Aftonbladet – 21 april 1868, sida 3

i Lördagens förmiddagsplenum. Andra kammaren. Riksbankssedlarnes tvångskurs. ; (Slut från gårdagsbladet.) Grefve Passe. Hvad beträffar den omtvistade frågan om tvångskurs, så trodde tal., att tvångskurs endast då eger rum, när man är ålagd att mottaga sedlar utan rättighet att få. mynt derför. Hvad beträffade sjelfva saken, så trodde tal., att alla öfverensstämde i vissa hufvudmomenter, nemligen dels deri att papper hvarken är eller kan bli mynt, dels äfven deri att, för att ernå en nyttig reform af privatbankerna, vore det särdeles vigtigt, att de blefve ålagda att inlösa sina sedlar med silfver. Tal. trodde derföre, att man skulle få svårt att bestrida nyttan och nödvändigheten af den föreslagna förändringen. Det är således endast en tidsfråga: ickeatt, utan när. I sistnämnda afseende säger man, att förändringen icke bör vidtagas förr än privatbankerna äro ålagda attinlösa sina sedlar med klingande mynt. Så mycket borde man likväl medge, att om man vill ålägga privatbankerna att inlösa sina sedlar med silfver, så blir väl en nödvändighet att först borttaga ur grundlag och civillag de stadganden, som berättiga dem att inlösa dem med sedlar. Man säger att det icke brådskar med förändringen, emedan privatbankerna hafva 8 år qvar af sina oktrojer. Detta är endast svepskäl. Lagstiftningen bör bestämmas innan den tiden tilländagår. Man har äfven sagt, att riksdagen genom förändringen lemnar ifrån sig sin makt att ensam bestämma i frågan, som derefter skulle afgöras af konungen och riksdagen gemensamt. Det är ej sannt, att riksdagen nu ensam eger besluta härutinnan, ty grundlag stiftas ju af både konungen och riksdagen. — Då tal. icke såg någon våda af ett bifall, men väl af ett afslag, så vill tal. bifalla förslaget. Hr annerskantz. En berömd man har sagt, att sedel och mynt förhålla sig till hvarandra som t löfte förhåller sig till dess fullbordan. Detta fte, sedeln, kan, såsom erfarenheten visar, svika; det kan gå så långt, att sedelinnehafvaren får ingenting för sin sedel. Möjligheten till. sådana förluster måste på all affärsverksamhet utöfva ett förlamande inflytande, hvilket ju förr desto hellre bör förebyggas. Stadgandet i grundlagen att man är tvungen att, såsom lagligt betalningsmedel, mottaga detta papper, denna skugga af mynt, är ett frö, som, så länge det qvarligger i den svenska jorden, skall behålla fattigdom och vanmakt ilandet. Det är omöjligt att någonsin röra sig med säkerhet i affärer, så länge man nödgas röra sig med skuggor af mynt. Derföre måste en förändring vidtagas. Å Ma r sagt att pritvatbankslagstiftninge bör få dras. Men om man föreslår en förän dring i privatbankernas organisation, då heter det att grundlagen först måste ändras, och på detta sätt kommer aldrig någon förändring till stånd. Dessutom återstå två år, innan ett slutligt afgörande föreligger, och under dessa år har man god tid på sig att vidtaga förändringar i privatbankernas lagstiftning. Om privatbankerna blefve ålagda att ivlösa sina sedlar med silfyer, så skulle det bli ett helt annat förhållande än nu. Då riksbanken nu är tvungen att hålla en hög metallisk kassa för att motverka privatbankernas allt för stora inflytande, så skulle efter förändringen privatbankerna bli riksbankens kraftigaste medhjeljog för att hålla silfverförrådet uppe, doriperaoan att le måste låta sig angeläget vara att sjelfva vara försedda med silfver, och derföre finge intresse af att draga det till landet. AM den skada man kan säga, att de hittills medfört, skulle derigenom försvinna. Tal slutade med att tillstyrka hvar och en, som vill ha en lugnare och tryggare ekonomisk ställning i landet, att bifalla betänkandet. Hr Uhr ansåg bland annat, att man behöfde mer silfver i landet, innan man kunde gilla den föreslagna förändringen, och yrkade afslag.