Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

stalien derinne i den mystiska halfdager, som bildades af vinrankorna utanför fönstren, såg henne sitta på den högkarmade, stolen, med de små fötterna i sina nätta, med höga klackar försedda skor hvilande, på pallen, med hufvudet lutadt mot den fina handen, i tankfull och drömmande ställning, då var det honom solklart att den prinsessa, han beslutit sig för avi bli kär i, skulle se ut just så — och icke annorlunda. Han var beredd på att utföra någonting fabeolaktigt för att vinna henne; men derefter skulle också genast brölloppet stånda och Else föras till kyrkan i prinsessan Louises skor. : e dr Nå honom intet ställe iv så skönt som detta gamla kapell; hvilket till och med under hetgstesonanaren icke förlorade denna luft af unkenhet, som i början nästan afskräckte den inträdande. Här måste han timtals berätta för sitt hjertas.dam alla rg historier om det gamla slottet, sådana han hört dem af fader och moder, och om alla de sköna damer och ståtliga riddare, hvilkas porträtter hängde i slottet. Om biskoparve ville Else ingenting höra. Det måste vara fruntimmer med i historierna, annars äro de tråkiga, påstod hon. Till all lycka var Werners fantasi outtömlig, och således tog det aldrig slut på hans förråd berättelser. Men största intresset uppväckte ändå hans i oändlighet varierade tema om den sköna hexan, hvilkens fridlösa ande alltjemt, efter hvad man påstod, gick igen nattetid bakom kapellet. Om hon älskade honom riktigt, menade Else betänksamt, så de hon visst aldrig lågorna. Hon var van vid eld, ty min mor sjunger alltid en visa, i hvilken förekomma dessa ord: Ej eld finns så häftig, ej glöd så het, Som hemlig kärlek, den ingen vet.