Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

tycktes lägga de älskandes öde på sitt hjerta, utan blott såg ut genom fönstret och på terrassen, der Else matade dufvorna. Prestfrun derempt omfamnade ofta den unga sköterskan med djup rörelse och förmanade sin son att aldrig i sitt lif förgäta hvad Gertrud gjort för honom. Foten blef visserligen bra igen, men en viss svaghet deri, ett lätt haltande kunde Werner icke undgå. I början förmådde. han blott gå omkring då han stödde sig på modrens eller Gertruds arm. Jlse försökte väl också att pda honom några slag fram fc tillpaka på terrassen, men mer än två ganger stod hon icke ut. Om du bara be ou Jå Ten ae kära En SUCz e hon, så skulle a Yynmdra omSE ester SIE han ej gjort det, men det var ju icke möjligt och — så fånn han att det var bra att modren och Gertrud voro tillhands. Till kapellet flyttades emellertid gamla stolar af em sällsynt form och en del annat unz derligt husgeråd som legat flere år i ett rum af bottenysningen, alltsammans dammigt och förglömdt tills nu. En sönderslagen , kinesisk vas blef konstfullt sammankittad och uppställd på prins Louis Ferdinands altare och fylldes af Else om sommaren med friska blommor, om vintern med granqvistar. En gammal matta med stora brokiga faglar betäckte golivet: Kapellet var ju flickans käråste tilläygtsort, dit hon drog sig undan med sina böcker. För vintern hade hon genom a böner lyckats få regera öfver rummet närmast köket, det der med tillmurade fönstret, från hvilket en gång chorherren tvingats att åskåda de flammpr som förtärde hans älskade, Men Werner tyckte att hans vackra lekkamrat föreföll honom allra underbarast och mest fängslande, då hon befann sig i kepellet, När han såg den elflika ge