Aftonbladet – 8 april 1868, sida 2

ör henne, det arma förtroendefulla väsendet vid hans sida? Säg åt ingen hvad vi nu talat med hvarandra, bad han med mödosamt tillkämpad fattning, åt ingen, hör dul Blott åt din och min moder,, svarade hon enkelt. Hvilken annan skulle också behöfva veta det? Han sammanpressade läpparne och vände bort ansigtet. Nästan tillintetgjord sjönk han tillbaka på torfbänken och stirrade på den unga flickan, som så småningom fyllde sin kor; g, men icke ett finger rörde han för att hjelpa henne. En förlamning tycktes hvila fver honom. I detta ögonblick skymde en skugga på gången framför honom, Han slog upp ögonen och såg — Else. Varhon ej skönare än någonsin? Den röda och hvita sommarklädningen böljade omkring henne som ett dyrbart sidentyg ; 1 handen höll hon en bukett af vilda rosor och i haret hade hon instuckit röda vallmor. Det gjorde nästan ondtihans ögon då han såg på henne; han var som förbländad, allt Pos henne tycktes skimra och stråla. Men hon såg på honom nästan med ovilja. Och du låter Gertrud göra allt detta ensam? frågade hon med minen af en drottning. Mekaniskt reste han sig upp för att bjelpa den rodnande fästmön. Kom sedan med till blekplatsen, Werner, fortfor Else. Du måste hjelpa mig att upphänga fintvätt, Jag når icke så högt och blir dessutom trött i armarne. Men du är stor och stark och har ingenting annat att göra. Jag deremot skall sedan sätta blommor i prins Ferdinands vas. Låt Werner vara, Else, jag skall hjelpa dig, inföll plötsligt Gertrud. Han skall ju