Aftonbladet – 8 april 1868, sida 2

ournåes) som år 1800 skänktes honom af Iean Nicolas Bouilly, den berömde författa-; en till Tabbö de Föpte: Denne rikt begåfvade och högsinte rev oluionsman (f. 1763 F 1842) sifver I VattenIragaren en anslående skildring af en hänlelse som i pjesen blifvit förlagd till Mazains tidehvarf, men i sjelfva verket skall hafva illdragit sig i Tovrs under den tid då förttaren var denna stads af girondisterna tillörordnad guvernör. Styckets intrig är fångsande, dialogen deremot temligen svag, men let eranddrag af heder och godhet som karakteriserar det hela har gjort arbetet äfven såsom skådespel allmänt värderadt, gifvit det poetisk lyftning och mäktigt inspirerat tonskalden i hans värf. För musikalisk behandling är libretton i många delar ett särdeles tacksamt ämne, och dessa, men också blott dessa, har Cherubini, som i fullaste matt egde en mästares begränsningskonst och visste att afsäga sig allt som icke skulle hafva befrämjat hans klart fattade syfte, med utomördentligt skarpsinne, förfinad smak och innerlig änsla i sitt mest populära snilleverk iklädt den förherrligande tondrägten. Arbetets stil är den soillr ke eklektikerns, som väl till formen kan närma sig lysande förebilder då han finner deras skrifsätt pasgande för sitt ämne, men som till innehållet alltid är originel, sjelfständig, sin egen. Om Mzart yttrade Cherubini: på omätligt afstånd är jag hans närmaste,, och detta utrop, som erinrade om Correggio och Rafaöl, är, om man granskar Vattendragarens sextett, allt annat än skrytsamt, ty ju djupare man intränger i detta glansnummer för operan och Frankrikes dramatiska musik, hvilket visserligen i sin mästerliga sammansättning lifligt paminner om tonernas konung, dess mera vördnadsfullt måste man böja sig för dess underbara skönhet och värde; och få äro väl de alster af musikaliskt författareskap som i så hög grad bade pröfva och he dra mö menniskohjertats finaste och innerligaste känlor så i deras samstämmighet som i deras ammandrabbning tolkas klarare än om det kedde med de tydlig: aste ord, och hvari det konstmessigaste är det mest okonstlades uttryck. Den allbekanta ouverturen är sa till struktur som harmonier Beethovens stil ganska nära och i den sista entreakten erinras man ovilkorligen om den Haydnska sängm förtrollande drag. Den franska stilen representeras ater al Antonios och Mikelis kuplettartade, kortfattade men upprepade melodinummer i första akten, af den lifliga terzetten i samma afdelning, af de raska scenerna i den andra och af den ypperliga soldatkökören: att det sistnämnda numret vid operans första representation var det som afgjorde dess framgång, I på det bittraste hafva förar at Cherubini, som var ett fullt lika stort original som någon annan af konstens heroer, och först efter många om och men lät beveka sig att icke stryka hela kören. Genom sin konstfulla sammansättning och dramatiska uttryckskraft var detta nummer någonting oerhördt för sin tid och ännu imponerar det trots Meyerbeers många effektkörer i samma genre. Italiensk är slutligen operans musik i sjelfva dess melodiska s lynne, som alltifrån ouverturen i savoya sängerna, sextetten, marschen och sista aktens idylliska tonmålningar genom sin obegränsade förmåga att smeka, röra eller roa nogsamt röjer att mästarens inbillningskraft fostrats och öfvatsi södrens rika verld. Alldeles egendomliga till form som innehåll äro de båda senare akternas slutnummer, ett fint, pikant marschtema och en blid, försonande kör, det förra genom sin läckra instrumentation, den senare genom sjeltva lynnet hos melodien. Operan sjunges con amore och hvad den herrliga sextetten skildt angår med en pietet, som länder de deri samverkande artaren som en dylik ensemble, hvari s h ma HA FRA m UU tisterna samtligen till mycken heder. Det bifall, hvarmed snart sagdt hvarje nummer belönats at de lifiigt intresserade åhörarne, torde i sin man bidraga att höja stämningen hos de utförande. Hr Sandström gitver med värdighet och kraft vattendragarens beundransvärda kupletter. Att tempot här skulle tagas för fort hafva vi svårt att inse då stycket tecknar en karakter, och denna alltigenom är rask och beslutsam, och då den ofta upprepade melodien är innerlig, icke meditativ. Förmaningen till Marcellina, glanspunkten i sextetten, sjunger hr Sandström förträffligt och scenerna i andra akten hafva tillskyndat honom bifall äfven såsom skädespelare. Han tyckes oss blott vara litet för mycket tysk Biedermann, likasom hr Labatt, hvars röst och sang äro af bästa verkan, tolkar rollens dramatiska innehåll, här som i Sylvia, väl patetiskt, heist icke blott egen lifsfara och den trogne makans hotade lugn, utan äfven t. ex. hettan i det ihåliga trädet, m. m. sådant, skildras med ton af den bittraste sorg. Afven fru Michaöli (grefvinnan) torde böra vinnlägga sig om en något lifligare nyansering af talrollen, hvaremot hennes säng bär har utmärkt dramatisk bällning och stämman, särdeles i de tacksamma höga tonlägena, uppenbarar hela sin ojemförliga fägring. Medges bör att de bada sistnämnda uppgifterna äro dramatiskt föga gilvande, ty ett ständigt zigzag af välgerningar och tacksamhet skulle vara förträffligt i det verkliga lifvet men är på scenen temligen enahanda. Irr Dahlgren (Antonio Mikeli) Walin (Daniel) och Lundbergh (förste officeren) göra genom berömvärd konseqvens helgjutna. personligheter af de karakterer de skola återgifva. Hr Dahlgrens Savoyardvisa sjunges med okonstlad anslående hjertlighet, och tröken Söhrling (Marcellina) är i det enda moment af betydelse rollen inrymmer ganska tillfredsställande. Kapellets förtjenstfulla samspel och beledsagande af vokalnum