Aftonbladet – 6 april 1868, sida 3

e 1le 8 ES mm ra 0 er 0 1 rf 0 rf a SKUUA VaUKCINA SKUUC ICIYd, UVI Vv REN att säga så och att uppkasta trätofrön mellan långifvarne och låntagarne. Han vore den sista att åna dessa. Han hade arbetat för en god och konseqvent banklagstiftning och anförde åtskilliga förbättringar som den vunnit under senare tiden och hvartill han i sin mån medverkat. Man hyste fruktan för de enskilda bankernas sedelutgifnin; rätt, och bäfvade för hvad som fanns och icke fanns, utan att göra sig reda för hvari faran bestod eller om den existerade. Det vore emellertid med bänseende till sedel-emissionen ett fullkomli faktum, att denna icke ökats med det växande antalet af enskilda banker, utan snarare minskats. Utan sedelutgifningsrätt kunde de större bankerna ttan tvifvel bestå, men följden skulle blifva indragandet af största delen a de många afdelningskontor, som öppnats i köpingar, vid jernvägsstationer o. s. v. Man hade talat om de enskilda bankernas oskäliga vinst, men den var för flera icke särdeles afundsvärd. Den högsta utdelningen för förlidet år hade utgjort 13 procent och för öfrigt varierat emellan 6—9 procent, och i samma mån som vinsten nedgick, skulle också bankernas antal minskas. Den oro, som man så mycket ordade om, existerade mera utanför bankerna; inom dem funnes den icke. Det var samma oro som genomgick tiden och fordrade ändringar i alla riktningar, utan att veta hvad man skulle sätta i stället. Hr W. slutade sitt anförande med den förklaring att, om en skrifvelse till K. M:t afläts i nu afsedt syfte, dervid måtte i motiveringen införes hr Schartaus ord: att de enskilda bankerna skött sig väl och gjort mycken nytta till och med åt sjelfva riksbanken. Sedan diskussionen förklarats slutad, röstades I först om kotitraproposition i hufvudvoteringen och lantogs dertill återremiss med 36 röster mot 28, som afgåfvos för hr Nordströms förslag. I hufI vadvoteringen blef utskottets hemställan godkänd med 38 röster mot 24. Efter det nämnda resultat vunnits i afseende på sjelfva principfrågan, godkändes utan särdeles vämnvärd diskussion utlåtandets öfriga punkter, deri likaledes afstyrkts bifall å väckta motioner, afscende, bland annat, dels skärpta föreskrifter rörande kontrollen å enskilda bankerna, dels skyldighet för dessa banker att inlösa sina sedlar med klingande mynt, dels ock det stadgande, att enskilda bankers kreditsedlar ej må lyda å mindre belopp än tjugu riksdaler. Andra kammaren. Statsutskottets utlåtande n:r 48, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning, brooch hamnbyggpader samt, kanaler äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag m. fl dylika föremål, föredrogs punktvis, och bifölls hvad utskottet i samtliga 23 punkterna föreslagit, utan annan diskussion rörande de flesta punkterna, än att en och annan motionär fann för godt att närmare utveckla skälen till sin motion. Emot utskottets afstyrkande i 11:te punkten af begärdt anslag till en väganläggning mellan Bodö hamn i Norge samt Piteå och Skellefteå, uppträdde hr Lundström för att visa den ifrågavarande väganläggningans vigt icke allenast för Norrland, för hvilket den skulle bli ett medel att lindra missväxtårens olyckor, utan äfven för Norge, der denna kommunikationsled vunnit mycken uppmärksamhet och bifall. Då K. M:t sannolikt icke hade disponibla medel för undersökningar, önskade tal., att utskottet egnat mera uppmärksamhet åt denna Viguiea fråga. Sedan statsrådet Lagerstråle meddelat den upplysningen, dels att vägoch vattenbyggnadsstyren redan till regeringen inkommit med förslag till den tillämnade farledens undersökning, dels att medel funnos för ändamålet disponibla, bifölls utskottets förslag. 16 punkten har utskottet afstyrkt en af hr Bergman väckt motion om anslag af 156,500 rdr till vågbrytarens vid Wisby förstärkning och sammanbindning med land. Emot utskottets beslut har hr Weern reserverat sig och påyrkat ett anslag af 9000 rdr till oundgängliga reparationer. Under den diskussion, som häröfver fördes, yrkade hrr Kolmodin och Bergman bifall till reservationen. Hr C. A. Larsson ansåg handelsoch sjöfartsfonden vara ämnad till handelns underlättande, hvadan behöfliga medel från denna fond borde kunna erhållas. Statsrådet Lagerstråle medgaf, att detta under vanliga förhållanden kunnat gå för sig; men för närvarande måste alla fondens disponidla tillgångar hållas tillgängliga för att bestrida kostnaderna för en telegrafkabel till Finland, hvilkens utförande blott väntade på ryska regeringens bifall, och detta kunde när sont helst anlända. Hr Björck ansåg det vara kommunens ovilkorliga skyldighet att underhålla vågbrytaren, då staten till största delen bekostat dess uppförande, och hr Nils Larsson, att de staden tillfallande rätt betydliga hamnafgifterna och tolagen borde till förevarande ändamål användas; frkande dessa båda talare bifall till utskottets förslag. Hr Bergman anförde såsom ytterligare skäl för sin åsigt, att denna vågbrytare åsamkat Wisby stad en skuld af 127,000 rr, och frih. Ahlstömer för gamma igt att det vore moderlandets pligt att underhålla kommunikationen med Gotland. — Utskottets förslag bifölls emellertid genom omröstning med 85 röster mot 65, hvilka önskade ett anslag af 9000 rdr. Derefter föredrogs bankoutskottets utlåtande n:r 12, i anledning af väckta motioner om ändringar och tillägg i nu gällande lagstiftning angående hypoteksinrättningarne. I 1 punkten har utskottet afstyrkt en af hr Hessle väckt motion om upphäfvande af 5 8 i k. förordningen den 26 April 1861 om en allmän hypoteksbank för riket, åsyfande motionen att upphäfva det ovilkorliga samvand, som eger rum emellan allmänna hypoteksbanken och de särskilda hypoteksföreningarne. Diskussionen öfver denna fråga börjades af hr Hessle, som förmenade, att 5 S:s stadgande, till följd hvaraf det är de särskilda hypoteksföreninarne förbjudet att hvar för sig upptaga lån, kulle vara en af de förnämsta orsakerna till jordrukets närvarande betryck, hufvudsakligen emelan hbyppteksbanken 108 allt för hög ränta, för tt jordbruket skulle kunna vara betjenadt derned; motsättande sig tal. föröfrigt påståendet att orden genom hypotekslån skulle vara pantsatt hos tlänningen. Deremot kunde tal. icke nog uttycka in förundran deröfver, att svenska folket fortfaande skulle stå under ett enskildt bolags förmynlerskap. Yrkade återremiss. Hr DE Mare. Jordbrukarne hade icke fog att laga öfver hypotekspanken dels emedan nästan antagliga låneansökningar kunnat af banken ljas och dels emedan räntan vore så låg man ör närvarande kunde begära, med så lång återetalningstid, som gällde för de i hy oteksbankem eviljade lån, eller 40 år. Tal. skulle anse det för en största olycka, om 5 upphäfdes och de sä kilda hypoteksföreningarne Återigen skulle börja a verksamhet. Yrkade bifall till utskottets förag. Hr Hierta, som varit med vid 1859—60 års ksdag, då hypoteksbanken inrättades, hade då ;rgäfves varnat för det beroende, hvari jordbruet skulle komma under denna bank, och hvilket äckte sig ännu längre än det af utskottet anifna, i det icke allenast hypgteksföreningarne utan fven landtbrukare äro förhindrade att gemensamt pptaga lån och utgifva obligationer. Tal. ansåg ide rätt och billigt att borttaga 5 och yrkade ;ir detta ändamål återremiss. Hr Per Nilsson från Örebro län höll före, att i den sista tiden, då de särskilda hypoteksförengarne tillätos upptaga lån, saknades icke penngar. Yrkade återremiss. lerr Mannerskantz — erinrade, att anledngen till den allmänna hypoteksbankens upptande var det då allmänt insedda behofvet t ordna landets kredit i utlandet, hvilket icke ur möjligt så länge de olika hypoteksföreninne uppträdde och täflade med staten på den ländska penningmarknaden. Då det allmännas tresse måste gå framför det enskildas, borde inna anordning icke bli föremål för klander, om ;t också icke kunde förnekas, att jordbruket blift i någon mån lidande, genom det sätt hvarpå rpoteksbanken blifvit skött. För att de enskilww olägenheter emellertid skulle bli så små som öjligt, insatte statsmakterna särskilda ombud i unken. Att detta oaktadt anmärkningar kunde ras, vore sannt, men sannt vore äfven att hyteksbanken uträttat mycket godt för jordbrut. — Såsom ett skäl mot det föreslagna uppfvandet af 5 S anförde tal., att banken derigem skulle nödgas bryta ingångna förbindels