Aftonbladet – 4 april 1868, sida 3

Vvinnan Sin egen DOnSstol, på NVdlSs KAU VEfann sig en blankpolerad messingsplåt med hennes namn och vapen. Hon vinkade åt en kyrkvakterska eller stoluthyrerska, och för en half franc förskaffade hon mig en liten simpel halmstol vid sin sida. Se så, mignonne, är ni bra så der? Ni måste nöja er med en halmstol, ty vihatyvärr inga fåtöljer i kyrkan. Här ödmjukar man sig inför vår Herre... Men se på madame Chaussepieds coiffure! Gud, så löjlig! Jag undrar hvilken modist hon begagnar. De der menniskorna kunna då aldrig lära att kläda sig. Derpå gjorde grefvinnan ett andäktigt korstecken och försjönk i gudliga betraktelser. Inför högaltaret officierade en biskop, hvilken för tillfället gaf gästroller i Paris, såsom en herre i min pension kanske no; frivolt uttryckte sig. Det var en praktful gudstjenst, ty biskopen assisterades af ett stort antal andra prester; men under fastlagen får man icke höra någon musik, hvilket onekligen betager kyrkorepresentationerna en god del af deras tjusande dragningskraft. Sainte-Clotilde är något mörk i sitt inre, men hvilket blott ökar det mystiska behaget. Det är en helig skymning, sade grefvinnan. Man ser de höga vaxljusen tindra så mycket starkare framför högaltaret, och genom fönsternas praktfulla glasmålningar bryter kanske en svag solstråle fram och förgyller den officierande prestens kala hjessa, hvilken då lyser med glorians klara sken. Jag undrar sannerligen icke på att man kan finna behag uti sådana kyrkscener, synnerligen vid de tillfällen, då orgelns toner brusa fram under de höga, götiska hvalfven, eller då sången framför högaltaret med presternas ofta präktiga basar och operasångarnes klingande tenorer, ty operan lånar ej sällan sina vackra röster åt kyrkan, för att vid fullt orkesterackompagnement förkunna den heliga jungfruns lof Tycker ni er icke erfara en försmak af den salighet, som väntar den rättrogna kyrkans barn? hviskade grefvinnan och tryckte sakta min hand. Känner ni icke den himmelska doften från rökelsekärlen? Hvad har en protestantisk gudstjenst att bjuda på, i jemförelse med den kyrkan, som allena garanterar saligheten? — — — Nej, se madame Colifichet med sin gröna hatt med gula blommor och blå band! Ser ni henne? Nej, åt den här sidan, till venster från altaret. Hon har då alltid varit en smula perroquet. Se så, nu är messan slutad. Grefvinnan gjorde åter ett korstecken och försjönk i två minuters gudliga betraktelser. derefter vände hon hastigt om sin stol och utropade ganska hö . Chere enfant, ni: får ej vända ryggen åt predikstolen... Se så der, ja! Här är man rätt bra placerad, skulle jag tro. Ah, ni kall få höra något riktigt chic... Tyst, der den älskvärde gudsmannen redan. Ser ni honom? Han är ej mer så ung, men de regelbundna dragen bära ännu spar af stor skönhet. Hvilken genomträngande blick han har! Gud, hvad han är intressant. Han är min biktfar, det vet ni, och sköter mitt samvete mycket bra. Ibland är han sträng, men oräsonlig är han aldrig. I sin ungdom var han kavalleriofficer ända tilldess den gudomliga nåden träffade honom och han fann sig vara skapt för kyrkan, synnerligen för predikstolen. Han är en mycket framstående man inom Jesu sällskap. Abbe Modeste stod redan i predikstolen. an lutade sig framåt och lät siha blickar fara församlingen. De tycktes en stund sta sig på grefvinnan de Bassancourt och mig, åtminstone föreföll det mig så och jag kommer troligtvis aldrig att glömma det underbara sken, som då bröt fram ur dem. Det var ett par besynnerliga blickar, tänkte jag till hälften örn eller någon annan roffågel, till hälften smekande katt. Abben tycktes vara omkring femtio år och såg något medtagen ut, möjligtvis af de späkningar han låter sin kroppshydda undergå. Han har eleganta maner, stolt hållning, en lemning från kavalleriofficerns tid, men tillika en högst! ovanlig blygsamhet, som måste fängsla de flesta. Det är en icke obehaglig blandning af grand seigneur och ödmjuk Herrans tjenare. Predikanten talade stränga ord om denna verldens ondska, men gjorde det dock så, att han icke på ringaste sätt kunde stöta den eleganta församlingen. Sedan han tillräckigt bevisat det ondas förskräckliga tilltagande i vår tid, synnerligen genom gudlösa tidningar och okristliga böcker, af hvilka han särskildt namngaf Renans skrifter och varnade för filosofien i hvilken form som helst, öfvergick han till botemedlet mot allt detta. Den barmhertige Guden vill icke syndares död, om de omvända och bättra sig, och hade han tillförordnat en ståthållare i Rom, hvilken kunde ställa allt till rätta, blott menskorna i ödmjukhet vände sig till honom. Abbe Modeste uppmanade derför, det var sens moral af fabeln, sina åhörare att skicka så mycket pengar som möjligt till Rom. Guds vikarie på jorden, sade predikanten, behöfver flera zouaver och dessa zouaver behöfva både kläder och föda, vapen och amunition. Ett godt gevär åt en påflig zouav skrifves upp i den gyllene boken, som i himlen föres öfver goda gerningar på jorden. den dagen, som alla följande i samma skulle kollekten i Sainte-Clotilde antill Peterspenningen. År han icke charmant? frågade grefvinnan, då predikanten slutat, och hon torkade en tår ur sitt sköna öga. Jag har blifvit anmodad att hjelpa till med kollekten i öfvermorgon, tillade hon, och .då måste ni också komma hit. Men i afton har abbe Modeste lofvat att göra min salong den äran. Ni vill väl icke neka att också komma? Det kan hända att vi få se en kapucinermunk hos oss på samma gång. Det är visserligen icke fint, det vet jag nog, att umgås med simpla och ej alldeles så snygga barfotamunkar; men jag har hört att en hertiginna i Faubourg Saint-Germain i förra veckan inbjudit en munk och att hennes societet fann den gudsmannen mycket intressant. Ni skall få se att det blir modernt under hela fastlagen. Jag har lust att engagera en munk för hela tiden. På aftonen infann jag mig åter hos grefvinnan och träffade der ej blott abbe Modeste, utan också en barfotamunk, hvilken onekligen var aftonens lejon. Om jag hinner vill jag redan i morgon skrifva ett nytt bref, för att skildra hvad jag såg och hörde den gången i grefvinnans salong. Thora B. P.S. En förskräcklig händelse har inträffat. En af mina pensionskamrater, herrn ån Wallachiet, har duellerat och fått ett rjstygn i högra armen. Han vårdas ömt af den unga damen från Lancashire. Mera derom härnäst. Krönika. Ett oblidt öde hvilar öfver riksdagens håda kamrar, och vore man det allra minsta vidRR så skulle man rysa för de dåliga föreSS me på om tid-oroat folkets sentanter. Först kom. elden lös i första kammarens vind och skrämde hjertat upp i hals gropen på de valmän som voro församlade i salen. Sedan fick man höra talas om de ÄR sne nn bok Te oe ER GG Hu