Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

progression, st massor och hela klasser af den evangelis befolkningen äro afsöndrade från vår kyr a, och det icke blott till det yttre, genom att afhålla sig från gudstjensten, utan framförallt till det inre: detta är beklagligtvis redan sedan flera menniskoåldrar tillbaka ett faktum. Men det betecknande härvid är, att de som sålunda söndrat sig från kyrkan för ingen del äro blott så. dane, som i alla tider föga frågat efter kyr kan, de moraliskt bortkomne, utan företrädesvis just de klasser af samhället, hvilka äro synneriigen aktade och aktningsvärda i det borgerliga lifvet och hvilka bilda den egentliga kärnan af nationen. Det beror nu framförallt derpå att riktigt uppskatta detta faktum; ty det kan vis: ligen lätt komma att betraktas från en ailtmörk sida. Många, och det just bland de mest religiöst sinnade af våra samtida, finna i denna afsöndring från kyrkan genast äfven ett affall från kristendomen sjelf, ja, fverhufvud från re gionen och blicka på grund deraf hopplöst in i kristendomens framtid. — Detta är nu till all lycka en öfverdrift. Icke såsom skulle det ej bland dessa okyrkliga finnas enskilda individer som, i och med det de frigjort sig från sin gemenskap med kyrkan, kastat sjelfva kristendomen, ja hvarje religiös tro. Men sådane hafva tyvärr funnits i alla tider, och om i förra tider många af dem åtminstor 18 sökte att bevara det yttre skenet, så gjorde detta det onda blott ännu större. I genomsnitt är dock våra okyrkliges sinnesart numera en helt annan, och det gifves bland dem ett stort antal personer, för hvilka äfven den mest troende kristen, om han annars sljer sin moraliska sitt omdömes ledning, at aktningsfullt lyfta på batten, ej sällan med djup blygsel. N Under förflutna århundraden — och detta är ganska betydelsefullt — var förhållandet visserligen ett annat. Då gick afsöndringen från kyrkan och från den kyrkliga kristendomen vanligtvis hand i hand med lättsinne och sedeslöshet ; i våra dagar deremot är den vanligtvis törenad med moralisk aktningsvärdhet. Våra okyrkliga sjelfva vilja äfven till det öfvervägande flertalet för sina personer på intet sätt a si kristendomen och den religiösa tron. om sätta de sä rde, och ofta ett djupt kändt v rpå att kalla sig efter ristus och att tillhöra kristenheten, ouktadt sitt erkännande, att de ej veta hvartill den kristliga kyrkan skulle kunna gagna dem. De hafva of ande känsla deraf, att den religiösa tron är oumbärlig för vårt slägte, om det skall lefva ett lif i öfverensstämmelse med sin värdighet, och detta icke endast för menskligheten sasom ett helt betraktad, utan äfven specielt för dem sjelfva personligen, Det felas dem endast för det mesta ett rätt klart och tydligt medvetande af allt detta; religion och kristendom äro för dem mestadels en sak blott för känslan, och så snart de träda dem till mötes i gealten af ssigt utbildade föreällningar, de icke höra talas derom. Men oatsedt detta, finnas bland dem ej sälligen ädla och äfven särdeles djupt t stämda naturer, och till största delen äro de aildeles icke långt aflägsnade från tron på Kristus. Vi skulle således mycket aga oss om vi i den vidt utbredda igbeten ville se ett förringande af stligheten hos våra dagars samhälle ijemelse med en tidigare tid. Ty i denna mla goda tiden räknade kyrkan i stället för vära dag okyrkliga ett icke mindre ntal namakristna. De stora massorna höllo g till kyrkan och tendomen, emedan de just icke visste om någonting annat, och det ej var deras sak att hvarken med hufvudet eller hjertat mycket deltaga i sadana saker. Att dessa kyrkans medlemmar, oaktadt de alldeles intet hade att invända mot kyrkans tro, d. v. s. tanklöst läto densamma sig behaga, huru den än måtte lyda, moraliskt och kristligt betr ktadt, ej voro mer ja, till största delen ännu mindre än vy okyrkliga, detta är väl dock patagligt.