Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

flytande på första kammarens sammansättning. Det är nog att kommunalförfattningarne och första kammarens sammansättning stå med hvarandra i gemenskap; derföre få kommunalförfattningarne icke ändras! Om vi antaga att inom representationen funnes några så hätska motståndare till den nya sakernas ordning, att de icke ville försumma något tillfälle att göra den nuvarande representationen förhatlig hos na-li tionen, så skulle vi kunna fatta att de sökte vältra på dess tillvaro ansvaret för upprätthållandet af någonting så förhatligt, som det af de nu gällande kommunalförfattningarne skapade : fåväldet inom kommunerna; men det är oss alldeles oförklarligt huru någon, som från början varit anhängare af representationsreformen, eller någon, som sedermera lojalt slutit sig till densamma, och som följaktligen måste önska, att folket må med kärlek och förtroende omfatta den, kunna vilja med föreställningen om denna reform sammankedja det mest skriande mis: å lande, som vår lagstiftning och sam organisation för närvarande förete, och emot representationen det med hvarje dag växande missnöje, som deraf alstras. Det är dock detta man gör, då man tager denna representationsreform, af hvilken et väntade sig ett skyndsammare genomförande af sådana samhällsförbättringar, som af allmänna rättsmedvetandet påkallades, till förevändning för ett mera härdnackadt motstånd mot äfven de mest berättigade reformi sträfvanden, än som kunnat ifrågakomma ens under den gamla otympliga representationens dagar. Öfverläggningen i ämnet inom första kammaren öppnades af hr Wallenberg, hvars anförande hufvudsakligen utgjorde ett klagomål öfver pressen. Detta yttrande ställdes visserligen närmast i samband med frågan om personlighetsprincipen, om hvars til ning den ärade ledamoten dock vi fråga nu icke kunde uppstå, och han ställning gick ut på att visa, att så längest pressen sa illa som den nu, enligt hans förmenande, uppfyller sin mission att uppfostra ö folket i politiskt afseende, så länge kundela det 9 blifva fråga om personlighetsprincipen; men hr W. stödde på enahanda argumentation sin förklaring, att han för närvarande icke ville gå in på någon modifikation i nuvarande röstberäkningsgrund, med undantag !n endast af den af honom föreslagna fördelningen af bolags rösträtt på aktieegarne. Kort sagdt, hr Wallenberg tycktes vilja göra en ny presslagstiftning till vilkor f kommunalreformen, och han utgick på-lic tagligen från den förutsättningen, att enk presslag skulle kunna undanrödja anled-!T han nu fördelk ningarne till de klagomål deröfver, att pressen icke håller sig till sanningen; att den upprepar vilseledande satser mn tills de blifva trodda; att diskussionen inom lj: pressen är lam; att den angriper enskilda och myndigheter m, m. Vi äro ledsna att höralb e betydande politisk personlighet, hvilkens s tppfattning i så många afseenden öfverens-1i slämmer med vår egen, uttala sådana åsigter, n am den fria pressens betydelse och ställning, !d och framförallt att finna att hans ord skulle Pp kunna tolkas så som hyste han den föreställs ningen att tvångslagar och restriktioner skulle! y kunna skapa en god press. Ingen menniskaln lirer väl bestrida, att pressen i vårt land, y likasom öfverallt annorstädes, gör sig sakerö til missbruk; men för hvar och en, som lugnt! 1e och passionsfritt betraktar saken, skall det p bifva klart, att de olägenheter dessa miss-; a äro af så ytterst ringa betyfrihet, att olägenheterna aldrig kanna vägas mot fördelarne. Och om vils uppkasta den frågan, hvilken den verkliga scada är, som pressmissbruken i vårt land förorsakat, så tro vi att man skall blifva oss svaret skyldig, så framt man icke ställer sig få partiståndpunkt och tillvitar pressen att hafva genomdrifvit reformer, som varit för i misshagliga. Pressen anfalrågot visst pa r sannt i br personer, säger man. Ja, det av icce den ärade talare i första kammaren, som m så bittert beklagade big öfver pressen, i många år varit föremål för hätska anfall från er del tidningar? Men hvad verkan hafva de nedfört? Sitter han icke genom medborgerlist förtroende inationalrepresentationens försty kammare, och har icke hans ord der ett mycket stort inflytande? År han icke medlen af kommunalrepresentationen och af densanma använd i förtroendenppdrag? Och hans prvata verksamhet, har väl den lidit af de anfall, som mot densamma blifvit riktade? Oss veterligen icke det ringaste. Atten pe 01, som har makt, blir föremål för kritik, oca att den som har stor framgång får afundsmän, äro så vanliga och fran de mensk5ga förhållandena s n g uti att äfven taga de med dem förknippade dägenheterna. Vi skulle för öfrigt kunna uppväkna en mängd bevis på, huru pressens misseh korrigerat sig sjelfva; men vi skulle derine, och vi vilja nu med afseende å presshållandena endast tillägga, att om hr Walleande satser predikade rörande ämnen, i hv!ka sanningen står för honom fullkomligt klir och pataglig, så har icke heller deraf någon egentlig skada timat; ty några rösters riltning eller ett eller annat års uppskof med er i allmänna tänkesättet ännu icke mogen reorm, äro inga riksolyckor, och först och it borde man ihågkomma, att ingen pressla i verlden, som vill bibehålla en skymt af!) orlets frihet, någonsin kan förhindra förfäktadet af vilseledande läror, och att, om man lale en makt öfver åsigter i lagskipningens had, så berodde beskaffenheten af de förfäktale lärorna på deras godtfinnande, som mkten hade, och det är långt ifrån gifvet at det alltid skulle vara sanningen som af den tillstaddes att se ljuset. Men utvägen ati förfäkta sanningen med ordets makt funne: icke under en dylik regim, och derföre mi man bedja Gud bevara sig för en såda. fVi skulle för öfrigt till begrundade af dem, som fasa för pressens missbrk, vilja rekommendera ett och annat kapitl i Laboulayes Paris en Amerique, hvilka äro särdeles egnade att bibringa en sud uppfattning af den vigtiga häfstång för det moderna samhällets utveckling, som liggeri den fria pressen. undre talaren i ordningen var statsrådet Laerstråle, och vi kunna icke neka att vi efte att ha hört honom funno anledning lyelönska landet till utsigten att han snart lemar sin plats i konungens räd; ty hr Lagertråle nöjde sig icke med att temligen tydligt gifva tillkänna, att han icke ville medgifa några jemkningar i den kommunala rösrätten, utom på sin höjd i afseende å bohgs rösträtt, utan han gick ända derhän, att förklara, att om nagra jemkningar skulle sk, borde man sedermera gifva grundlags hetd ät det bestående för att i möjligaste måto förhindra vidare ndrinsar. Afven else med de omätliga fördelarne ; za om en del af pressen; men vi fraga oms tningsvärda personer deraf något lida. Harlg oskiljaktiga saker, att 2 skulle förete sig lika väl om det funnes Artrivar eller ej, och den som vill njuta betaget eller fördelarne å ena sidan, får finna gepp och öfverdrifter medfört sitt eget straff gnom föras alltför långt från vårt egentliga lesberg icke kunnat med likgiltighet se vilse-!4 öfervigt för en opinionsyttring i en skef ej k or H le; ke ch if an ha bli Hc sir