Aftonbladet – 17 april 1868, sida 3

Bertha S. URTENASENEANT ROSEN (Insändt.) En befordran inom tallverkets revisions Å kontor. För omkring tre år sedan fästade insändaren a dessa rader — äfven då i Aftonbladet ) — all mänhetens uppmärksamhet å generaltullstyrelsen: I sätt att gå tillväga vid afgörandet af befordringar inom tullverkets revisionskontor. Aflidne general tulldirektören Fåhreus hade nemligen gång efte annan till andra gradens tjenst utnämnt personer hvilka dels aldrig tjenstgjort å revisionskontore och alltså rimligtvis icke kunde vara hemmastadda än mindre skickliga i de derstädes förekommande göromål, dels uppnått en ålder, hvilken antinger redan vid sjelfva utnämnandet eller ock kort tid derefter, berättigade till afsked med undfående af hela lönen i pension. Huru menligt ett slikt befordringsväsende måste verka, både i afseende på statsverkets finanser och för tullverket i allmän het samt dess revisionskontor isynnerhet, sökte ins., efter bästa förmåga, visa, och att detta icke torde helt och hållet hafva misslyckats ådagalades dels deraf, att någon tillstymmelse till försvar för de klandrade befordringarne aldrig ens försöktes, dels och isynnerhet derigenom, att den nuvarande generaltullstyrelsen, vid fyllandet af de vakanser inom andra graden å revisionskontoret, hvilka under dess tid inträffat, utnämnt duglige, väl meriterade tjenstemän af första graden å nämnda kontor — ett befordringssystem lika vittnande om rättvisa, urskilning och månhet om statens bästa, som det tillförene rådande om motsatserna. Men just i dessa dagar har en händelse inträffat, som tyder derpå att en reaktion till det fordna oefterrättlighetstillståndet är att befara. Genom förre innehafvarens afskedstagande har nemligen en revisionsbefattning blifvit ledig. Vid ansökningstidens utgång hade nio sökande anmält sig. Ins. anser öfverflödigt att uppräkna dem alla och nämner blott att af de nio voro åtta utom revisionskontoret och en inom detsamma och denne var kammarskrifvaren J. M. Herlitz. Huru berättigade dennes anspråk på befordran ansågos bevisas deraf, att ingen bland alla de öfrige sex tjenstemännen inom första graden å revisionskontoret uppträdt såsom sökande. Så sjelfskrifven till den lediga tjensten ansågs Herlitz af egna kamrater; och att dessa härtill egde fullgiltiga skäl torde af hvarje läsare med oförvilladt omdöme inses, då man nämner: att Herlitz varit anställd å revisionskontoret, der han, inom tullverket, uteslutande tjenstgjort alltsedan 1852, eller under loppet af 16 år; att Herlitz 1859 utnämndes till ordinarie kammarskrifvare, alltså innehaft första gradens tjenst i 9 år; att Herlitz fem särskilda gånger erhållit tullstyrelsens förordnande att såsom kamrerare, d. v. s. i egenskap af chef, förestå revisionskontoret. Dessa upprepade förordnanden vittna ovedersägligt om tullstyrelsens förtroende till Herlitz skicklighet, nit och arbetsförmåga, och detta förtroende var äfven fullt berättigadt, ty bland tjenstemännen inom första graden å revisionskontoret eger ingen den allsidiga och fullständiga kännedom om samtlige de nämnda kontor åliggande göromål som just Herlitz. . Revisionskontorets kamrerare, hr N. Lagerheim, bögt aktad för orubblig oväld, hade också uti infordradt utlåtande, på det varmaste både vitsordat Herlitz meriter och förordat hans utnämnande. Ins. vill härmed icke på ringaste vis hafva velat bestrida eller förringa förtjensterna hos någon af samtlige medsökande. Men ingen enda bland dessa egde, enligt ins. åsigt, ringaste rätt till befordran å revisionskontoret — för beskaffenheten och omfånget af hvars åliggande de alla voro mer eller mindre främmande, — när och så länge en skicklig och erfaren förste gradens tjensteman inom nämnda kontor fanns att tillgå. Men — annorlunda måtte generaltullstyrelsen hafva beslutit saken, ty då frågan om tjenstens tillsättande förevar till afgörande den 17 Mars, så beslöt styrelsen att till KK. M:t ingå med anhållan att få utfärda konsistorial å ifrågavarande revisorsbefattning för — kammarskrifvaren å Stockholms nederlagsinspektion, titulerade bevakningskontrollören S. W. Sundius. kn passant torde böra nämnas, att skälet hvarför generaltullstyrelsen anmält förhållandet hos K. M:t är det, att Sundius innehafver ordinarie kontorsskrifvarcbefattning å härvarande postkontorsafdelning för afgående poster, till följd hvaraf generalpoststyrelsen först måste höras öfver huruvida den, för sin del, anser Sundius, i händelse af dennes befordran till revisor i tullverkets revisionskontor, kunna fortfarande nöjaktigt bestida sina göromål inom postverket. I händelse detta skulle blifva poststyrelsens åsigt är K. M:ts bifall till dess tullstyrelses anhållan om Sundii befordran naturligtvis så godt som gifven. Men Sundii befordran till revisor vore, enligt ins. fullaste öfvertygelse, i allo högst olämplig. Först ur synpunkten af statens finansiella intresse: Detta bevakas illa genom att befordra en person, hvilken, såsom varande 54 år gammal, blott sex år härefter blifver berättigad till åtnjutande af hela revisorslönen i pension och som, om han utnämnes, redan dagen derefter har sig obetaget att begära och undfå afsked med ,:delar af nämnde lön i pension, då statsverket, i senare fallet, skulle nödgas vidkännas en årlig kostnad af 900 och, i det förra, af 1200 rdr, — och detta törhända under en lång följd af år. Vidare ur synpunkten af tullverkets intresse: Detta kräfver på hvarje plats den dugligaste, kunnigaste och erfarnaste mannen. Men då Sundius aldrig i sitt lif tjenstgjort å revisionskontoret måste han antagligen vara, lindrigast sagdt, ovan vid de göromål, hvilka derstädes förekomma, och alldenstund Sundii verksamhet i egenskap af tulltjensteman hufvudsakligast varit begränsad inom nederlagskontoret och således af den mest partiella art, såsom inskränkande sig till vanlig, enkel bokföring, hvarvid kännedom om tullförfattningarne och deras tillämpning icke varit det ringaste erforderlig, så torde det vara temligen ar ligt att Sundius icke är i besittning af den allsidiga och grundliga kunskap om tullärendenas många, sins emellan olikartade brancher, för att med trygghet kunna anförtros att, såsom revisor, i första och sista hand — hvarken k. kammarrättens eller statens revisorer hafva på långliga tider tagit ringaste notis om tullspecialerna — granska de ofta nog ganska invecklade tullräkenskaperna, hvilka dessutom, i bredd med en stigande trafik, år efter år antaga så kolossala proportioner, att de erfordra af den, numera till antalet ganska betydligt reducerade revisionspersonalen, icke blott mycken arbetshåg, utan äfven arbetskraft, om de skola blifva noggrannt och väl reviderade — icke blott prickade. Ur synpunkten af tullverkets revisionskontors intresse: Detta fordrar ovilkorligt, liksom tullverkets öfriga afdelningar, kunnige, skicklige, erfarne tjenstemän. Men kunnighet, skicklighet och erfarenhet i revisionsgöromål måtte väl — för såvidt ins. åtminstone är i stånd att fatta — bäst och säkrast inhemtas genom och under en trägen, långvarig tjenstgöring just å revisionskontoret, och de första gradens tjenstemän, hvilka, under