Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

om all ömhet den högsta kärleksskänk ldrar och vänF jordiska, uppoffrande Der. Och Werner, den framåtilande vandraren, tänkte på den ömme, aflidne fadren, på den trogna, kärleksfulla modren och en varm vind af kärlek drog igenom hans hjerta. Sedan lögo tankarne till det gamla slottet; han såg andangm julgranen, han såg den vänliga, stilla Gertrud, och strålande, gnistrande, lende som alltid dansade väl Else kring granen. Han tyckte sig höra hennes klara stämma som sjöng: Af himlens höjd oss kommet är. Huru kunde det väl nu se ut i det gamla ottet? Aldrig hade vägen synts honom så ng! Det var nära att han anhållit en extra postvagn, som i detsamma rullade förbi honom, men innan han bann besinna sig var vagnen redan vr sigte. Huru skulle Gertrud emottaga honom efter det der brefvet från Sorento! Och Else, den så varmt älskade! Han kände sig så modig då han lemnade M. och nu, ju närmare han kom slottet, desto mera ängslig blef han. Det kändes som, om en kall hand gripit om hans hjerta och först lå han såg slottets klart. upplysta föpster blef han något Iugnäre. Ned ettsprång Var Han appför 4 tra; la Hår Tdt dragande efter andangläntade bg dörren och blickade . Ljusskenet bländade i början hans ögon. örst efter hand urskilde ban sin moders och a vänners välbekanta gestalter. Der stod ven Gertrud, men ack, huru blek! De fina inderna hade förlorat sin rundning och vid denna anblick gick ett stygn genom hans jerta. Men hvar var Else? Angsligt spejade hans ögon efter henne. — Der i fönstersmygen stod en stol, och på denna satt, ysande och mera und ön än någonsin, den unga fickan med ett utseende af lycka, som i man skänkt heme en verld. Och bredvid henne, lutad öfver henne, stod en ung, smärt man, i hvars ögon Else just då blic kade upp. Med darrande hand upplåste han rren. Ett glädjerop ljöd emot honom ock sertrud sprang nägra steg liksom för att kasta sig 1 hans armar, men midt på vägen blef hon stående, hennes armar sjönko ned