Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

som föreställt sig, att ett så radikalt steg nu kunde ifrågakomma; men då hr civilministern ville vederlägga påståendet, att den lika rösträtten framkallar större intresse fö allmänna angelägenheter, genom att anföra antalet af dem, som i Stockholm deltagit i val till domarebefattningar, så tillåta vi oss anmärka, att han valde ett exempel, som väl kan tilltala den ytterliga tanklösheten, men som icke har något värde för den, som gör sig aldrig så litet förtrogen med det hvarom fråga är. Vid dessa borgmästareoch rådmansval i Stockholm, som åberopades, hafva valmännen att bland några få, vanligen fyra eller fem, sökande uppsätta tre på ett förslag Nu inträffar ett af två. Antingen känner flertalet af valmän lika litet om den ene si kanden som om den andre, och man är så ledes af denna anledning likgiltig för hvem som kommer på förslag, eller ock vet man på förhand — såsom fallet var vid de båda borgmästaretillsättningarne — att en af de sökande är så godt som sjelfskrifven både aget och platsen, och man bryr si e icke om att rösta. Det an exemplet bevisar således icke det allra rine i den åsyftade riktningen. Tr Lagerle anförde vidare, att bland de 11,713 valmän i Stockholm, som ha blott en röst vid kommunalvalen, ha icke mindre än 6,289 varit betagna sin rösträtt till följd af försummad betalning af utskylder. Detta skulle bevisa vådan af att lemna ett ö gande inflytande åt denna klass af valmän. Men hr statsrådet råkade förbise, att de, som varit betagna sin rösträtt, icke heller skulle egt att utöfva den, burudan röstskalan in varit beskaffad, och de hade således i hvad fall som helst saknat allt inflytande på valen. För öfrigt kunde argumentet möjligen lata höra sig om fråga varit att införa lik rätt, men saknade all betydelse i afseende på ett röst-maximum, som stannar först vid 100 röster, på sätt lagutskottet fö Den vidlyftigaste debatten uppstod i för sta kammaren: vid den punkt, som föreslår borttagandet af begränsningen nedåt för utöfningen af valr Det var med anledning af denna punkt, vid hvilken väl omöjligen några farhågor för ökadt inflytande åt de lägre beskattade kunde uppstå, som man fick höra flere ledamöter uttala den ofvan omförmälda paniska skräcken för hvarje, äfven den mest betydelselösa, rubbning i kommunallagarne. Från andra sidan framhölls emellertid, att då man uppställt förmögenhetsprintipen, eller en efter skattebidragen proportionerad rö. vore det obilligt, att icke tiller rätt at dem, som erlade kommunalafgitter, en till ringa belopp. Utskottets fö g i denna del blef ock at kammaren bifallet med 67 röster mot 41. Vi ha redan förut yttrat, att vi anse detta medgitvande fullkomligt betydelselöst, ty så länge det är ett faktum, ati de som Hafv blott en röst icke anse det löna mödan att begagna en rösträtt, som icke ger dem ens skymten af inflytande, så är det temligen likgiltigt om man med några hundra personer ökar antalet af röstegande — i vallängderna. Man endast der några ark papper för att upptaga deras namn. Men beslutet har dock sa tillvida betydelse, att det visade, att första kammarens majoritet åtminstone icke delar den af åtskilliga talare yttrade vidskepliga fruktan att röra ens ett jota i kommunallagarne. Dä emellertid flere talare, som biträdde denna punkt, förklarade sig vara mot förändringen 1 afseende på maximum, kan voteringen icke tjena till ledning för be edömande af utvängen i depna fråga, som är den egentligen vigti Vi ha sällan I att vara af samma tan som grefve OC. G. Mörner, men vi måste dock tillstå, att om kammaren skulle vilja stanna vid nyssnämnda betydelselösa medgifvande, man har anledning att med hr grefven spörja om man tror det folk, med hvilket man har att göra, är sådant, att det nöjer sig med något som ej är af någon betydelse. Vi tro det sannerligen icke, utan äro med hr grefve Mörner af den tanke, att folket icke låter dunster i ögonen på sig. Missnöjet kulle fortfara, och det kunde ju hända, att påtryckningen slutligen blir så stark att man framdeles i detta fall, såsom tillförene i så många andra, finner sig nödsakad till vida större eftergifter än dem, som nu skulle tagits till godo. Vill första kammaren uppfylla sin mission, att utgöra det konservativa elementet i representationen, att betrygga ett lugnt framåtskridande, då bör kammaron genom måttliga eftergifter i tid söka förebygga en sådan oro i sinnena med deraf följande häftiga ryckni ar i Jagstiftningen, hvilka ofta blifva följden af ett stelt och halsstarrigt motstånd mot äfven de mest berättigade fordringar. Den enskilde kan vara berättigad att för sin person blottställa sig för följderna af ett sådant förfarande, såsom då grefve C. G. Mörner i går afton liksom li tet smått berömde sig af att han hade var beredd att röna diverse obehag för sitt motstånd mot representationsreformen; men man är icke berättigad att på sådant sätt äfventyra fäderneslandets vigtigaste intressen. Och till dem räkna vi förebyggandet eller undanröjandet af det agg och den hätskhet medborgareklasser emellan, som den nuvarande kommunallagstiftningen framkallat och hotar att ytterligare framkalla, samt af den fiendtlighet mot bestående lagar och institutioner, som alstras af pätagliga och skriande orättvisor och m rhållanden, sådana som dem, om hvilka här är fråga. sj Entledigande. Med bifall itill den at handelsborgmästaren i Stockholm L. A. Weser gjorda ansökning, har K. M:t den 31 nästlidna Mars entledigat honom från befattnin