Krönika. Ett oblidt öde hvilar öfver riksdagens håda kamrar, och vore man det allra minsta vidin så skulle man rysa för de dåliga föreSS me -på om tid-oroat folkets sentanter. Först kom. elden lös i första kammarens vind och skrämde hjertat upp i hals gröpen på de valmän som voro församlade i salen. edan fick man höra talas om de farliga liftdrag som hotade att i grund förvrida hjernorna på första kammarens Iedamöter, och nu till sist har man den paniska förskräckelse, som i onsdagens aftonplenum uppstod inom andra kammaren. Man höll som bäst på att bevisa nödvändigheten af en skatt på hvitbetor, då plötsligt ett starkt susande hördes från de båda lanterninerna i salens tak. Några af glasen sprungo med klingande ljud och gaslåorna tittade fram i springorna. Flden är lös! hördes några rös 1 hela kammåren rusade upp en man, för att rädda sig undan döt förstörande elementet — som ännu gen sett. Lyckligtvis höjde sig några lugnande stämmor och gubbarne stannade vid dörren, men fullkomligt lade sig icke förskräckelsen förr än en från det fordna bonde