Aftonbladet – 21 april 1868, sida 3

I plan till riksbankens förder Jom man föreställde sig att denna plan skulle här Er Iierta tyckte att det i kammaren herrskad en nästan för stor värmegrad än som var behöf ligt, då det blott vore fråga om att förklara för slaget hvilande. Hvad sjelfva saken beträffade, så ansåg tal. frå . gan så till öfverflöd utredd, att säkert ingen vor I tveksam om hvad röst han skulle afgifva. Likvä — man kunde vara tveksam, om den ännu vor , fullkomligt klar för ålla, då man ännu kan påst: att sedlarne icke gå med tvångskurs, då banke är skyldig att inlösa dem med mynt. Klart ä att tvångskursen ej blir synlig förr än banken bi ur stånd att inlösa dem. Den föregående talarer sade, att grundlagen bjuder det bankens sedlar mc erkännas för mynt i riket, ej att de skola såson mynt erkännas. Detta må är dock tydligen lik: kraftigt som ett skall, ty så länge det qvarstår lärer väl ingen ega rätt att vägra mottaga sed larne. Den värma, hvarmed diskussionen fördes, trodd tal. berodde derpå, att man måtte föreställa sig det under denna fråga ligger någon infernalis! f och jet ser ut, son röra från privatbankerna. Man har föreställt sig att förslaget skulle medföra likställighet mellar privatbankernas och riksbankens sedlar, och denn: föreställning har uppeggats af åtskilliga tidnings artiklar, hvilka vore att förlikna vid djefvulens jämmerliga grasserande i Roslagen. Hrr Åke Anderssoe och Jonas Jonasson fr Nr län yrkade afslag, herr Hessle deremot nal. Hr Per Nilsson i Espö yttrade bland annat, att 1809 års statsmän hade de stora finansiella rubbningarne under de två föregående århundradena för ögonen och att detta föranlät dem att införa det ifrågavarande stadgandet i grundlagen. Man har talat om oro i landet såsom en föra deraf. Denna oro fann tal. ganska naturlig, då det ännu finnes många gamla, som minnas rubbningarne i forna tider. Emedan dessutom banken, enligt talarens påstående, är cen del af vår industriella utveckling, så var oron så mycket förklarligare. Långt ifrån att medgifva den föreslagna förändringen, önskade tal. att vi må återvända till det gamla systemet och återställa 72 sådan hon ursprungligen lydde. Hvad beträffade skyldigheten för privatbankerna att inlösa sina sedlar med klingande mynt, så ansåg tal. en dylik bestämmelse svår att genomföra, då vi icke hafva ädla metaller inom landet. — Yrkade afslag, i hvilket yrkande hr Östman förenade sig. Hr Randbäck ansåg grundlagens bud, att bankens sedlar skola erkännas för mynt, Yara den oegentligaste och värdelösaste bestämmelse, vare sig i grundlag eller annan lag; ty lika litet som man genom lag kan bestämma, att ett stycke granit skall vara ädel metall, lika litet förmår man med lag bestämma, att papper skall våra mynt. Tal. ville af grudlagsbudet behålla: Riksdagen allena eger rätt att genom banken utgifva sedlar,, men orden, som för mynt i riket må erkännas, ville tal. deremot stryka ut. Derföre kunde tal. icke godkänna förslaget sådant det nu förelåg. — Tal. var ej heller nöjd med senare delen i förslaet, ty i stället att det blott innehåller att sedarne skola inlösas, önskade tal. att det borde heta — — inlösas med klingande mynt. — Yrkade afslag. Hr Jöns Pährseson ansåg att frågan gäller en strid mellan kapitalet och landets befolkning och trodde, att förslaget icke borde bifallas förr, än man blifvit qvitt alla sedelutgifvande banker. Med anledning af ett föregående yttrande att man borde taga det goda, komme det ock från den lede fienden, anmärkte tal. att den högre intelligensen tar hvad den får, om ock från den lede fienden, Get gäller att förtrycka den fattige. Yrkade afslag. Hr Kelj. Ett föregående yttrande, att man borde antaga förslaget derföre, att särskilda utskottet vid förra riksdagen förordat detsamma, bemötte tal. med att förneka det särskilda utskottets bindande kraft för alla tider och för alla dess ledamöter; ty af den omständigheten att ingen reserverade sig mot utskottets beslut, får man ej draga den slutsatsen, att det icke fanns en minoritet; men denna minoritet kom öfverens att icke reservera sig. Bakom detta skydd ville tal. dock icke krypa, ty han hörde till majoriteten. Tal. menade att det nog hade skäl för sig, då man ville förändra pritvatbankslagstiftningen först, innan förslaget antogs, men medgaf, att dessa skäl förbleknat för de å andra sidan anförda. En tidpunkt sådan som den nuvarande kunde visserligen vara otjenlig för förändringen, då silfverkassan är så låg; men då man å andra sidan tänker sig möjligheten af en statsbankrutt, måste man önska den vidtagen ju förr desto hellre. En statsbankrutt vore ingenting i vårt land oerhördt. Ifrån 1740 till 1834 hade vi icke mindre än 6 sådana, genom hvilka sedelvärdet sjönk så, att den som 1740 hade 1000 rår i sedlar, hade 1834 blott 125 rdr, — Då det nu endäst gäller att få förslaget hvilande till 1870, och då tal. hoppades, att ännu flere landtbrukare skulle vara inne i representationen än vid denna riksdag, så frågade han, hvarföre man fruktade för de vådor som förespeglas. — Yrkade bifall. Hr Linäström ville blott begagna sin nu erhållna rätt till ordet dertill att önska att förslaget måtte förklaras hvilande. Föröfrigt ville tal. fra ett uttryck åt den tanke, som under diskussionens lopp trängt sig på-honom, att om detlyckades dem, som älska riksbanken, att rifva ner förslaget, så hade riksbanken verkligen allt skäl att be Gud bevara sig för sina vänner. Hr Björck instämde med dem som anse, att det för vårt finansiella välbefinnande vore af utomordentlig vigt att förslaget blir antaget. fä Per Nilsson från Kristianstads län yrkade slag. Hr Jonas Andersson såg väl ingen fara vid utt bifalla, men ej heller vid att afslå. Om man under de nuvarande lugna tiderna upphäfver den l hittills varande bestämningen i 72 S, så skulle det : minska förtroendet till banken; och då dessutom pehofvet af förändringen icke ingått i det allmänna medvetandet, så fruktade tal. att den kunde mera skada än gagna. — Yrkade afslag, i hvilket yrkande hr O. 5 Olsson instämde, Hr Rokenderg. Om det vore fråga om att nu ufgöra frågan, så skulle tal. röstanej; men då den iu blott skall förklaras hvilande, så ville tal. bialla, hufvudsakligen för att om möjligt förekomma tlandret mot privatbankerna, Hr befiter yrkade bifall. Hr Ivarsson hade icke kunnat öfvertygas, att något skulle vinnas dermed att förslaget antoges. Vu beror det på riksdagen allena att utgifva sedar, men om förslaget antoges skulle riksdagen lela denna makt med regeringen. Kunde man antaga att man vunnenågot genom att sålunda emna halfva makten åt regeringen, så skulle tal. vifalla; men då historien visar att detta förr icke arit händelsen och då man icke heller kunnat udagalägga, att det hädanefter skulle komma att ke, fann tal. sig föranlåten att yrka afslag. Hr Grafström yrkade bifall. Diskussionen förklarades derefter slutad; och id den omröstning, som anställdes, afgåfvos 76 röter för bifall och 89 för afslag.