Aftonbladet – 15 april 1868, sida 3

och nödvändighet. kan ej förvänta att upplysta medborgare frivilligt skola underkasta sig krigslydnadens tvång, eå vida ej de för krigstjensten reglementerade bestämmelserna äro af den beskaffenhet att de fullt tillfredsställa förståndet tligen af de lydande eller dem för hvilka dda kunna begripas. Åro ifrågavarande er i detta hänseende opraktiska, äro de mm också hinderliga f eu verkligt krigisk stämning, för en sann krigaranda. ket staktiska enheter. Jag begagnade uttrycUtan att nu derpå lemna en fullt giltig difinition torde dock hvar och en förstå hvad jag dermed menar, då jag säger att den taktiska enheten utgöres af ett visst antal krigsmän, hvilka wnder de flesta i krig förekommande omständigheter strida tillsamman i en hop eiler grupp, under en endas omedelbara ledning. Skall nu den vapenföra delen af nationen sammankomma i dylika hopar för att krigsöfva sig, och hvaraf jag sökt framhålla nödvändigheten, måste man först komma öfverens om af huru stort jantal stridande hvarje sådan stridshop eller takItisk enhet bör bestå. Redan i krigförandets äldsta tider måste man hafva kommit till insigt derom, att de stridande 2 I den mån de stridannn man emellertid en enda; ig för härens ledning, hvariföre denna senare afdelas uti flera mindre hopar I under kilda anförare, hvilka alla lydde den gemensamma eranföraren. Då emellertid krigsI härarne ytterligare tilltogo i styrka, hvarigenom de sålunda uppkomna gtridshoparne eller taktiska enheterna följaktligen blefvo talrika, uppstod äfven nu för den gemensamma öfveranföraren sam-; ma svårighet att leda de många taktiska enheterna, som förut att leda de talrika krigarne eller stridsenhetern derföre de tak! Man ordnade eller sammanförd a enheterna uti grupper, hvarje rupp under sin befälhafvare. När ytterligare I dessa grupper blefvo för talrika för att af en enda öfverses och ledas, sammanfördes de i sin ordning uti ännu större grupper o. 8. vV., — allteftersom krigshärarne förstorades och krigskonsten utveck-;j I I har man nu för tiden sammanfört t. ex. infanteriets taj enheter eller bataljonerna uti grupper, kallade brigader. Blilva åter brigaderna för talrika sammanföras de efter samma grunder; uti divisioner, eller, såsom de hos oss kallas, fördelningar. Väs vidare divisionernas antal så alt svärichet att leda dem uppstode för den geen, sammanför man dem ! Ika senare äro en armås; H I H mensamma öf uti 8. k. arme närmaste under N Den takti; enhetens styrka har hos olika nationer och på olika tider mycket omvexlat. 5 var det i forntiden i detta hänseende en stor skil-! nad emellan de asiatiska folkens stora stridshopar,! den macedoniska och grekiska falangen samt ro-j? marnes maniplar och kohorter; likaledes emellan den i början af nyare tiden brukliga bataglian och nutidens bataljoner. Infanteriets stridssätt är, som bekant, antingen! eldstriå eller bajonettstrid. Vid den förra bör; dess uppställning vara utbredd för att så många gevär som möjligt skola kunna användas mot fi enden: vid det senare stridssättet bör det de mm uppträda i massa för att gifva kraft åt anallet. Vid eldstriden, då uppställningen är utbredd, är följaktligen fördelaktigt, att den taktiska enheten är liten för att den med säkerhet skall kunna af anföraren ledas; vid bajonettstriden åter! har man velat att den taktiska enheten skall bilda en sluten massa på många led och vara någorlunda! stor för att åstadkomma en afgörande verkan på! en gifven punkt. I Huru olika emellertid meningarne om bataljonens lämpligaste styrka ännu äro, synes deraf att den-; samma är olika uti olika länders arm6er, och ill delningar. somliga till och med dubbelt så stor som i avdra.!4 Bataljonens styrka torde aldrig böra öfverstiga 250 man. IHvad först eldstriden beträffar medgif-1 ver en bataljon af denna styrka en gles uppstöll-!1 ning utan att befälhafvarens direkta ledning deriE genom blir osäker, och angående striden på nära, l håll, torde, såsom stöd för den nu föreslagna styrkan, hvilken af mången sannolikt skall anses för i ringa, bland annat få anföras auktoriteten af den nation, som med afseende å sådan strid uppbri gat Jsrigskonsten till sin måhända största fulländning, nemligen den romerska. Hos romrarne kan man anse att den egentliga taktiken stod högst, när deras taktiska enhet eller manipeln besto af omkring 150 man. Denna enhets utbyte mot den senare tillkomna starkare kohorten, föranleddes egentligen af politiska skäl. De först begagnade kohorterna voro dock ej starkare än omkring 240 man. Som emellertid nutidens krigare, i olikhet med romrarne ej äro skyddade i striden af sköld och harnesk m. m., samt det ej heller kan antagas att de i likhet med dessa hafva bättre vapen än sina motståndare, är nödigt att vår taktiska enhet i och för striden på nära håll är något starkare än romrarnes manipel. Ehuru den bär föreslagna bataljonens styrka antogs till 250 man, kan man ej förvänta att den ens i fredstid uppträder så talrik på fältet. Uti krigstid sammansmälter dem snart ännu mera, så att den vid sammandrabbandet med fienden ej kan påräknas utgöra mera än något öfver 200 man. Att bataljonernas nuvarnnde styrka gör dem för tunga och oviga, tyckes man länge om än omedvetet hafva anat öch är väl detta anledningen hvarför man vid många tillfällen vill att dess underafdelningar, panierna, skola uppträda såsom sjelfständiga taktiska enheter. Men hvartill tjenar då mere ta a ora od ör 2 mm kt a bataljonsindelningen? Såsom disciplinarisk och ekonomisk enhet har man ju alltid ansett kompaniet lämpligare. För att vid bajonettanfall kunna på en punkt uppträda i massa, är indelningen i stora bataljoner alldeles ej nödvändig, men blir deremot vid många tillfällen en misshushållning med folk. Antages bataljonens styrka till hvad ofvan blifvit föreslaget eller 250 man, kan all manöver med densamma göras så enkel och hastig, att den ej lemnar något öfrigt att önska. Flere sådana bataljoner, uppställda rutvis på tvenne livier eller träffen med behöriga mellanrum, ungefär så som romrarnes maniplar voro uppställda uti legionen, i ;; kunna af öfverbefälhafvaren ledas lika lätt och säkert som en vanlig tiraljörkedja ledes af sin befälhafvare. Liksom uti nämnde kedja tvenne man, tillhörande samma rote, skola understödja hvarandra, har vid ifrågavarande uppställning hvarje ba taljon i första linien sin sekundant i den andra, som vid behof aflöser honom. Liksom utitiraljörkedjan flera rotar förena sig uti en grupp, ej allenast för att lästare erhålla betäckning af marken, utan äfven för att vid behof med samlad styrka anfalla en viss punkt; likaså kunna flere bataljoner af båda linierna sluta tillsammans och uppträda i massa, utan att öfverbefälhafvarens order behöfva afvaktas och utan att oordning inom bataljonerna behöfver befaras. , Sedan man bestämt sig för den taktiska enhetens eller bataljonens styrka måste man bestämma dess sammansättning. (Bataljonens sammansättning åskådliggjordes medelst å en hvit tafla fåstade svarta brickor.) x Innan jag går att visa huru den här framställda bataljonen skall utföra sina manövrer, torde jag få lu underkasta nu gällande exercisbestämmelser en kort granskning, på samma gång jag anger hvad som enligt min åsigt af den frivillige nationalsoldaten e verkligen fordras för att han skall kunna utgöra en mediem af en dylik bataljon. -Jag börjar med ställningen i ledet. Fysiologerna kunna måhända bevisa att, när man står, bör man hafva fötterna i rät vinkel, men för öfrigt hålla kroppen ungefärligen i den symmetriska ställning som exercisreglementet föreskrifver. Möjligt är att den harmoniskt utbildade menniskan af sig sjelf alltid intager en sådan ställning, men ett falk-) tum är, att såsom menniskorna för närvarande i allmänhet äro beskaffade, utgör denna ställning ett tvång. Ställer man oexerceradt eller till och med exerceradt folk uti ett led och låter dem sjelfva intaga den ställniog som för dem är naturlig, skall man finna en mångfald af kroppsställningar. Den ena med bröstet insjunket, en annan med magen utskjuten, en tredje med krökta ben, en fjerde med olika höjda axlar, en femte med hufvudet på sned 0. 8 V. Ingenkan neka att icke allt detta är fult, och att det således vore högst glädjande om genom gymnastisk utbildning i skolorna eller under den uppväxande åldern hvar och en erhölle en sådan daning, att han utan tvång och omedvetet alltid iakttoge såväl en skön kroppsställning: som en tt och ledig gång. Men när medborgaren inträdt i ledet för fosterjordens. försvar, får manej sysselsätta sig med att söka åstadkomma något sådant. Det är då för sent. Dels blir tiden alltid för kort för att man i detta hänsentte skulle ernå något verkligt bättre, dels är en rättelse härutinnan. i och för sjelfva ändamålet; fiendens bekrigande, obehöflig. Kroppens ställning tillvida 3 te Ö fa i ledet bör visserligen så terad, att man utan EZ verkotäula hvad söm-afhafvaren anbefalles, men derutöfrer bör hvar och en tillåtas att intaga den ställning han för sig finner vara den minst tröttande. Afståndet emellan hvarje man i ledet, hvilket för närvarande är sådant att han! upptager omkring 24 fot, torde böra ökas så att det intagna rummet blir 3 fot. Såväl för vapnens tillbörliga handterande som för minskande af den fiendtliga eldens verkan, med flera skäl, är detta nödvändigt. Afståndet från sidomannen åt rättningssidan r vederbörlisen iakttaset när man med arm och b g sc tr vå u s a