Aftonbladet – 15 april 1868, sida 3

Emellertid har exercispedantismen ännu ett stadium. Det är absurditetens. Sedan man bringat soldaten till ett verktyg, som ej fick eller kunde göra något efter egen ingifvelse. tyckte man ändock att han var för mycket sjelfständig. I Han måste derföre bringas att fullkomligt uppgå i det hela, hvaraf han utgjorde en del, så att; sjelfva den trupp han tillhörde förvandiades till en viljelös, men med yttersta noggrannhet arbetande maskin. För att ernå detta mål måste sol I är uti ett sådant för mycket eller fö 4 a ; som det ofullkomliga och fula i står. Men det är just något sådant som soldaten daten dresseras att icke allenast göra hvarje rörelse utan äfven hvarje del deraf eiler tempo fullkomligt likformig och liktidig med kamraternas. i Följden häraf blef de mest fula och onaturliga rörelser. Må man endast påminna sig huru gevärsexercisen utföres. I stället för att flytta geväret på det naturligaste och enklaste sättet, måste för liktidighetens skull hvarje rörelse ske med jen krampaktig knyck, hvarjemte man fordrar att ) handen med slag skall fatta geväret, så att detta senare ger ljud ifrån sig. Rättvisan fordrar visserligen att erkänna, att röster vågat höja sig mot åstadkommandet af detta s. k. exercisljud. Men detta har skett bgentligen af ömhet mot geväret, som far illa af den behandling det måste undergå för att bringas att sålunda skramla, bestående i åtskilliga beslagsdelars lossand Menniskohanden är till sin mekanism ett mästerMen om möjligt ännu beundransvärdare de båda system af rörelseoch känselnerver, genomgå den, om den öfriga kroppen. ill man fatta ett före r det genom det förra slaget sjelfva rörelsen åstadkommes; genom de senare mod den. Funnes ej känselnerverna skulle jag riskera, att om jag ville lyfta detta glas, I antingen ej fatta om detsamma nog stadigt och i I så fall släppa det, eller omedvetet krama det allt förhårdt, och i detta fall åter sönderkrossa det. Det litet användande af muskelkraften, alltid utvisande bristande harmoni emellan de båda nervsystemerna, liknande fall beEd -) verkställer, då ha stället för att fatta geväret med en efter dess tyngd lagom afpassad kraft, måste göra det på ett klumpigt sätt, nomligen med slag af handen. Skulle någo tillämpa grunderna id gevärsxereis på vanliga förrätt i det allmänna i ur denna karaff slå i ett glas tligen började att med häftighet mt fatta karaffhalsen dare indelade denna förrättning uti en si mängd tempo, af hvilka hvart och ett utfördes j medelst en kantig och våld skulle man -iju ifrågasätta, huruvida h örmögenheter stodo i full harmoni med hvarandra. — Deremot, när fråga är om rörelser i ledet, sådana som före, komma då man står i fiendens åsyn, och hvilka man företrädesvis borde bemöda sig om att göra enkla och naturliga. då vill man anses klok, fastän man verkställer, dem på ett förnuftsvidrigt sätt. Lyckas man att förklara tillkomsten af exercisI pedäntismen derigenom att den härleder sina anor från perukernas tidehvarf, må dock dess tillvaro lännu i dag liksom en mängd andra absurditeter I vara oss en påminnelse att vi sjelfva ej ha hunnit så synnerligen långt på upplysningens bana. Äfven till sjelfva utsägandet af kommandoorden ! har den ifrågavarande pedantisinen sträckt sig. L d j I För att bereda soidaten en möjlighet att utföra ide kommenderade rörelserna fullkomligt liktidigt j I måste dessa ord delas i lystringsoch verkställighetsord. Utsägandet af dem har gjorts till en: irskild konst, som allt befäl måste söka att lära ; Å sig, och utan kvars förvärfvande man anser exerI cisen omöjligen kunna gå som sig bör. Med undantag af benens rörelser under går! endet i ledet behöfva inga andra ske samtidigt. ! Följaktligen böra endast de kommandoord, I hvilka marschen af alla på en gång skali anträt j på das I I eller upphöra, eiler m vara delade uti lystring: lutan att likväl, såsom chriktningen förändras, och verkställighetsord, l. glementet föreskrifver, I någon jemn och lika afpassad takt vid dessas utägande är på minsta sätt behöflig eller ens önsklig. Vår nation med sitt medfödda taktsinne, har ingen svårighet att lära sig marchera, endast mana dervid ej fordrar anvat än som verkligen behöf-: ves. Må man derföre ej vid marschen, lika litet : som vid ställningen i ledet npptaga någon tid med att söka åstadkomma hållning,, sträckning eller I onödig rättning, utan i stället vinlägga sig om att ; I marschen blir ledig, så att ingen besvärar sin sidoman och att föröfrigt alla iakttaga samma takt och steg som den, hvilken leder marschen. Skola några bestämmelser för marschtakt och steglängd finnas, så böra de endast föreskrifva att den förra är emellan 90 och 120 steg i minuten samt den senare ej större än 3 fot. För närvarande tyckes man äfven i detta hbänseende vara på afvägar. Man fordrar att truppen skall marschera i en noga reglementerad takt med ännu noggrannare föreskrifven steglängd samt så rättad att den från sidan sedd är i en rät linie. En s. k. vacker liniemarsch är på intet sätt något kännetecken på krigsduglighet. Trupp, som är äldre och något styflemmad, har lättare att bi behålla de en gång inlärda takt och steglängd än ; yngre, lifligare, vigare och följaktligen krigsdugi ligare manskap. För en vacker liniemarsch fordras derjemte i praktiken att man har känningn af sin sidoman åt rättningssidan; härigenom hindras marschen dock att blifva ledig. — Vill man bedöma huruvida en trupp i linie marscherar väl, ) bör man ej hålla sig på sidan af densamma för att efterse rättningen, hvilken är af ingen vigt, utan antiugen framom eller bakom för att efterse ! om hvarje karl går ledigt. — Att den som leder marschen på det noggrannaste alltid iakttager samma takt och steglängd är icke allenast obehöfligt utan äfven skadligt. Det möter ingen svårighet !att inöfva trupp att utan enskildt kommando förändra takt och stegläng allteftersom ledaren gör det. En sålunda öfvad trupp måste också när det gäller marschera mycket säkrare än den, som aldrig lärt att gå på mera än ett eller, må vara, några få sätt, och då ! alltid på särskildt kommando. Man ifrågasätter visserligen ej, att det pedantiska sätt, hvarpå man vill att det som kommenI deras skall ske vid en s.k. uppvisning, ätven skall iakttagas i fält eller ens vid de flesta tillfällen under fredstjenstgöring. Men härigenom födes hos krigsmannen misstro till föreskrifternas lämplighet och, hvad måhända ännu värre är, till det sunda omdömet hos befälet, hvilket naturligtvis utan afseende på egen tanke i saken är tvunget att strängt tillämpa hvad som är föreskrifvet. För att ytterligare, medelst några i praktiken utförda exempel, förtydliga de åsigter jag uttalat, får jag anmoda de herrar, som dervid benäget lofvat att biträda mig, att träda hit upp. (Härefter utfördes af 10 personer, efter kommando, åtskilliga rörelser på stället samt under marsch, hvilka af talaren kommenterades. Sedan de exercerande afträdt, visades på den förut omnämnda taflan den föreslagna bataljonens manövrer.) Af de grunder till exercisreglemente jag nu haft äran framställa, inses lätt, att det egentligen reglementariska af hvars och ens åligganden uti bataljonen är så snart inlärdt, att större delen af öfningstiden kan egnas åt rörelsernas tillämpning uti olika S mark, samt utförande med afseende på i krig förekommande fall. Uppoffringarne för den enskilde medborgaren af en på nu antydda grunder fotad folkbeväpning I i I Nå kod rt ft Etbed för er hola VO K DD or Kor S kb 8 1 böra, äfven sedan i fi mtiden målskjutningsöf gar tillkommit, inskränka sig till söndagsexer sommartiden. råden. cis Hvad exercisgevärs anskafiande beträffar, så hafva vi deraf ännu god tillgång i förIonan folkbeväpningen erhållit en sådan utsträckning att exercisgevär tryta, kan man vara säker att den derigenom utvecklade nationalandan utbredt sig uti ännu större omfång och blifvit så mäktig, att genom dess påtr. ning behöfligt antal krigsdugliga gevär blifvit anskaffade, liksom skjutbanor öfverallt i landet anordnade. Genom de kostnader, som skarpskytteväsendet för närvarande kräfver af deltagarne, beroende derpå att man velat omstöpa de frivilliga skarpskyttarne till nutidens soldater, såväl i afseeude på utrustning som exercisfärdighet, hafva många sett sig urståndsatta att längre tillhöra skarpskyttekårerna; andra med något större ekonom ska resurser sucka dock under bördan af de förpligtelser de åtagit sig. Under sådana förhållanden har ej varit svårt för sakens motståndare att, under sken af deltagande, utbreda den föreställningen, att den frivilliga skårpskytterörelsen hos oss nu snart uppfyllt sin tvifvelsutan vackra bestämmelse, nemligen att förbereda en af lag föreskrifven landstorm. Men för att en sådan ej skall vara en död institution, fordras att den med värma omfattas af massan af folket, och en så allmänt utbredd nationalanda, som detta måste förutsätta, torde väl ingen påstå att den frivilliga skarpskytterörelsen ännu åstadkommit. Somliga förmena, att de gerna skulle vilja vara med om att bilda skarpskytteföreningar, om deras ort befriade väringsexereisen. Finnos det kanbefrit les från be HågOnSom-ver) staven medborgare från de för alla påbjudna vapenöfningarne, derföre att de lofva att på egen hand förvärfva sig vapeuskicklighet? Kunna deremotinvånarne iea ort eller FÄR äga: Vi hafva på egen bekostnad förvärfvat oss krigsduglighet, derföre begära vi befrielse från beväringsexercisen,, då är deras begäran billig. 4 Men långt innan den allmänna nationalbeväpningen i landet eller delar deraf erhållit en såTr Se ke r f id mö dan utsträckning, skall — ty så mäktig är folkRA OA