Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

Ja, jag känner af gammalt ditt goda j jag kan inte neka att jag räknat på 2 m min enda härstädes varande anförandt, fullföljde kaptenen med sitt mest insällsamma småleende. Iajorskan spetsade öronen; hon fruktade atthennes gästfrihet skulle tagas i anspråk och genmälte således häpet och brådskane: iljertans gerna — om det är något jag ka, men, som jag nyss sade: vi stå på resade fot. I dag... i morgon... Jon stammade och kastade en ängslig blic mot dörren till sängkammaren. Hoppadeshon kanske att Emerence skulle komma sin ru moder till hjelp emot den försmådde friaen? Fåfängt hopp! Emerence hade visserlten vexelvis både ögon och öron i nyckellilet, men att visa sig för onkel och kusin, lertill kände hon ingen kallelse. Jin dotter är här uppe i Stockholm för att öka sig en plats som guvernant. Vi hopades att ni, med edra många relationer, möjligen skulle veta någon dylik befattnio : äfvande sin motvilja — det måste ske — pe Hilda; närmande sig till majorskan, shonsin lilla feberheta hand på den gamla Ti och framstammade i en er ön lande to: Bästa tant! mitt enda hopp hvilar i eri På känsla af medlidande för den unga skna, hjelplösa varelse, som stod framför hane, rörde sig i majorskans förtorkade hjerta oa hon genmälte: Bevars, mitt söta barn! or vi kunna, så... Vänta ett ögonblick! ja skall gå in och tala med Emerence; kansk hon vet någon råd...n fajorskan gick till dörren, men dröjde nåra minuter att öppna, ty hon kände till sinfröken dotters plägseder.