Aftonbladet – 15 april 1868, sida 3

skall hafva någon betydelse. L. O.S. KENTOR TRA TNE öfverstelöjtnant Keysers föredrag å nedre börssalen den 6 April. M. H.! Af de trenne vapeneller truppslag, hvaraf den stridande delen krigsmakten till lands består, nemligen infanteri, kavalieri och artilleri, har vårt skarpskytteväsende uteslutande omfattat infante riet. Uti armåer är detta vapen det talri ste, för a!la länders försvar (åtminstone de civiliserades) är det det vigtigaste, och för vårt lands icke minst. Det är -dertill det lättaste att uppsätta, det minst kostsamma att underhålla och inöfva. Hen hurn litet kostsamma dess anskaffning och inöfvande, i förhållande till de andra vapnens, än äro, blifva de dock högst kännbara för de enskilde medborgare som ensamt åtaga sig en sådan börda. Denna senare minskas ingalunda derigenom att dessa medborgare sjelfva taga till geväret och stälia sig i ledet, d. v. g. för den goda saken uppoffra tid och möda, alldenstund bådadera äro penningar värda. Det är följaktligen af vigt att tillse, att de uppoffringar som göras för den frivilliga nationalbeväpningen ej blifva större än som verkligen behöfves, eller, om man vill använda en annan metod för beräkningen, att desamma blifva tillgodogjorda på ett sådant sätt, att det stora målet, fosterlandets försvar, derigenom i möjligaste mån vinnes. Ty man bör härvid ihågkomma, att de är fråga om en offergärd, hvilken medborgare fri villigt gå att nedlägga på fäderneslandets altare, en gärd, bestående af det dyrbaraste de ega, lif, helsa, arbete. Vid uppsättandet af krigsfolk, hvilket så fort som möjligt skall föras mot fienden, måste man, förutom på dess inöfning för yrket, äfven vara betänkt på dess förseende med beväpning, beklädnad och underhåll m. m. Manskapets krigsbildr ning ensamt skulle härvid vara gagnlös om den ej understöddes af ofvannämnda materiella hbjelpmedel. I fråga om den frivilliga nationalbeväpningen är förhållandet annorlunda. Vapenöfningen är här hufvudsak. Tillkomma de materiella resurserna är sådant visserligen högst tillfredsställande och glädjande, men det är ej oeftergifligen nödvändigt, så länge vår folkbeväpningsrörelse ännu endast omfattas af ett fåtal af nationen. Påståendet att nationalbeväpningen eller skarpskytteväsendet hos oss ännu endast omfattas af ert fåtal, stöder jag på det förhållandet, att antalet af dem som hittills frivilligt ingått i ledet ej uppgår till mera än omkring 40,000, under det antalet af landets vapenföra medborgare sannolikt utgör mera än 600,000. Må man derföre, oaktadt allt det berömvärda och uppoffrande man redan för skarpskytterörelsen utfört, ej invagga sig i den föreställningen att man gjort nog eller ens mycket, så länge så mycket återstår att göra. Man kan visserligen ej annat än på det lifligaste önska att hvar och en, som ingår i nationalbeväpningens led, vore försedd med en ändamålsenlig och för alla likformig beklädnad. Härifrån och till införandet af en lämplig nationaldrägt vore blott ett steg. Endast den ekonomiska vinsten antagandet af en sådan drägt årligen skulle tillskynda landet, och hvars belopp jag i saknad af statistiska uppgifter ej ens gissnings våpr uttala, skulle sannolikt blifva öfver förväntan otydlig. Likaså är det ett önskningsmål, att hvarje medlem af folkbeväpningen egde krigsdugliga vapen. Ty egandet af ett vapen befordrar i hög grad både kännedom om dess vård och förmågan att bruka det mot fienden. Men hvarken bristande tillgång på krigsdugliga vapen eller på lämplig beklädnad bör fördröja folkbeväpningsidcens alimänna utbredande. Det både vigtigaste och vackraste resultatet af en verkligen allmän folkbeväpning är höjandet af nationalmedvetandet. Jag förbiser ingalunda härvid den stora betydelsen af folkskolebildningen såväl den för barn som för fullvuxna, af en allmännare spridd folklitteratur och af alla öfriga bildningsmedel, isynnerhet när de erhålla en national prägel; men dessa fordra alla lång tid för att bära frukter, isynnerhet om såsom en af dessa fosterlandets betryggande mot utländskt våld skall räknas, De frivilliga vapenöfningarne deremot, hvaruti medborgare af alla förmögenhetsvilkor deltaga, verka betydligt hastigare; ty de framscalla fosterlandskänslans id, så att säga förkroppsigad. De för kriget afsedda öfningar kunna vara af många slag: gymnastiska öfningar för att utbilda ch härda kroppen; fäktöfningar för att på bästa sättet använda vapnen när man kommit fienden in på lifvet; målskjutningsöfningar för att med största sannolikhet redan på afstånd nedlägga sin motståndare; samt dessutom manövrer, marscher och öfningar i spridd och sluten ordning. Af dessa äro dock, framför allt ur den synpunkt, hvarom här är fråga, öfningarne i rotar och led de väsentligaste. Ty utom det att de kunna görag mindre kostsamma än de andra, äro de de enda, hvilka meddela verklig föreställning om vigten af den moraliska makt, utan hvilken hvarje krigsorganisation, vore den föröfrigt än så förträftlig, saknar militäriskt värde, nemligen disciplinen. Ej denna blinda tanklösa lydnad, som är baserad på käppen eller andra menniskan ovärdiga medel, utan den disciplin, hvilken är en frukt af det klara medvetandet, att hvarje fosterlandets barn är för värnandet af dess sjelfständighet skyldigt att underordna sin eljest oantastliga individuella frihet nder det allmännas förnuftiga tvångslagar. Det är detta begrepp om alla medborgares solidariska ansvarighet för fäderneslandets sjelfbestånd, som säkrast grundlägges genom att fria män gjelfmant sammankomma till krigsöfning uti för kriget afsedde och ordnade hopar, s. k. taktiska enheter, med allvarlig föresats att lyda en endas befallå dess utbredning, ännu befann. sig i sitt första stadium. För att lemna detta, för att åstadkomma ett mera storartadt resultat, en allmän frivillig nationalbeväpning, måste de föreställningar, som utgöra hinder derför, undanrödjas. — Må man derföre så fort ske kan hos folket sprida insigt derom, att hvarken saknaden af uniform eller af krigsdugliga vapen, ja, icke ens af målskjutningsgevär och porr utgöra verkliga hinder för bildandet af skarpskytteföreningar. Ty för de tillsvidare väsentligaste ötningarne, dem uti trupp, äro dessa materielia resurser ej nödvändiga. Men — skall man måhända?invända — dessa öfningar i trapp som ni framför alla andra förordar påkalla ju också betydliga uppoffringar. Onekligen blir folkbeväpningen alltid förenad med uppoltringar, isynnerhet för de deltagande. Men jag återkommer här till hvad jag i början