Aftonbladet – 17 april 1868, sida 2

Det finnes, såsom man vet, en organ inom pressen, som förklarat krig på lif och död mot de enskilda bankerna här i landet. Ett flitigt upprepadt tal derom, att dessa banker äro roten och upphofvet till allt bekymmer och betryck i landet, har funnit icke få eftersäigare under en period då man, såsom alltid under brydsamma tider, är benägen att kasta sig öfver någon samhälsinrättning, någon institution eller någon person, som får uppbära ansvaret för hvad som händt. För en sådan organ, som tagit till uppgift att exploitera fördomar och passioner, och för dem, som utan förmåga eller vilja af egen pröfning, endast eftersäga den uppstämda jargonen, finnes ingen betänklighet, som hindrar framställandet af hvilka yrkanden och påståenden som helst. Då man från ett sådant håll en gang förklarat privatbankernas sedelutgifning böra afskaffas, så frågar man icke efter hvad sljden skulle blifva om ett sådant yrkande vunne framgång, eller, i fall man inser det, tröstar man sig med att gällande lagar gifva god besinningstid innan det kan blifva något af; men alldenstund det låter något att angripa institutioner, mot hvilka man lyckats upphetsa fördomar och afund, så går man oförskräckt på med sina angrepp. Men det finns äfven andra, som hysa benkligheter mot den grund, på hvilken de kilda bankernas sedelutgifmngsrätt nu är futad. Oaktadt erfarenheten visat, att den hittills icke medfört någon af de olö er olyckor, som af densamma blifvit förespådda, anser man likväl sådana omständigheter kunna inträffa, som förändra detta hållande. Hvad man dervid isynnerhet fästat g vid, är det abnorma förhållandet, att de nskilda bankerna ej äro skyldiga invexla na sedlar med metalliskt mynt, utan att iela sedelemissionen i landet skall ytterst vila på riksbankens silfverförråd, för savidt ga är om möjligheten att genast kunna ör sedlarne erhålla klingande valuta. Man unser det följaktligen i hög grad önskligt, tt de enskilda bankerna bli älagda att inexla sina sedlar med metalliskt mynt. Ett hinder mot en sådan-reform i privatanklagstiftningen, hvarigenom denna skyllighet pabjödes, förefinnes likväl i grundagens stadgande, att riksbankens sedlar kola såsom mynt i riket gälla. Försö isserligen blifvit påtänkta, att förlika detta tadgande med ett åläggande för privatankerna att infria sina sedlar med klinande mynt; men man inser snart, att det r en absurditet att, så länge man vid alla ndra liqvider i landet är skyldig att motga riksbankens sedlar såsom mynt, privatankerna ensamma skulle frånkännas rättigeten att med detta rikets mynt infria sina ;rbindelser, medan de deremot sjelfva vore kyldiga att mottaga detsamma såsom god SE Häraf följer; att om man vill fota privat