta under hvilka pseudonymer han skrifver, men jag kan omöjligt fråga honom. gi I. kes hafva öfvergifvit grefvinnan de Ni tyv. 05 halva Ofvergtvit g Fr Bassancourts .0cietet? sade hr Dupuis i går afton, när jag sav. Gvar i pensionens lilla salong, sedan vi drackiv värt. kaffe. Nära på! svarade jag hut uppriktigt. Jag gratulerar erlb on Hvarför det, min herre? frågade Jag idet jag kastade en blick på madame Boisähyver: hvilken icke tycktes lägga märke till mitt samtal med hr Dupuis. Tillåt mig att tala öppet med er,, svarade hr Dupuis, och anse det icke förmätet af en person, hvilken ni så föga känner. Jag anser den societet, i hvilken grefvinnan de Bassancourt bjudit er att studera det franska samhället, vara föga passande för er. Ni menar, att en stackars främling, såsom ag, aldrig kan göra sig hopp om att uppnå len höjd af elegans och... och chic, som lenna societet fordrar, att jag der alltså icke ir på min plats. Jag menar, att ni icke der finner det Frankrike och det Paris, ni kommit hit att söka. Finner jag det då på något annat ställe? Måhända!... Den societet, till hvilken nadame de Bassancourt hörer, är tyvärr den som usurperat makten och som ännu någon id kanske kommer att bibehålla denna, och letta till skam för franska namnet; men, tro nig, det är ingalunda det verkliga Paris. Det ir det Paris, som. sprakar och lyser i fyrrerkerier och bengaliska eldar och derför enamt synes på långt håll, äfven långt utanör Frankrikes gränser; det är det Paris, om för oväsen och skriker högljuddast och lerför ensamt höres på tusentals kilomötres fstånd; men, jag upprepar det, det är icke let verkliga Paris. .Men hvar finner jag då ert verkliga Paris? ir det i de ultra-aristokratiska salongerna Faubourg Saint-Germain. Pah! Tron och altarets försvarare finnes unnu, men Faubourg Saint-Germain finnes cke. Jag vill säga, att hvad man fordom nenade med detta namn icke längre existear. Vet ni hvad Faubourg Saint-Germain rerkligen var?... Herrskapspalatser, ty det ar ni hört talas om äfven i ert affägsna and, med skulpterade vapensköldar öfver wistokratiskt tillslutna portar, portiker, terasser, vidsträckta trädgårdar med sekelssamla träd, en massa granna lakejer, gamla nkehertiginnor, feodala fördomar!... Ah ja lt det der fanns i Faubourg Saint-Germain ch det för icke så orimligt längesedan. Men ler var också mycket annat och isynnerhet ar det något graciöst, något ojemförligt med vad nu finnes och något oefterhärmligt. Halfva året lefde man på sina gods, det friga halfåret i Paris. nder karnevalen af man baler; i fastlagen konserter och mycet allmosor åt sina egna fattiga, såsom det ette; då gick man också i kyrkan; efter våsk gifte man sig. På teatern visade man ig sällan. Utom Frankrike reste man aldrig. Vilt det der gick såsom ett gammalt urverk. Man reflekterade just icke mycket öfver sig jelf och det öfriga samhället. Det sistnämnla kände man för öfrigt icke i Faubourg saint-Germain. Så såg det ut äfven efter Bourbonernas terkomst. Man klagade visserligen öfver tt revolutionens gudlösa gap slukat adeln ch adelns rikedomar; man påstod sig vara åde guillotinerad och ruinerad; men detta aktadt lefde man, hade palatser vid Rue saint-Dominique, Rue de IUniversite, Rue rrenelle Saint-Germain 0. s. v., hade gods i ouraine och litet hvarstädes i Frankrike, ade stora sysslor vid hofvet och mådde alleles förträffligt. Alla förnäma voro då slägt, ch följaktligen kände alla hvarandra. Det anns icke en enda apokryfisk vicomte. Adeln rån kejsardömets dagar ignorerade man, men nan var höflig mot alla menniskor. Man var pirituel och fin, man var verklig markis från LL 2? 1 2