Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

stod i begrepp att emottaga sin speljunta, då skulle vi kanske funnit hennes fridsälla boning, ehuru enkel, likväl nära nog hemtreflig, men nu! Gardinerna hade nyss blifvit nedtagna, och genom de stora gapande föhsterna, med sina gröna, solbrända rutor samt gulnad panelningar, hvarifrån målningen var till mer än tre fjerdedelar bortnött, sken Majsolen klart in och belyste de tjocka dammpelare, hvilka lik regnbågsskiftande molnstoder reste sig i höjden. Rummet, som syntes ämnadt till sal, var möbleradt som ett förmak samt titulerades sålongen af alla som kände majorskans nomenclatur. Den starka dagern belyste en mängd bräckligheter, hvilka visst icke voro afsedda att falla i ögonen. Af sfinxerna, de der hjelptes åt att uppbära den fordom förfa spegeln, hade den ena förlorat halfva ufvodet. På byrån felades ena foten, som ersattes genom en trafve gamla böcker; soffa, stolar, bord, allt stod så osäkert på smala, skrangliga ben och syntes så utlefvadt och skröpligt, att man riktigt längtade efter en bastant trästol, först att derpåa hvila ögat samt sedan att åt honom anförtro sin lekamen. De Hvita kallikåöfverdragen, hörande till möbeln, hade äfven nyss aftagits och nu tillika med gardinerna till hälften nedstoppade i en säck, den der för tillfället dekoreräde ena hörnet af rummet. Öfvertyget på soffan och stolarne hade ursprungligen varit rödbrunt siden, att döma efter en och annan lapp, som glömt sig qvar bland mindre nobla kamrater, dels af kattun, dels af bonrullstyg. Ofvanpå alltsammans låg ett lager af damm, tjockt, grått och vördnadsbjudande. Kaptenen bet sig i mustascherna för att qväfva ett löje; äfven Hilda, ehuru hon sällan var benägen att se saker från den ko