Aftonbladet – 7 april 1868, sida 2

du är i dag, Gertrud! — Else deremot bar beständigt en ros, en nejlika eller någon annan blomma i håret, och man fann detta alldeles i sin ordning. Amtmannen hade för resten funnit helt naturligt om hans yngsta dotter gått med ett gyllne diadem om pannan. Det var icke utan att han betraktade henne som ett högre väsende, Den annars så lugne, hvardaglige embetsmannen älskade denna sällsamma lilla flicka med en ömhet, för hvars häftighet han stundom sjelf bäfvade och hvars djup ingen anade. Och hurn förstod hon sig icke också på bonoml... Så rädd om mödan hon annars var, skydde hon ingen sådan då det var fråga om fadren. Hon kom och gick, flög efter än let ena, än det andra, tänkte på och framskaffade allt hvad som kunde fröjda honom, och hade helt och hållet öfvertagit på sin lel omsorgen om hans beqvämlighet. Hon gjorde nu en gång för alla allting på ett annat sätt än andra menniskor, men huru sodt gjorde icke den skiftande rörligheten, len solljusa glädjen i hennes väsen :den af äderneslandets nöd betryckte mannen! Hans erta vidgade sig då hon hoppade emot hoom, hängde sig vid hans arm och skalkakigt utfrågade hans görande och låtande, eller lå hon fick honom ned i trädgården för att visa honom alla under i fruktoch blomsterväg och dervid på sitt fantastiska halft orimiga men alltid förtjusande sätt talade om IeXansS spökerier bakom kapeilet och om flodrudens sång i månljuset. Det var hans lilla ilse, som hvarje morgon ställde på hans arjetsbord en frisk blombukett, på hvilken han inder dagens lopp kunde hvila sina ögon, då an lyfte dem från arbetet, och ur hvars alkar han tyckte sig se hennes rosiga anete nicka emot honom. Hon allena visade