Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

och trefnad, minskas de i jordens innandöme gömda förråder af gagneliga mineralier, förråder som i de flesta fall icke förnyas genom någon om än aldrig så långsam återväxt. Huru länge komma t. ex. Kuropas stenkolslager att räcka; äro de såsom man ännu för några år sedan antog outtömliga, eller kan man emotse en tid, då nutidens, på riklig koltillgång fotade industri antingen måste gå under eller hjelpa sig utan detta, för det närvarande såsom Ildeles oumbärligt ansedda råämne? Denna fråga har under de senare åren lifligt sysseisatt geologerna, och svaret har ingalunda blifvit så tillfredsställande, som man hoppats. Stenkolen bilda egna, mellan lager af lerå, kalk, sandsten o. s. v. inbäddade, mer eller mindre mä tiga flötser. Omsorgsfulla undersökningar af kolens struktur, flötsernas läge, beskaffenheten af de i dem eller deras grannskap inbäddade djuroch växtlemningar, bland hvilka här särskilt må nämnas lemningar af insekter och landsnäckor, utvisa, att de verkliga stenkolen blifvit bildade af växtämnen, hvilka på samma sätt som vår tids torfmossor, men under en mycket aflägse geologisk ä tidsperiod långsamt hopat sig öfver vidsträckta, vatten genomdränkta men ej af vatten öfverhöljda, sumpiga lågland. Sjelfva flötserna äro derföre i allmänhet så regelmessiga att man, efter en omsorgsfull, af. nödiga borrningar åtföljd geologisk undersökning, med temlig noggrannhet kan angifva mängden af det kol, som innalles är att påräkna, och genom en jemförelse af detta tal med den kolmängd som årligen förbrukas, erhåller man naturligtvis ett värde på den tid som kolförrådet antages kunna räcka. fn dylik undersökning har blifvit utförd i England och Skottland, den stenkolsrikaste och i geologiskt hänseende bäst kända delen af Europa. Dessa länders betydligare kolfält äro fördelade på två bälten, af hvilka det ena, omfattande södra, östra och vestra koldistrikterna, med tvenne betydliga afbrott sträcker sig från Bristol-kanalen, norrut till skotska gränsen; det andra går vid Edinburg och Glasgow från vester, till öster tvärs öfver ön. Ifrån dessa kolfält upphemtades årligen i början af vårt sekel tio millioner tons, hvilket tal dock genom det inflytande ångmaskinerna utöfvade på industriens utveckling hastigt steg, så att man redan år 1830 årligen upptog 30 millioner, 1851 inemot 60 millioner och 1861 då nära tretusen kolgrufvor bearbetades, 86 millioner tons. Under de senaste åren har detta tal ytterligare ökats, så att Englands kolproduktion inom kort torde uppgå. till etthundrade millioner tons eller 600å millioner skT. Hvad tillgången på stenkol beträffar, så äro Englands geologer visserligen icke fullt ense i uppskattningen af kolflötsernas utsträckning och mäktighet, och olika åsigter hafva dessutom gjort sig gällande rörande det största djup, till hvilket en kolgrufva kan bearbetas. Men om man antar att gränsen nedåt ligger vid 4000 fot, d. v. s. vid ett djup der värmen, enligt den i kolgrufvor vanliga skalan för värmetillökningensemot jordens inre, redan skulle öfverstiga hettan under en tropisk sommardag — så erhåller man ett värde på den brytbara koltillgången, uppgående till nära 100,000 millioner tons. Skulle Englands årliga kolproduktion icke framdeles komma att öfverstiga 100 millioner så skulle ett årtusende åtgå innan förrådet blifvit uttömdt. Det finnes dock ingen sannolikhet att kolförbrukningen i den rastlöst framåtilande tid, under hvilken vi lefva, skulle stanna vid denna siffra. — Närmare torde vi komma sanningen om vi med ledning af föregående års erfarenhet uppskatta produktionens blifvande tillväxt och lägga de sålunda erbållna talen till grund för vår beräkning. Man kommer då till helt andra slutledningar. Om tillökningen i förbrukningen fortfarande försiggår i samma hastigt växande förhållande som hittills, så blifver Englands koltillgång uttömd redan om ett par hundra år. således inom en i en nations lif ganska kort tidsperiod. Förmodligen ligger dock sanningen emellan dessa terligheter. Men äfven om kolförbrukningen ke framdeles stiger i samma förhållande som hittills, och om man icke, förledd af den förra fördomen rörande kollagrens outtömlighet, forftfarande öfverskattar deras utsträckning, så kan man dock ej undgå att inse, det man år för år nödgas hemta dem från större djup samt mindre gynnsamt belägna grufvor — och utan tvifvel komma derföre KO rt framdeles att i en ganska betänklig grad stiga. Visserligen torde mången förmena att vetenskapen innandess åt industrien skapat nya hjelpkällor, hvilka göra stenkolens användande ,öfverflödigt, men man glömmer då, att det visserligen förr eller senare skall lyckas fysikern att efter behag förvandla och i hvarandra öfverföra de olika krafter som finnas i naturen, l; men att det alltid kommer att blifva lika omöjligt för honom att skapa en kraft, som för kemisten att skapa materie. Äfven de malmtillgångar, som åtfölja kollagren, torde icke vara så öuttömliga som man länge förmodat, i det en del jernmalmsbäddar, som man förut ansett för verkliga lager, visat sig endast utgöra vidsträckta, med blodstensmalm, jernlera o, s. v. uppfyllda grottor i den omföpsera bergkalken, andra åter, som ansetts för ottenlösa malmgångar, hafva vid närmare granskning befunnits utgöra mot djupet snart utlutande klyftfyllnader från ofvan. Den ofantliga öfvervigten af kolländernas industri eller, — då Amerikas kolfält skattas till 12 gånger större än Englands — åtminstone af de europeiska kolländernas, kommer derföre i en framtid utan tvifvel att betydligt förminskas, och fabrikerna komma sannolikt än en gång att uppsöka de naturliga kraftkällor, som forsar och vattenfall erbjuda. Lyckligtvis kunna vi i detta hänseende med förtröstan emotse framtiden; ty på kraftfulla vattenfall är den skanNS norden mer rikt lottad än något annat land. Redan vid en föregående årshögtid har jag redogjort för de försök som der franska kemisten Berthelot med framgång, ehuru tillsvidare endast i ytterligt liten skala, utfört, att af oorganiska ämnen sammansätta organiska föreningar — försök, hvilkas betydelse inses då man betänker, att de yttersta beståndsdelarne kol, väte, syre och qväfve till de ämnen, hvilka menniskan förbrukar till föda och kläder förefinnas i nästan outtömliga qvantiter i jorden, luften och vattnet, och att menniskan detta oaktadt i denna stund endast med biträde af ed hos djuren och växterna d. v. s. förmedelst en dyr och tidsödande omväg kan förskaffa sig dem. Det torde derföre icke vara lämpligt att nu uppehålla mig vid de upptäckter, som under de senaste åren blifvit gjorda åt detta håll, ehuru man kanske i främsta rummet bland dessa kunde omnämna en i akademiens egna skrifter offentliggjord undersökning af akademiens ledamot professor Kolbe i Leipaig. Men deremot torde det ej vara ur vägen att med några ord redogöra för en annan i det närmaste sammanhang med denna stående forsknings riktning, i hvilken ett, ej allenast i teoretiskt utan äfven i ig hänseende vigtigt uppslag hos oss under let senaste året vunnits, Trädämnet, växtfibern, stärkelsen, röroch drufckret, utgöra såsom bekant föreningar af kol, ite och syre, hvilka till deras procentiska sammansättning föga skilja sig från hvarandra. Då en del af dessa ämnen är högst värderik, medan åter andra af dem kunna till ett ringa pris fis nästan i hvilka qvantiteter som helst, så vore det af en ofantlig betydelse att efter behag kunna andla dem i hvarandra, Talrika försök hafva äfven blifvit gjorda i denna riktning, hvilka dock a icke blifvit krönta med fullständig framgång. Visserligen upptäckte den franske kemisten Braconnot redan för fyratio år sedan att den vanliga växtfibern genom kokning med utspädda syror kan öfverföras till drufsocker, men förvandlingen är alltför långsam och ofullständig för att med ekonomiek fördel kunna utföras i stort, och den fick derföre först för några få år sedan en praktisk användning, ehuru i en jemförelsevis obetydlig skala, vid fabrikationen af pappersmassa, ataf trä. För detta ändamål måste man ej allenast mekanisk väg sönderdela träet, wiah det måste äfven behandlas med saltsyra och åteYsa andra kemiska ERE hvarvid genom saltsyrans inverkan en del åf täsrstansen förvandlas till d: ker, hvilk ho bafva bi ilvir 9 sedan, efter att genom jäsning Natur! viverfördt till alkokol, tillgodotages. -.gtvis är mängden af den alkohol, som på detta sätt erhålles beroende af mängden utaf den framställda pappersmassan, och följaktligen ej syn-. nerligen stor. Vid en undersökning, som professor Stenberg för någon tid sedan anställde för att utröna lafvernas användbarhet såsom nödbrödsämne, och vid hvilken försök gjordes att bestämma lafvernas stärkelsehalt genom stärkelsens förvandling till drufsocker, fann han att denna för andra likartade undersökningar bepröfvade metod här angifver en stärkelsehalt som vida öfverstiger det verkliga förhållandet. Lyckligtvis bemödade sig Gr ja utreda orsaken till detta märkliga, redan af . zelius antydda, ehuru af senare kemister förbisedda förhållande, och han fann då att, hufvudbeståndsdelen hos dessa i våra ödemarker så ymnigt förekommande växter genom kokning med utspädda syror öfverföres till drufsocker vida lättare än den vanliga växtfibern, att man genom att koka 100-delar laf med 12,5 delar saltsyra eller svafvelsyra, kan ur densamma erhålla ända till 66 procent drufsocker. Åtskilliga svårigheter torde, kanske möta att befria det sålunda erhållna drufsockret från de föroreningar. som beledsaga det