Aftonbladet – 18 april 1868, sida 2

me j j har 1,700,000, i militäriskt hänseende den mera lämpade till sjömakter. Itid förorsakat de bittraste stridigheter, på de STOCKHOLM den 18 April. Om armöfrågan i Sverge och dess utveck: ling på senare tider. Under denna titel förekommer i Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur, Januarihäftet 1868, en märklig uppsats, som kan tjena till en orientering för dem, som icke haft tid och tillfälle att i detalj följa utvecklingen af försvarsfrågan i vårt land, men önska känna dess nuvarande ståndpunkt. Som den emellertid, med afseende på publiken i brödraländerna, äfven berör åtskilliga förhållanden, som här torde vara tillräckligt kända, ha vi trott oss på ettoch annat ställe, utan fara för sammanhanget, kunna göra några uteslutningar. Få frågor torde för de skandinaviska sträfvandena vara af större vigt, än den om svenska landförsvarets verkliga styrka och beskaffenhet. Bland de trenne skandinaviska rikena är Sverge med dess 4,100,000 ivyanare, då Norge och Danmark hvartåera blott egentliga stommen, till vilken de båda andra skola ansluta ig, Sverge är landmagten par preference, hvilken i lika mån skall vara beredd. att i första handen taga emot stöten Öskerifrån, som att bistå de båda andra, om de blifva anfallna ifrån söder eller vester, Isamt derigenom försvara och göra respekterad den bestämda neutralitet, hvilken bör utgöra grundvalen för ett förenadt SkandiInaviens framtida politik. Och om äfven Sverge icke får försumma sitt sjöförsvar, i den mån åtminstone som landförsvarets fullkomliga betryggande medgifver, så kan det förra likväl allenast erhålla någon betydelse i förening med Danmarks och Norges, hvilka båda länder, såväl genom deras läge som jemförelsevis större tillgång på sjöfolk, äro I Sverge har frågan om förhållandet mellan landoch sjöförsvaret, som utider tretio års sista åren lyckligen blifvit löst. Man har afstått från sträfvandet att på samma gång göra Sverge till sjömakt och landmakt, samt ändtligen insett dårskapen att med en rinbudget på 4 millioner rår vilja ens af set täfla med stater, som hafva en dylik på 50 eller 100 millioner samt derutöfver. Man l har beqvämat sig till att i främsta rummet rikta ansträngningarne på landförsvarets förstärkande, samt att inrätta sjöförsvaret med afseende på det bistånd, det kan lemna landförsvaret. Ännu återstår likväl kanhända det steget att taga, att, vid den rent auxjliära ställning, i hvilken sjöförsvaret sålunda kommit, ytterligare förminska marinbudgeten för att derigenom erhålla ökade medel till landförsvarets förstärkande. Lyckligtvis äro de n som för närvarande hafva ledningen af sjöförsvarets angelägenheter, så upplysta och fosterländska, att man af dem kan vänta en dylik uppoffring, om den skulle belinnas nödvändig. För öfrigt hafva de, trots mycket motstånd af det besegrade partiet inom flottan, ordnat såväl personalen som materielen på ett sätt, som gjort dem fullt värdigö. det förtrö.nde, de af nationen åtnjuta. a . aan Om man sålunda med skäl kan glädja sig öfver att sjöförsvarets angelägenheter erhållit en tillfredsställande lösning. kan Hal tyvärr icke säga detsamma öm landförsvarets. I afseende på dess ordnande råder en förbistring i åsigter, som är verkligen babylonisk, och hvilken förmodligen ännu icke på någon tid kommer att upphöra. Då man i Danmark och Norge längesedan förenat sig om vissa bestämda hufvudgrunder, hvilka blott i afseende på tillämpningen och utsträckningen varit underkastade olika tankar, står man i Sverge ännu knappast vid inledningen till början samt tvistar ännu om sådana saker, som t. ex. stam eller icke stam 0. s. V. I Norge och Danmark, der ett verkligt parlamentariskt statsskick under en längre tid varit rådande, hafva regeringarne och krigsstyrelserna varit nödsakade till en beständig vexelverkan med representationerna samt tvungna till att för den framlägga alla planer, hvårigenom såväl dessa undergått en nyttig och helsosam granskning, som representanterna till dem fått förtroende samt efterhand förvärfvat sig en icke ringa erfarenhet, vana och sakkännedom vid behandlingen af militära ärenden, I Sverge deremot, der ett fö styrande ända till de sista tiderna i flera former gjort sig gällande, har krigsstyrelsen utmärkt sig lika mycket genom brist på system som genom ett högfärdigt hemlighet. ! makeri i afseende på försvårsvåsgkdets an! gelägenheter. När den nalkatsrepresentatio! nen, har det put sällan varit för att lemna ! densamma del af de till fäderneslandets föri i svar uppgjorda planerna, utan förnämligast! för att genom ett skickligt intrigspel bland de splittrade stånden och med tillhjel af den förseglade sedeln I förstärkt; statsötskettet tillskansa sig då Andäg, ch ansett sig behöfva, Poljden iraf har å representationens sida blifvit å ena sidan ett ganska beråttigadt misstroende till krigsstyrelsens förmåga och afsigter, hvilket ofta yttrat sig gei nom anslagsvägran, samt å andra sidan en okunnighet i militära ämnen, af hvilken vi sannolikt ännu länge komma att lida. I det enda stånd, som genom sin sakkännedom varit befogadt att nagelfara krigsstyrelsens plaföga båtnad för fäderneslandets bästa öftå genom hofgunst, lycksökeri eller politiskt tänkesätt låtit afhålla sig derirån v Öfvan har redan flera gånger benämningen krigsstyrelsen i Sverge blifvit begagnad. J 1 1 1 1 1 1 S 6 ner, nemligen adeln, har tyvärr flertalet tilll. D t a k a d Härmed har man dock ingalunda menat en ansvarig krigsminister och hans underlydande, 1 såsom de i Danmark och Norge befintliga. t Like litet, som hittills i Sverge öfver hufvud 1 funnits någon de facto inför ständerna poli tiskt ansvarig regering eller minmstör, lika li tet har någon dylik Trigsminister existerat. ) d Konungen har i Sverge varit den verklige Åd och oansvarige krigsministern. Och den s.k.ld Ö jE chefen för landtförsvarsdepartementet har ö allenast varit honom, men icke ständerna, ansvarig för sina åtgöranden. Blott om hann misshagat konungen, har han nödgats afgå, men alldeles icke om han misshagat stän-d derna. a Redan sedan gammalt hafva svenskarnelu varit vana att i sina konungar se sina här-r förare och ledarne af landets krigiska ange-F lägenheter. Det rykte om utmärkta egen-g skaper såsom fältherre och organisatör, hvil-N ket föregick Carl XIV och som i väsentligr mån föranledde hans val till kronprins, syn-n tes på ett naturligt sätt befoga honom attiN fortsätta denna roll. Och densamma har han äfven öfverlemnat såsom arf åt sina efterli följare. Departementscheferna hafva till det mesta allenast varit utförare af regenternas åsigter i militära ämnen samt för öfrigt blif-)b vit sysselsatta med de många löpande bestyr st af underordnad natur, med hvilka regerinfr en hos oss är öfverhopad. Men som nämnde l ri åsigter omvexlat med personerna, så hafva lsl äfven systemerna med dem förändrats; ochn som regenterna dessutom, så mycket intresse m de än hyst för militära ämnen, naturligtvisv ofta måst åsidosätta dem för de många an1 dra och olikartade föremål, hvilka påkallat st