Aftonbladet – 14 april 1868, sida 2

EEONOMISET. Behandlingen af det väckta förslaget om ändring af 7 72 Regeringsformen förestår. och ehuru utskottets betänkande är sakrikt, anse vi oss dock äfven ur financiel synpunkt böra taga frågan i betraktande. Banksedlar, som efter lydelsen infrias med klingande mynt, behöfva icke genom lag till. försäkras tvångskurs. Der sadan bestämmelse är gällande, bidrager den snarare att minska än att öka banksedelns kredit. Tvångs tillägges banksedlar under utomordentliga förhåll anden, men afskaffas vanli gen, så snart man återkommit till det nor mala. Tvängskurs är berättigad och nödvändig, då ställni ningen är sådan, att banksedlarne icke infrias med klingande mynt; då måste banksedeln, som är löftet om mynt, förklaras vara mynt. Riksbankens sedlar erhöllo tvångskurs år 1809 och var detta lagstadgande behöfligt intill år 1834, då det kunnat utan fara bor ttagas. Så snart invexling af banksedlarne med klingande mynt vidtogs och fortsattes, var tvångskursen mera skadlig än gagnelig. Skadlig emedan den hos allmänheten bibehöll tviflet om riksbankens förmåga att under alla förhållanden kunna invexla sina banksedlar. Man förestälde sig att stadgandet behöfdes för att upprätthålla banksedlarnes anseende, då detta i stället uteslutande beror på riksbankens förmåga att invexla och på ingenting annat. Ehuru riksbankens sedlar äro till värdet fullkomligt lika goda med attester å inlagdt silfver och således gerna kunde anses såsom silfversedlar, böra ej de bankinrättningar, hvilka utom riksbanken utgifva egna banksedlar, fortfarande få inlösa sina egna banksedlar med riksbankens sedlar. Bankväsendets vedersakare anfalla oaflätligen denna svaga punkt, och bankväsendets vänner kunna icke bestrida det oegentliga uti att utbyta den ena bahksetteln mot den andra, papper emot pop