Aftonbladet – 15 april 1868, sida 2

hvilken han Ide i det maste samband med prinsens tillfrisknande. Också var det först i afskedets stund, som Else fann att hennes krafter voro uttömda. fljeltemodigt hade hon försökt att tillbakahålla, sina tårar att ej nedslå den ä skade, hvars sista ord voro: Vi träffas snarto Farväl — vi träffas igen! hviskade äfven Else. Alla slottets invånare voro församlade på gården. Tack och farväl! ni skall snart höra af mig,, sade den unge prinsen i det han räckte amtmannen handen. Else stod i den smala dörröppningen på det nedersta trappsteget, stödd på sin syster. Blek som en ande, log hon dock emot den älskade och sände honom ännu en blick full af glödande kärlek. Ännu ett afskedstecken, ett ömsesidigt, och prinsens fina bleka ansigte lutade sig tillbaka — hästarne ryckte till — han var borta. Han hörde icke det smärtsamma ropet af henne, som var hans käraste på jorden; han såg icke huru hon sanslös föll i systerns armar. Det var julafton och en ensam vandrare gick med hastiga steg mot det gamla slottet: Han hade i sin otålighet icke kunnat afvakta ostdiligensens afgång från M. utan skyndat förut till fots. Huru ofta hade han. ejtillz ryggalagt denna väg då hen ännu var en gosse och full af glädje och förhoppningar. ! Han vände äfven -nu åter, till det kära hemmet. Han kände så väl hvarje träd vid vägen, hvarje smal sidogång, hvarje sten. Men mera feberaktig och upprörd än nu hade han aldrig vandrat denva väg. Det var ju jul. Då måste väl hvar och en, som äppu var nog lycklig att ega ett hem, skynda för att uppnå det. Aldrig har detta ljufvaste af alla : hem en sådan klang som då. Aldrig ka vi med s kärlek och tacksamhet älskade, både de lefvande och döda, jullj värma det kallaste, mest egoistiska hjerta, och om det någonsin gifves en tid, då viäro färdiga att bringa något offer, så är det under denna välsignade tid, som erinrar oss om på än då. Minnet al de klars