Aftonbladet – 17 april 1868, sida 2

URL den 14 ÅAprik I Under det den sjelfständiga franska pres-. sen med oro talar om och klandrar de väl: diga rustningar, som ega rum i Frankrike, uttalar sig den ryska tidningen Golosi samma ämne på följande. sätt: Franska regeringen må huru mycket hon vill mångfaldiga de fredliga försäkringarne, Ar bevisa de betydliga krigsrustningar, som göras i Frankrike och som påskyndas med den största verksamhet, att Napoleon III rufvar på ett stort europeiskt krig: detta är ett faktum, som ej kan dragas i tvifvelsmål. Mot hvem rustar sig då Frankrike? Man kan ej så noga säga det. t, men den allmänna rösten svarar: mot Preussen och Ryssland. Det är svart att antaga, att Napoleon III, som näppeligen handlar utan temligen stor l: visshet om framgång, vill på samma gång . anfalla två makter, hvilka hvar för sig skulle vara farliga motståndare. Det är sannoli-: kare, att han skall anfalla den ena och be-j: möda sig att erhålla förbund med eller neutralitet af den andra. Om den anfallna makten blir, Ryssland, skulle krigsskådeplatsen bli på Ö ster sjöns kuster och i trakten af Weichseln; på Svarta l: afvet skulle endast en diversion företagas; fälttågets mål skulle vara Petersburg eller Warschau; man skulle till bundsförvandter ha Österrike, Turkiet och Sverge. Om man ej erhåller Preussens medverkan, skall man köpa dess neutralitet genom att gifva det fullmakt in blanco i Tyskland. Den andra fälltågsplanen är enklare och måhända sannolikare. Man skall anfalla Preussen efter att ha försonat sig med Ryssland genom att närma sig nämnda land i den orientaliska frågan; krigets mål skall bli venstra stranden af. Rhen, och bundsförvandterna skola bli Österrike och SydTyskland. Men för att lura Preussen, till dess de militära förberedelserna blifvit fullbordade, skall man öfverhopa det med föräkringar om vänskap och säga det, att alltsammans är riktadt mot Ryssland samt att man i gemensamt intresse måste jaga det ut ur Europa genom att återupprätta Polen. Det skulle verkligen vara besynnerligt att tro, att en så slug man som Bismarck skulle kunna fångas i en sådan snara. Efter all sannolikhet äro Napoleon III:s krigiska planer redan utgissade både i Berlin och Petersburg, och det är endast af klokhet som man i dessa båda hufvudstäder låtsas tro på hans fredsförsäkringar. Vare härmed huru som helst, så kan man icke dölja för sig, att en stor fara hotar Preussen från F rankrike, hvars förnämsta intresse är att göra det oense med Ryssland. Vi befara dock icke att det skall lyckas deri. Preussen skall, om icke af uppriktig skap till oss, åtminstone i sitt eget välstådda intresse, betänka sig tio gånger, innan det lånar örat till de franska intalandena. Preussen önskar utan allt tvifvel för närvarande lefva i fred med Frankrike; men det har icke något intresse i att stöta sig med Ryssland. Fördelarne af ett förbund med Frankrike äro ännu problematiska för det, hvaremot nyttan af ett förbund med Ryss-land är bevisad genom en lång erfarenhet. Den solidaritet, som i många punkter råder mellan Preussen och Ryssland, är så ppenbar, att då ryktet spred sig att ett örbundsfördrag blifvit afslutet mellan dessa båda makter, frågade alla menniskor sig sjelfva: Hvartill skall detta förbund tjena ? ch ingen ville tro derpå. I sjelfva verket finns det icke något skäl för Ryssland och Preussen att förena sig genom formliga fördrag, då de äro oupplösligt förbundna ; genom så många gemensamma intressen. Ryssland kan icke, på en vänskaplig makts bekostnad, önska förstoring af Frankrike, som alltid är fiendtligt mot det, och Preussen kan icke ha någon fördel af att försvaga Ryssland, som gjort det så många tjenster. Grefve Bisma som varit ambassadör i Petersburg, har föröfrigt der lärt sig att älRyssland eller att åtminstone betrakta det fördomsfritt och förstå nyttan af ett förbund med det. I alla händelser hota de franska rustningarne allvarsamt verldsfreden, och på ett eller annat sätt bör Europa göra sig qvitt de ofantliga militärkostnader, till hvilka det i följd deraf är dömdt. Den simplaste utvägen vore, att Preussen och Ryssland tillsammans vände sig till Frankrike och begärde en oförtöfvad afväpning med löfte att derefter göra sammalunda... Detta vore utan gensägelse du steg, som icke vore mildt: det vorz en inblandning i det franska ke cisarrikets inre angelägenheter; men en på ijatvungen inblandning, som rättfärdigas af Europas allmänna intressen. neve