Aftonbladet – 6 april 1868, sida 3

oi TY 6 MEAMAIS PORR Mn len 0 IP n li rörelsen. Lade man mätke härtill, så utfö 1) hållandet annorlunda, ty de 60 irillionerna reduI cerades då till 39. I dylika saker borde man, då le man åberopade siffror, vara mycket noggrann, för vf latt icke göra sig skyldig till samma vilseledande e misstag, som en viss tidningsoigan. I fråga om g upprätthållande af den metalliska välutan erinrade rjhr Wallenberg om den motion han väckt, angåI ende forätdring af 72 R. F., hvari stadgas, att n I rikets ständer alletiä ega rätt att genom banken el utgifva sedlar som för mynt i riket må erkännas. I denna motion uttalades den principen; att inga ) sedlar skulle såsom mynt anses, utan riksvänken s ) såväl som privåttbankerna hafva skyldighet att hvar k loch en svara för sig sätnt inlösa sina sedlar med mynt. Det vore tids nog att tala om den metaliska valutans upprätthållande, då detta motion . I förekomme till pröfning och afgörande. I rot a I sats med de föregående tal. ådagalade hr Walleni I berg vidare, att det ökade antalet privatbanker licke medfört någon ökad sedelethission, utan tvärt-Jom deri åstadkommit minskning, och hän gladde sig för fin del deråt samt åt de lättnader, soti I kommit rörelseh till del, genom åtskilliga substir I tuter för banksedlar, såsom föstremissvexlar m, m. I En reorganisation af bankväsendet i den vidt omI fattande skala hr Mannerskantz motion afsåg skulle I otvifvelaktigt i sinom tid en gång komma att geI nomföras, men då den dagen randades, trodde hr W., att hvarken han ller de som så ifrigt ordade -om nämnde motion, längre skule deltaga i allI männa värf. Mot dem som klagade öfver de många enskilda bänkerna anmärkte hr W., att max bäst I skulle få erfara hurn nyttiga och nödvändiga dessa voro, om man gjorde ct försök att stänga dem på sex månader. Det vore för latdet mera välgörande, att många än att en enda bank funnes, ty kenkufrensen mellan bankerna hade medfört stort gagn. Man hade påstått, att det vore af nöden, att skyndsamt vidtaga hågvö förändring, för att undvika något som man befarade. MHvari detta något bestod sades ej rent ut, men hr W. ville utsäga ordet, som vore en befarad katastrof, för hvilken man vVarnade. Huru och på hvad sätt denna fara hotade kunde man icke säga. Man gissade sig fram och påstod att denna fara låg i de många bankernas antal. Men läte man bankrörelsen hafva sin naturliga gång, hvilket alltid för den allmänna rörelsen vore bäst, skulle saken reglera sig sjelf, åberopanda talaren förhållandet i Skotland, hvarest de förut vårande 39 etiskilda bankerna smält tillsammans til 12. Vi hafva för närvarande 26. Om detta antal befanns vara för stort, gjorde bankerna klokast il att slå sig ihop. En sådan åsigt började också ! göra sig gällande; ty fråga vore redan väckt om Malmö stads enskilda banks förening med skån): ska banken, Östgöta och Wenersborgsbanken kunde : äfven krypa tillsammans. . Man påstod att den föreliggande motionen en-!. dast afsåg ett uppskof med fiere enskilda bankers oktrojerande. Man följde den vanliga metoden, då man blifvit missnöjd med en författning, så ville man icke deri vidtaga nödiga förändringar, utan hafva författningen suspenderad. Gjorde man dem som yrkade härpå den frågan hvad de under tiden ville sätta i stället, då finge man det svar: att författningen kunde suspenderas, medan de funderade. Något skäl hvarföre man ville ha bort den gällande författningen kunde ej uppgifvas. I stället för att se till det stadga gafs åt de bestående förhållandena, ropades OM på nya genomgripande förändringar i alla riktningar. Ut der privatbankernag tid ropades på filialbanker, sedan man man väl fått dessa, ville man ha en ny banklag, och denna hade knappast hinnit tillämas, förrän man ville ha densamma suspenderad. Turu, tillade tal., vore det möjligt att komma till något ekonomiskt välstånd med ett sådant vacklande hit och dit? Man hade slutligen frågat hvart de skuldsatte jordbrukarne skulle vända sig, och med hänseende till dem, trodde hr W. det varå mycket bättre att nedsätta en komitå, för att öfverse deras affärer, än att föreslå någon ny banklag. Hr Nordenfelt instämde med den föregående tal., framhöll det faktum, att sedelstocken alldeles icke ökats i förhållande till bankernas växande antal; ansåg att man genom bifall till den föreliggande motionen skulle begå en orättvisa, då man nekade somliga orter att komma i åtnjutande af samma förmåner andra orter redan egde genom sina bankinrättningar, samt visade att det stode riksdagen öppet att behandla hr Mannerskantz motion, oberoende af den nu föreliggande. Detta sökte äfven frih. Tersmeden ådagalägga. Hr Frisk varnade från att fortgå på den hittills beträdda stråten, som ej kan verka välgörande för landet. Tal. beräknade den vinst, de enskilda bankerna af sin sedelrörelse hafva, åtminstone till 2mill. rdr, motsvarande allmänna bevillningen. Denna in-8 komst skulle tillfalla riksbanken och sålunda kom å ma det allmänna till godo om sistnämnda bank å ensam handhade penningrörelsen. Tal. ansåg det hb särdeles önskligt om vi, som i så många fall ef-tc terapa Frankrike, äfven i fråga om regleringeri af m banksystemet följde detta lands exempel. Detta 2! skulle otvifvelaktigt reglera vår penningmarknad ., samt i öfrigt verka godt på våra handelsoch nä1 ringsm, fl. förhållanden. — Tal. yrkade såtillvida o! bifall å motionen, att riksbanken ville göra fram-) ställning hos K. M:t, att ingen ny enskild bank te hädanefter må oktrojeras med sedelutgifningsrätt. hi Hr Schartau erkände villigt, att de enskilda l bankerna utöfvat ett välgörande inflytande på rö-!t3 E SM Ö 0 BH bt es DD OD kt kn KN kt rt KA Fk KK KL ST relsen och medfört nytta till och med för sjelfva b: riksbanken; men han stode på den ståndpunkten, b utt han ansåg staten böra disponera den enda sedelutgifvande banken. Man hade påstått, att!5 le enskilda bankerna ej kunde bära sig utan sedelitgifningsrätt, men i hufvudstaden funnes två E5 vankinstitutioner, som opererade med fördel utan gen sedelutgifning. Nekas kunde icke heller, att let skulle vara staten behagligt att, i stället för de tt disponera öfver 2 å 3 millioner, ha en mycket ?2 törre bankovinst att tillgå. Att frånrycka staten m vad som var dess rätt, kunde talaren icke gilla, 39 iksom han klandrade den oskäliga vinst privatankerna drogo af sin rörelse på de lånbehöfvanles bekostnad. I andra länder hade de många ppstående enskilda bankerna föranledt katastroer, som det tillhörde en förnuftig lagstiftning att örebygga. Riksbanken borde göras så stark och näktig, att den ensam kunde uppehålla hela edelemissionen och rörelsen. Talaren fästade viare uppmärksamheten derpå, att den föreliggande wotionen innehölle två olika förslag, det ena gånde derpå ut, att ingen ny bank skulle oktrojeas med sedelutgifningsrätt, det andra, att när okrojen för nuvarande enskilda banker tilländalöper, edelutgifningsrätten äfven för dem måtte uppöra, anseende talaren, att man genom att bifalla et förstnämnda förslaget endast skulle vidtaga en reventiv åtgärd, hvilken vore till fördel, men alleles icke till skada för de nuvarande bankerna, om derigenom tryggades i de förmåner de egde, å samma gång de, innan oktrojen för dem ginge Il ända, skulle se sig föranlåtna tillvägagå med gif nu större försigtighet än förut. Att det icke ore så väl bestäldt med tillförsigten till ban-Pi erna, kunde man sluta deraf, att nya klagomål ipphörligt framställdes och förslag till ändringar nu gällande banklagstiftning väcktes. Att deenilda bankerna skött sig väl, derför vore man å om tack skyldig; men talaren önskade det oakdt se den faran undanröjd, som kunde uppstå n man rusade alltför häftigt framåt på den nu ;trädda vägen. Hr Nordström anmärkte med anledning deraf, t man under diskussionen ifrågasatt företrädet en enda stor bank eller flera banker, att Frankke, som förut gått ifrån det enskilda banksyemcet, nu håller på att inrätta enskilda banker. m principfrågan borde man hafva stridt, då pritbankerna först 1824 oktrojerades, då banklagftningen sedermera 1846 reviderades och slutsen då man 1864 gaf en ny banklag. Att den ta banklagstiftningen led af brister vore otviflaktigt, fästande tal. uppmärksamhet på tvenne iständigheter, nemligen huruledes grundfonderna ro inrättade och hvaraf de bestå samt vigten af entlig kontroll, hvilken hos oss ej syntes till-8 ;dsställande. I England lades för hvarje dag i ckan genom offentliga rapporter bankens ställig under allmänhetens ögon, och genom att smågom äfven införa en sådan kontroll hos oss le man ingifva tillförsigt och aflägsna obehöarhågor. Hr Nordström ville icke hvarken kasta eller bifalla motionen, utan hemställde kammaren måtte besluta det ingen ny enskild nk måtte oktrojeras annorledes än med skylrhet för densamma att underkasta sis de för