Aftonbladet – 7 april 1868, sida 2

Opposition och sjelfständighet. I. Atskilliga ultraministeriella pennor ha kom4 mit i mycket liflig rörelse, i ändamål att söka förtaga intrycket af debatterna och voteringarne rörande dechargebetänkandet. g Sjelfva det oförtrutna nit, som dervid ådaf, galägges, vittnar tillräckligt om den oro, som e senaste riksdagstilldragelserna framkallat, inom det politiska läger, der en permanent förtjusning utgör den ledande och sammanhållande principen. Med kännedom om den verkan som vissa slagord stundom kunna utöfva på de stilla i landena har man hittat på benämningen aden aristokratiska oppositionen, hvilken benämning isynnerhet en till den ifrågavarande sidan inom andra kammaren hörande författare till en serie uppsatser i Göteborgsosten söker nöta in hos nämnde tidnings äsare. Grefve Arvid Posse hörde till dem, som under debatten i andra kammaren förklarade sig ärna rösta för ett gillande af konstitutionsutskottets anmärkningar; detta faktum är, enligt den ultraministeriella uppfattningen, tillräckligt för att ådagalägga, det alla de som röstade på samma sätt velat störta ministeren, för att bringa bemälte grefve och hans politiska själsfränder till styret: medelst detta faktum vill man göra det påtagligt, att män sådana som Munck af Rosenschöld, Billström, Hierta, Blanche, Siljeström gjort sig till verktyg åt en med representationsreformen missnöjd och för dess skull mot ministeren fiendtlig aristokratisk OpRgaam an har naturligtvis också all möda ospard, för att söka ådagalägga, att Aftonbladet gjort sig skyldigt till en himmelskriande inkonseqvens, då det lagt vigt på de af konstitutionsutskottet framställda anmärkningarne och på andra kammarens votum i denna sak. Man har låtsat en djup förvåning deröfver att Aftonbladet, som varit så ifrig försvarare af ministeren, nu aslagit om och understödt anmärkningarne emot densamma. De som uttalat en dylik, mer eller mindre uppriktig förvåning, ha icke kunnat eller velat göra klart för sig, att det finnes en möjlighet att intaga en annan ställning till en regering än antingen den af principiel motståndare eller blind anhängare, att en liberal tidning kan vara fullkomligt sjelfständig i förhållande till en ministör, som skall gå och gälla för att vara liberal. När män behagar säga, att vi varit denna ministörs asköldhällare,, så begår man ett högst väsentligt misstag; vi ha i förhållande till densamma alltid intagit en fullkomligt sjelfständig ståndpunkt, liksom vi skola göra vis å vis fvilken annan minister som helst, äfven en sådan, som vore långt mera liberal än denna. Vi ha aldrig hört till de förtjusta, som anse denna ministörs bestånd utgöra ett oeftergifligt vilkor för politiskt framåtskridande och utvecklingen af ett konstitutionelt lif i vårt land. Vi ha aldrig — såsom fallet varit och är med åtskilliga andra publicistiska organer — betraktat denna minister i ett idealiskt ljus. Redan för tio år sedan bekämpade vi, under de så kallade valordningsstriderna, de konservativa tendenser friherre De Geer då ådagalade genom den förklaring han utfärdade, att regeringen icke ämnade sanktionera några valordningar, som vore grundade på lika rösträtt, hvilket på förhand offentliggjorda tillkännagifvande vi ansågo innebära en otillbörlig inskränkning i den rätt 14 riksdagsordningen då lemnade städernas röstberättigade invånare att om grunden för sina valordningar öfverenskomma. Vi betraktade detta såsom ett vittnesbörd om de i grunden konservativa och mot den demokratiska utvecklingen fiendtliga tänkesätt, som ministören hyste och ansågo det vara af vigt, att landet icke öfverlemnade sig åt några illusioner i afseende på det stöd, som det för politiskt framåtskridande kunde vänta af regeringen, emedan erfarenheten visat, att ingenting verkade så hämmande och förderfligt som dylika illusionerv Vi proklamerade emellertid icke någon oppesition quand måme emot .Jministoren, utan angåfvo vår ställning på följande sätt: Vidtager regeringen någon enstaka liberal åtgärd, så äro vi mer än villiga att lofordande erkänna detta, men vi äro också lika redo att i sin behöriga dager ställa hvad som synes oss vittna om fientlighet mot folkfriheten, politisk skuggräddsla samt lust att utan all nödvändighet och endast för att håila uppe en mindre liberal princip söka inskränka den avtonomi och sjeltstyrelse, hvartill grundlagen i ett eller annat fall kan lemna vägen öppen. Denna ställning ha vi alltjemt sedermera intagit. Vi ha försvarat liberala regeringsåtgärder mot angrepp från de konservativa och från protektionisterna, icke derföre att dessa åtgärder utgått från denna minister, utan derföre att de tjenat framåtskridandets sak; vi ha på samma gång oförbehållsamt klandrat hvad som synts oss gå i en annan riktning och vara klandervärdt. Den som en längre tid verksamt deltagit i det politiska lifvet, får rikligt tillfälle att göra den iakttagelsen, att positiva åtgöranden, som gå ut på att lägga hinder i vägen för den politiska utvecklingen, ofta utgöra det verksammaste medlet att befordra densamma. När man 1858 för första gången skulle tilllämpa den nya 14 i riksdagsordningen, väckte den oklara och ivetydiga redaktionen af denna stor och allmän ovilja. Likaledes framkallade den af regeringen lemnade grundlagsförklaringen och tillkännagifvandet, att den icke ville veta af annat än graderade skalor eller omröstning efter skattebeloppet, en djup och smärtsam sensation. Vi göra oss emellertid icke skyldiga till någon paradox, om vi säga, att dessa valordningsstrider, de förhandlingar och debatter som Xr NESS KAR SE ANANAS VISITS Ihonom nu alla dessa små tjenster som förut hans hustru. Hon satt bredvid honom vid bordet och läste äfven ganska tåligt de långa tidningarne, hvilka det visserligen kunnat vara beqvämare för honom att läsa sjelf, men dem han ville höra af henne, hvars stämma hade för fadren en obeskriflig trollmakt. Med sö DH Oo AP MD d a d ä