Aftonbladet – 7 april 1868, sida 2

honom nu alla dessa små tjenster som förut hans hustru. Hon satt bredvid honom vid bordet och läste äfven ganska tåligt de långa tidningarne, hvilka det visserligen kunnat vara beqvämare för honom att läsa sjelf, men dem han ville höra af henne, hvars stämma hade för fadren en obeskriflig trollmakt. Med slutna ögon satt han då i sin länstol, rökte sin pipa och hörde på under det hans hustru och äldre dotter sysselsatte sig med något handarbete eller hade med grönsakerna att göra. Ganska ofta afbröt han läsningen med en kraftis ed öfver fransmännen eller med en bönesuck för konungen och för Preussens engel, den sköna drottning Louise, samt för den tappra hären. Stundom tog han också häftigt tidningen ur hennes hand och sade ipprörd: Sjung en bit för oss, barn, annars stär jag icke ut! Jag hade lust att ta musköten på skuldran och ge mig af ifrån er allesamman!, Då sjöng klse utan allt slags ackompagnement sina gamla ballader, dem hon lärt af — Gud vet hvem! och som allid klingade så underbart ljufliga, vare sig i vinteraftonens skymning eller en sommarljus mänskensnatt. Huru denna enkla sång på on gång lifvade och lugnade! Stundom sjöng hon också en koral och fadren tänkte för sig sjelf att han deraf kände sig mera uppbygd in om han varit i sjelfva kyrkan. Gertrud åskådade denna kärlek mellan faIren och Else med afundsfri glädje. Hon sjelf slöt sig så mycket närmare till modren på sitt stilla, lugna sätt. Hon hörde dessitom till de naturer, om hvilka man brukar äga: De kunna ej visa hvad de känna Blott i afseende på systern förrådde sig stanlom hennes känslor; den hängifnaste kärlek ste ur hennes ögon för hvarje blick hon ästade på denna. Hela familjen gällde för sfrigt såsom ett mönster af endrägt, flit och