Aftonbladet – 11 april 1868, sida 2

Var då verkligen ingen fara för handen för din älskling, stackars Gertrud? Såg du då icke hur hon sköt upp och tillväxte, kärlekens berusande blomma? Hördes inga varnande röster från det gamla slottet, hvars murar skådat så många af kärlekens fröjder och qval? Och hviskade icke dessa röster: Akta. henne! — vaka öfver din klenod ! Nej; allt var tyst och stilla och tystare ändå smög ödet fram med ljudlösa fjät. Måhända hade Gertruds egen kärlek gjort henne kortsynt angående andras, efter hon ej varseblef den förändring som försiggick inom Else, hvars siigande skönhet systern väl såg, men utan att ana dess källa. Det gifves nemligen ett slags trollmakt i blick och väsende, den endast kärleken mäktar framkalla och just denna trollmakt var det som omstrålade Else. Hon hade blifvit allvarligare; hennes klingande skratt ljöd mera sällan; hon var mera öm mot modren och systern och sökte icke såsom förr ensamheten. Kapellet stod öde, blommorna på prins Louis Ferdinands altare voro vissnade, Och han — föremålet för all denna värme och strålglans? Ack! äfven han drömde ett ungt hjertas dröm, hvilket för första gången öppnar sig för den väldigaste af alla makter: han älskade, och det gafs intet hinder för denna hans böjelse. Else hade från första ögopblicket fängslat hans både själ och sinnen. Hon tycktes honom skönare än alla andra qvinnor och fullt rdig att bära en krona. Öch denna lycka måste han vinna. Hvem skulle väl kunna frånrycka hopom den? Ålskade icke hans fader honom och tillkom det icke blott hans äldre broder att förmäla sig af statsskäl? Skedde icke dagligen ute i verlden de sällsammaste ting i giftermålsväg; hvem skulle således kunna missunna honom hans stilla söjlhpt ? Fanos väl gtt högre mål äg tvennö