Aftonbladet – 18 april 1868, sida 2

) Genom dessa åtgärder tillväxte skarpskyttarnes antal hastigt. Då det hösten 1862 allenast uppgått till 7000 man, ökades det 1864 till 13,000 man, 1865 till 33,000 och 1866 till öfver 40,000 man. Vid 1865—1866 års riksdag, då representationsreformen genomfördes, beviljades ytterligare medel till inköp af 3000 målskjutningsgevär, hvarjemte för år 1867 anslogs 50,000 rdr till instruktörer, 20,000 till målskjutningspriser och 20,000 till skarp ammunition; samma anslag ola äfven utgå 1868. För närvarande hafva arpskyttarne, sym alla äro uniformerade och af hvilka många ega en mindre fältutrednin,, närmare 8000 egna goda gevär, 5000 mälskjutningsgevär samt öfver 40,000 exercisgevär. Det vid både 1863 och 1866 ärs riksdagar framställda förslaget, att till skarpskyttarne äfven borde utlemnas tillräckligt antal krigsdugliga gevär, om än af äldre modell, hvarigenom allenast folkbeväpningen kunde göras till en verklighet, lyckades ej vinna gehör. Representationsreformen är nu genomförd. Och landförsvaret synes på god väg att grundas på en folkbeväpning med allmän värnepligt, om äfven den indelta stammen ännu någon tid skulle bibehållas. Den frivilliga skarpskytterörelsen, i sin hittillsvarande form, synes då hafva uppfyllt sitt ändamål. Dess naturliga roll blir i sådant fall att öfvergå till en landstorm med obligatorisk tjenstgöringsskyldighet inom vissa aldersklasser och områden under krig, men med frivilliga öfningar under fred. I denna landstorm skola skarpskyttarne bilda den första kärnan. Och om statsmakterna ändtligen inse nödvändigheten att göra landstormen eller ortförsvaret till en verklighet, samt i följd deraf besluta sig för utdelandet af krigsdugliga vapen och ammunition i tillräcklig mängd, då böra skarpskyttarne i främsta rummet rikta sina enskilda uppoffri , för hvilka fäderneslandet till dem redan står i så stor tacksamhetsskuld, på målskjutningsöfningar i stor skala, hvarigenom denna vigtiga del af krigsbildningen, som under mötena sällan medhinnes, kan meddelas åt hela befolkningen. Det allmänna misstroendet till krigsstyrelsens förmåga att på ett ändamålsenligt och betryggande sätt anordna landets var, hvilket, som vi sett, i sin mån föranledde den frivilliga skarpskytterörelsen, hade äfven en annan följd: det nödgade nemligen regeringen, att gå i författning om uppgörandet af en allmän plan till landets försvar i dess helhet, hvilken kunde framläggas för ständerna och af dem gillas. Man måste således äfven frångå det visserligen mycket beqväma, men obehöfliga och för representationen förödmjukande hemlighetsmakeri, hvilket hittills föranledt de tillfälliga och ofta förändrade mobiliseringsförslagens undandöljande tör den profana allmänhetens blickar. (Derefter redogör författaren för det hufvudsakliga innehållet af landtförsvars-komitens förslag, hvilket numera torde kunna förutsättas vara så pass kändt, att man möjligen kan förbiga dem.) . (I stycket VI påvisar författaren de goda sidorna af nämnda förslag, men framhäller derjemte de egenskaper hos detsamma, som måst föranleda dess fall inom allmänna meningen och representationen, nemligen i främsta rummet beväringsbördans ojemna och orättvisa fördelning, då allenast en fjerdedel af den approberade styrkan genom lottning uttogs till fyrdubbelt förlängda öfningar än de öfriga, hvarjemte rättigheten till friköp och tjenstebyte helt och hållet kastade denna kade börda på den fattigaste delen af befolkningen, utan att armen derföre tillförsäkrades de bästa soldatämnena.) (I stycket VII ådagalägger författaren, huruledes denna orättvisa ytterligare ökades genom det kungliga förslaget vid 1865—1866 årg riksdag, i hvilket öfningen för massan af beväringsstyrkan alldeles borttogs, hvarigenom armån N entlig mån försvagades (till allenast 50,000 man) Jomt en krigsöfvad landstorm blef omöjlig: so 7 Ma Öaktadt alla dessa uppenbara bilster: mu. fån flera håll tydligt påvisades; Yar ihan dock fos sahpvitisk, att hoppas på möjligs heten af försla Sphomåriftande vid riks dagen. Man förmodade, att under Gen för. tjusningsfeber, som var rådande efter representationsreformens genomförande, ingentin skulle kunna nekas en konung, som derför så varmt intresserat sig, ej heller den bästa bland ministörern, För förslagets genomdrifvahde hos ständerna lemnades icke heller ågra medel oförsökta. Och så stor var verkget! tanklösheten och ökonnigheten i miliära ämnen hos en del representanter; att de lockade af anbuden på lindring m. m., voro: nära att låta sig missledas. Ett sammansatt utskott formulerade ett klent motiveradt jemknings-förslag. ! Men lyckligtvis gjorde pressen denna gång: sin skyldighet. Den började allvarsamt nagelfara det kungliga förslaget och dem som förmodades understödja detsamma. Nationen fick ändtligen ögonen öppna dörför, att man höll på att införa det förhatliga utländska lottningssystemet, i stället för den allmänna ärnepligten. En agitation ade uppstå i. landet, lik den som närmast föregått repre-. sensationsförändringen. Ständerna lyssnade dertill, och följden blef ett bleklagdt och bestämdt nej mot det kungliga förslaget, fastän visserligen inlindadt i de lenaste ordalag samt de underdånigaste och mest förtroendefulla fraser. Under förevändning att den afträdande sista ståndsrepresentationen ej genom ett beslut i en så vigtig fråga ville binda en blifvande riksdag; nsom att propositionen allenast innehöll grunderna för infanteriets och kavalleriets organisation samt för beväringsinrättningen och landstormens bildande, men icke ett förslag till armöns organisation i dess helhet, skjöto ständerna hela frågan ifrån sig och anhöllo att K. M:t behagade till en kommande riksdäg framlägga ett dylikt förslag. (Forts.) I, EERO RDR f Om någonsin i debatt skäl och bevis arit afgjordt öfv ande på den ena sidan, har det otvifvelaktigt varit under den rläggning, som i dag förts i andra kammaraon am Ändring af 79 L rageringasfarmaen.