Aftonbladet – 8 april 1868, sida 2

nes sköna växt. Det jungfruliga behaget i hvarje hennes rörelse hänförde honom oemotståndligt. 1 detta ögonblick mötte hon hans ögon, som med ett främmande, nästan beundrande uttryck hvilade på henne. Korger halkade ur hennes osäkra hand och rullade med sitt innehåll fram till hans fötter. Gertrud böjde sig ned för att upptaga den, och den unge mannen böjde sig ätven; hans panna kom att vidröra hennes glödande kind; hennes andedrägt slog som en vårens flägt emot honom, och ovilkorligt lade sig hans arm om hennes lif och innan han sjelf kunde förklara huru, hade hans läppar lätt vidrört hennes snöhvita nacke, från hvilken sjaletten halkat ned... Gertrud... kära Gertrud... dig om något, stammade han, förvirrad ötver att känna huru den lifsvarma gestalten skälfde af rörelse i hans famn, Gertrud uppslog mot honom de blåa ögonen, ur hvilka strälade ett haf af kärlek och ömhet. Då föll som en slöja från hans ögon — han kom i ett nu till besinning och genombäfvades af ett slags fasa. Och likasom i en dröm kände han huru hennes hufvud sjönk ned mot hans skuldra, och han hörde henne hviska: Jag vet hvad du vill säga, och — din mor vet sedan länge tillbaka huru innerligt kär jag häller dig. Gertrud! ropade Elses klara stämma. Gertrud for upp, vände sitt af lycka strålande ansigte mot den älskade och hviskade: Huru blek du är!... Sörj icke så öfver skilsssan; jag är ju hos dig alltid!... Tänk på var unga lyckalv Lycka! Han hade så när skrikit till, så förfärande verkade detta ord. Hvar fanns väl numera för honom någon lycka, och hvar jag ville bedja