Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

och hon böjde djupt rodnande sitt hufvud. Werners mor omfamnade med jubel sin son. Glada röster helsade honom välkommen och liksom i en dröm hörde han de orden: Du kom just i rättan tid för att med oss fira den gladaste julfest. I morgon redan är vår prinsessa verklig sådan. Else står brud i afton. Gif henne din lyckönskan! Wernerstapplade bort mot Else, som leende och glad räckte honom sin hand. Han talade ord utan reda och sammanhang under det att derute de gamla kyrkklockorna ringde och barnen på vägen sjöngo: Af bimlens höjd oss kommet är. En liten mjuk hand lade sig på Werners arm, det var Gertruds. Ack förlåt henne, hviskade hon. Jag skall sedan omtala allt för dig. Stör icke hennes julfröjd — hon är så lycklig! Och du får ju äfven en julgåfva: en trofast syster, som skall uppbjuda allt för att trösta dig. År voro förflutba sedan denna julafton. Krigets Stormar hade tystnat. Den gamla linden stod der än, och bersåen i hvilken så ofta Else och prinsen suttit för att läsa om den sköna Isabella, hade blifvit ogenomträngligt tät, Allt hade vuxit igen — äfven månget sår. . I den af gröna vinrankor omifna prestgården bodde, ett ar: ertrud och hennes ungdoms , älskade. Det hade lyckats för denna trogna, äkta kärlek, som allt lider, ailt fördrager, att försona ynglingen med sitt öde. Hans mors varmaste önskan hade dock slutligen gått i fullbordan: hon fick se sonen fylla faderns plats och Gertrud vid hans sida såsom hustru. Visserligen låg förlusten af Else under flera år som en tryckande slöja öfver Werners lif, men han kunde dock ha den trösten att tala om sin smärta; Gertrud begrep till fullo denna hans hjertas enda passion. Ack hon fann det så naturligt att han älskat detta strålande barn. Det var, efter hennes sätt att se, blott en olycka att ödet så fogat, icke n förbrytelse, för hvilken erfordrades förlå,telse. Och så trädde hon få år efter Elses förmälning sjelf framför altaret i den fulla visshet att hon skulle blilyckfig. Prinsessan