Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

VE PERU DIUTIDENIENg ÖDUI GM LIV BA UV märkande drag i vår tids skaplynne, som 2 inom alla kulturländer framkallat en mängd föreningar af enskilda krafter till gemensam verksamhet för gemensamma syften och som, öfverskridande statsgränserna, derjemte antagit karakteren af ett internationelt fredsoch förbrödringsarbete, har fått en af sina ej minst betydelsefulla former i de möten eller kongresser, som numera årligen ega rum för ett eller annat vetenskapligt, politiskt eller socialt ändamål. Visserligen är det ej alldeles sällspordt att höra vigten af dylika mötens öfverläggningar och i resolutioner formulerade önskningsmål underkännas af personer, som tro sig vara företrädesvis praktiska, som antingen förbise att hvarje tidsenlig reform, som ombildar yttre förhållanden, har till nödvändig förutsättning ett mer eller mindre långsamt teoretiskt förarbete på det inre område, der tycken och åsigter, fördomar och böjelser födas, växa och dö, eller som ej lärt sig inse, att det ej är opinionerna, sådana de i tysthet dväljas i menniskors sinnen, utan först de uttalade, i vänners och motståndares kritiska korseld sofrade meningarne, som efter sitt beläte omskapa institutionerna, lagarne, det samhälleliga lifvets former. Afven från tvenne andra håll möta invändningar, som vilja neka gagnet och betydelsen af associationsandans yttring i de antydda, enskilda kongresserna. Dels finnes hos den politiska protektionismens anhängare, hos dem som öfver allt annat älska det orörligt lugna framätskridandet i det häfdvunnas djupa hjulspår, en stundom mera instinktlik, stundom mer reflekterad motvilja mot den frihandel med idber, som af dylika möten främjas, en motvilja som alltför illa dö under det låtsade föraktet för ett bråk, som : till inga resultat leder. Dels blir det emel-l; lanåt en partiangelägenhet att till noll reducera betydelsen af meningsyttringar, som ej falla i smaken, ehuru man visserligen, om de gätt i motsatt riktning, ej skulle hyst någon tvekan att åberopa dem såsom afgörande auktoritet, såsom fullhaltiga responsa prudentium. Emellertid utvecklar sig, på sin fria grund, denna skapelse af tidsandan mer och mer, antager större och större mått och s k sig till flere och flere områden. Det ä förbund med den periodiska pressen denna utveckling försiggår. Så mycket besynnerligare kunde det förefalla, att ej redan pressens män gjort sig samma utväg till godo, att ej publicist-kongresser intagit sitt med de öfriga parallela, inom ett land begränsade eller till flere utsträckta, rum bland serierna fö af periodiskt återkommande kongresser af fackmän. Efter att för några år sedan ha varit å bane, väcktes frågan ånyo i fjor af en aktad kollega uti landsorten, som föreslog att en svensk eller nordisk publici kongress borde med snaraste samlas till öfverläggning om åtskilliga för pressen vigtiga ärenden. Den då redan långt framskridna sommaren skulle svårligen tillåtit planens förverkligande samma år, men den upptogs från flere håll med ett bifall, i hvilket vi för vår del i allo instämma, hvarjemte vi tillåta oss hemställa till våra ärade kolleger, främst till den från hvilken initiativet utgick, om ej det ifrågavarande första mötet lämpligen kan föranstaltas under instundande sommar. Vi böra här bemöta, hvad vi anse för ett missförstånd af frågan, som från ett eller annåt häll framträdt. Vi påminna oss nemligen, att det ifrågavarande mötet förordades såsom ett önskvärdt tillfälle att diskutera åtskilliga af de vigtigaste politiska stridsfrågorna, exempelvis — om vi ej taga fel — skandinavismen, kampen mellan frihandeloch protektionism och dylikt. Att dessa eller dy-! i att inrymmas bland .. remålen för publicistmötets förhandlingar, vill T ämnen icke egna vara oss alldeles klart. Men det gifves enligt vår tanke, som vi väga tro vara delad af nästan alla för saken intresserade, en så betydlig mängd praktiska detaljfrågor, som på det närmaste röra pressen sjelf, de vilkor, hvarunder den i värt land lefver och arbetar, ? sättet och anordningarne för dess verksamhet, att de ej alla å ett första möte hinna behörigen utredas. För att något närmare angifva vår mening, skola vi exempelvis nämna några at de angelägenheter, som i främsta rummet torde böra blifva föremål för publicistkongressens förhandlingar. Helt naturligt vänder sig tanken först till tryckfrihetslagstiftningen i det hela. Det erkännes, att den företer brister, men dessa ha alltför litet skärskådats; ofta nog har en tillfällighet, ett enstaka undantag upphöjts tili regel och, såsom sådan, användts till motiv för en för elsedom, som en närmare granskping af förhållandena måste underkänna. 2 andra sidan ha stora företräden, som mäta sig med, i åtskilligt öfverträffa hvilken som helst annan presslagstiftning, fått träda i skuggan, och förbättringsförslag af den mest vidunderliga beskaffenhet, uppenbart egnade att bortsopa en del af vär tryckfrihetslags förtjenster utan att undanrödja dess brister, ha framträdt med de naivaste anspråk på ofelbarhet. Afven för den periodiska pressen utgör den del af tryckfrihetslagen, som skyddar den litterära eganderätten, ett vigtigt kapitel. Nu gällande tryckfrihetslag har, liksom i flere andra fall, äfven i detta lyckligt träffat det riktiga och förenat billighet med ttvisa genom stadgandet i 1 mom. 9, sista punkten: uppsatser, hemtade ur dagblad, anses icke såsom eftertryckta, då de i andra dagblad införas, såvida det tillika oppgifves, från hvilket dagblad uppsatsen är hemtad.. Åfven tillförene alltför litet iakttaget, har detta stadgande i de sista åren blifvit så godt som en död bokstaf. Det är nu ej nog att, såsom äfven förr, hufvudstadens blad af hvarandra låna utan källans angifvande hvarjehanda mindre betydande notiser, eller att en del af landsortspressen hufvudsakligast redigeras af rödkritpennans och papperssaxen. Båda delarne voro visserligen mindre lämpliga, men den förre kunde ursäktas genom tjenstens och återtjenstens, ungefärliga reciprocitet, och den senare genom frånvaron af konkurrens melan den egenmäktige låntagaren och den ofrivillige långifvaren. Men saken får ett annat utseende, när af flere, på samma plats utkommande, dagliga tidningar någon tar sig före att i väsentlig mån lefva på rof från andra och utan källans angifvande, på det försyntaste sätt, eftertrycka spalt efter spalt, lunda med länta fjädrar skylande sin torfliga, egna utstyrsel. Ett stäfjande af dettals oskick, som en ganska vidt drifven långmolighet, på hvars ständiga fortvaro dock ej .orde vara att räkna, ej ännu funnit sigs vöra på laglig väg åstadkomma, tro vi vara n uppgift för en publicist-kongress att geom moralisk påtryckning genomföra. Det ir för öfrigt ej blott de publicistiska orgaerna inbördes frågan gäller: en delaflandsrtspressen betraktar äl åtskilliga popuära, isynnerhet vittra, författares i bokfömm itgifna skriftalster, som ock öfversättningar vt isynnerhet romanlitteratur, såsom ett byte, ef hvilket man tager efter behag. Bland andra pressens familjangelägenheter — om vi så ga — kan vidare i förbi a förmdalnlnaan Anda.