Aftonbladet – 8 april 1868, sida 3

OIYCKHIA, SåKd alla Har Uuc MIVIA AVUUUDR 4 Sömbraccueil eller tvärviggen kalla hono eleverna i konservatoriet, der han är anstäl I som lärare i kontrapunkten. Men häraf bi man ej tro att han är menniskoskygg oc otillgänglig — tvärtom är han mycket tre jig när man blir bekant med honom; har d std mot vyerlden är det som gör att ha förekommer betraktare? S250m något unde lig: — Han är icke blott ogire, Rtan bor i delts ensam — ihgen uppassare, ingen I hållerska: Men det ser också tt som Je rusalems förstöring i hans rät; Sedan åtta år tillbaka har Thomas fat texten till Hamlet hos sig, men musiken ha han ej kunnat skrifva färdig förr än nyligen såsom vi veta; han blef oupphörligt stör hemma hos sig af vänner och bekanta, så at hr Perrin, Stora Operans direktör, anvisad honom rum i sitt hus på det han skulle få arbeta i fred på musiken. Derigenom blefvo alla svårigheteri den vä gen för operahs uppförande aflägshade. Me teatern vid Rue Lepelletier egds ieke de erforderliga krafterna för framställningei. En dag då Thomas gick eftersinnande pi Rue Vivienne träffade han musikförläggarer Heugel, hvilken bad honom gå in i rumme innanför musikhandeln och spela något pi pianot ur Hainlet,. — Thomas satte sig vid pianot och spelade genom operan från börjar till slut. Heugel hörde på med den mes spända uppmärksamhet. När den sista tonen förklingat utbrast han passioneradt: Det är utomordentligt vackert! Jag köper partituret. Priset bestämmer ni sjelf, Thomas. Men när kominer ert mästerstycke att uppföras ?, . Icke förr än jag funnit en Ophelia, lydde hans misslynta svar. I detta ögonblick fick han sigte på ett blekt, intagande qvinnoansigte, som småleende stack fram genom den halföppnade dörren. Ansigtet tillhörde fröken Nilsson. Här har ni er Ophelia, hviskade Heugel, Denne såg på sångerskan med pröfvande blickar, tänkte efter några ögonblick och efter en stund svarade han förläggaren: Kanhända. Det dröjde icke längre än en timma derefter förrän hr Perrin begaf sig till fröken Nilsson för att engagera henne för Stora Operan och Ophelias roll. Snart började repetitionen på Hamlet och vi känna redan hur Thomas, en tapper nationalgardist år 1848, slog sig med seger igenom de barrikader, som småsinnet upprest mot värdet af hans musikaliska verk. Vid en mängd utländska teatrar förekommer bland artisternas aflöning en rubrik som kallas feux; i Danmark till och med har man samma benämning. Alexandre Dumas lemnar i sin tidning en rätt intressant redogörelse för etymologien af detta ord och vi återgifva här densamma; etymologien går så långt tillbaka som till Moliöres dagar: Moliere har icke alltid, såsom man känner, varit dramatisk skald och skådespelare. Efter att ha tagit lektioner i filosofi af den llustre Gassendi, efter att ha påbörjat och öfvergifvit en öfversättning af Lucretiar, efter att, år 1641, ha följt hofvet till Narbonne i egenskap af kammartjenare och tapetserare hos Ludvig XIV, efter att ha stulerat juridik i Orleans och der blifvit advocat, återkom hans håg för teatern med förlubblad styrka. Han återvände till Paris, satte sig i spetsen för en trupp skådespelare rån sällskapsteatrar, hvilka snart blefvo skålespelare till yrket, och hvilken kallade sig DL Illustre Theätre. , Denna trupp bestod af två bröder Bejart, leras syster Madeleine, af Duparc, af Gauier och af Molicre, truppens anförare, som vär så fordrades spelade alla möjliga roller. Moliere blef den ansvarige ledaren, bestämde las appointementer och nöjde sig med hvad om blef öfver af inkomsten — ifall det blef ågon. Allt gick för sig under sommaren, men är vintern kom underrättade skådespelarne in direktör, att det var så kallt i påklädiingsrummen, att de måste ha ett tillskott i flöningen för att kunna bestå sig eldbrasor feuwx). Moliore fann deras anhållan billig ch beviljade dem 2 francs för aftonen till ippköp af. ved. Deraf ursprunget till beämningen feuz. Bruket att betala 2 francs ill de franska skådespelarne fortfor ända ill 1830 och man ser af gamla teaterräkenkaper huruledes bland mademoiselle Mars nkomster upptogos till eldbrasa 2 francs, vilka erlades hvarje spelqväll. I Paris har i dessa dagar aflidit en qvinna, m hvilken man talat mycket, om hvilken le vidunderligaste historier varit i svang. se här det man nu fått reda på och som örorsakat dessa vidunderliga historier: På vintern 1829 spred sig ett besynnerigt rykte i Paris; man fick veta att en ung ngelska, rik på millioner, begaf sig hvarje ecka på operamaskeraden för att der kunna! älja en man. Alla aspiranter på äktenskap kyndade dit för att upptäcka henne, de unno henne och oaktadt masken, som hon Idrig aftog, ansågo de att hon måste vara nycket vacker. Hennes konversation var dig, hennes röst angenäm, det man kunde könja af hennes fignr var af beskaffenhet tt kunna tillfredsställa äfven de mest anpråksfulla: hennes fot var liten, hennes hand njellhvit, hennes gång elegant och en rikejom af blonda lockar svallade ned på henes axlar. Det fanns den tiden en ung man familj, vacker som en dag, men som till ta skärfven råkat förstöra sitt fädernearf. Ian gjorde sin kur för den utländska danen. Jag vill gifta mig med er och älska er, ade han. Utan att ha sett mig? Jag anar alla de fullkomligheter, hvarned ni är begåfvad. Skulle ni således vilja gifta er med mig ådan jag nu är? Huru! Maskerad? Jan Ert förslag är i sanning eget, men jag ntager det. Följande dagen reste de till England och — saken är fallkomligt sann — äktenskapsontrakt uppsattes, föreningen blef verkliget. Engelskan fick ett vackert namn fran n ruinerad familj, men förnäm som en Mont10rency. Det äkta paret återvände till Paris. Uner de första dagarne syntes den äkta manen sorgsen, förkrossad, men snart kom hans od äter, han lefde gladt igen och införde in unga maka i de mest lysande societeter. lan betraktade henne med den största upprksamhet och man slutade med att all