Aftonbladet – 4 april 1868, sida 2

Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 Mars 1868. (Forts. från torsdagsbl.) Akademiens Fysiker, professor Edlund: För tre år sedan omnämndes härstädes, att man med spektralanalysens tillhjelp lyckats utforska, af hvilka materiela grundämnen åtskilliga stjernor bestå. Tvänne engelsmän, Huggins och Miller, hafva isynnerhet sysselsatt sig med:denna undersökning. I stjernan Aldebaran t. ex. funno de jern, vismut, tellur, antimon, qvicksilfver, calcium och vätgas. Stjernan i konstellationen Orion hade bland annat jern, calcium, vismut, magnesium och natrium till beståndsdelar. Dessa undersökningar hafva under de båda sista åren med ifver blifvit fortsatta af Pater Secchi i Rom. Ehuru dennes undersökningar i noggrannhet icke kunna jemföras med de nämnda naturforskarnes, hafva de dock ledt till några resultater af intresse. Secchi har undersökt omkring 500 stjernor och har dervid funnit att dessa kunna indelas i tre från hvarandra skilda klasser, hvilka i spektraltnalytiskt hänseende hafva en bestämdt olika karakter. Öfvergångsformer från den ena klassen till den andra saknas dock icke, hvarförutan olikheter mellan stjernor, tillhörande samma klass, ofta förekomma, ehuru deras grundkarakter är densamma. För den första klassen kan stjernan i konstellationen Lyran tjena såsom typ. Alla kiiernor, tillhörande denna klass, innehålla vätgas. pektralliniernas utseende synes dessutom gifva tillkänna, att några stjernor af denna klass hafva en betydligt högre värmegrad än de öfriga. Föröfrigt innehålla dessa stjernor magnesium och en af koksaltets beståndsdelar, natrium. Till den andra klassen höra stjernorna i konstellationerna Hercales, Orion och Skorpionen m: fl. Denna klass innefattar en mängd färgade och föränderliga stjernor. Secchi tror, att dessa stjernors antal är ganstort, ehuru deras merendels svaga ljusstyrka ger hinder i vägen för en noggrannare undersökning. Den tredje klassens stjernor representeras af vår egen sol, och synas innehålla samma beståndsdelar som denna. Anmärkningsvärdt är det äfven, att stjernor af andra klassen företrädesvis finnas inom en viss trakt på himlen, nemligen inom Hundens och Harens konstellationer. Stjernorna af tredje klassen påträffas deremot il: stort antal inom konstellationerna Hvalfisken och Eridan. Då, såsom bekant är, månen och planeterna äro mörka kroppar, hvilka lysa endast med det Jjus, de erhålla från solen, så är det icke möjligt att med spektralanalysens tillhjelp erhålla noggrant kunskap om dessa himlakroppars fysiska beskaffenhet. Alldeles värdelös blir dock icke denna findersökningsmetod äfven med hänseende till dem. Man vet, att solspektrum icke är fullkomligt lika, då solen står högt på himlen och då hon befinner sig nära horisonten. I senare fallet visa sig . rnemligen linier i spektrum, hvilka antingen icke synas till eller äro högst otydliga i det förra. Dessa linier uppkomma således i jordens atmosfer. Då solen står nära horisonten, har solstrålen en längre väg att tillryggalägga genom jordens atmosfer, och härigenom förorsakas en absorption af vissa ljussorter, hvarifrån de nämnda : linierna leda sitt ursprung. I fall planeterna egal. atmosferer likasom jorden, så kunna dylika absorptionslinier lätt uppstå i det från dem till jorden återkastade soljuset. Såsom härstädes en gång förut blifvit meddeladt, hafva Huggins och Miller på detta sätt lyckats ådagalägga, att efter all sannolikbet planeten Jupiters atmosfer är likartad med jordens, eller att åtminstbne en afl beståndsdelarne är gemensam för dem båda., Under det sistförflutna året har Huggins ensam på spektralanalytisk väg undersökt planeten Mars. det från planetens ljus erhållna spektrum visade sig grupper af fina liner i den blå indigofärgade delen at spektrum; men Jjusets obetydliga styrka, tillät icke Huggins att med tillförlitlighet afgöra, om dessa linier borde anses uppkomna i planetens atmosfer, eller voro desamma som förekomma i denna idel af solens spektrum. I den röda delen af spektrum såg Huggins en mängd tydliga linier, af hvilka åtminstone en icke förekommer i solspektrum. Denna måste således vara förorsakad genom absorption i planetens atmosfer. Vid ett annat tillfälle varseblef samme forskare flera fina linier på båda sidor om den Frauenhoferska dubbelinien D. Det lyckades nu Huggins att visa, och detta synes oss vara det vigtigaste af hans jakttagelse, att dessa linier äro desamma som de, hvilka endast visa sig i solspektrum, då solen står lågt öfver horisonten; och som derföre måste anses uppkomma genom absorption i jordens atmosfer. Att de linier, som Huggins såg å planetens spekitrum, icke Rd genom absorption i jordex faror sid ljusets Free densamma, Å isades deraf, att i det spektrum, som erhölts från månen, hvilken vid observationstillfället stod lågt öfver horisonten, de ifrågavarande linierna icke visade sig. Man eger således af dessa iakttagelser rätt till den slutsatsen, att atmosferen på planeten Mars innehåller beståndsdelar, som med största grad af sannolikhet kunna antagas vara desamma, som förefinnas i jordens atmosmosfer. För öfrigt leda Huggins iakttagelser till den slutsatsen, att planeten Mars rödaktiga färg icke härleder sig från hans atmosfer, utan från den underliggande fasta eller flytande ytan; en slutsats, som till alla delar bekräftas af astronomiska observationer af annat slag. Det är allmänt bekant, att värmet har förmågan att utvidga kroppar såväl i fast som i flytande och luftformigt tillstånd. Från denna naturlag har man ända till den sista tiden icke känt mer än ett enda undantag, och detta gäller vattnet, hvars volym är större vid 4 4 grader än vid fryspunkten. Analogt är förhållandet med koksaltlösningar. För några år sedan upptäcktes att åtskilliga kristaller i vissa riktningar sammandraga sig, då temperaturen höjes, hvaremot de i andra riktningar följa den allmänna lagen. Under sista året har Fizeau visat, att jodsilfver såväl i amorft tillstånd som kristalliseradt förminskar sin volym, då dess temperatur stiger. Bland fasta kroppar är jodsilfver den enda, som från den allmänna lagen gör undantag. Genom Faradays upptäckt af den galvaniska : induktionen, för snart 40 år sedan, erhöll vetenskar: pen ett medel att frambringa galvaniska strömmar : genom mekaniskt arbete, eller såsom man med l: rätta kan säga, att förvandla mekaniskt arbete il! j q alvanisk elektricitet. Såsom bekant är, tillgår etta bland annat på det sätt, att ankaret till en vanlig magnet unpitves med öfverspunnen metalltråd, i hvilket fall en galvanisk ström uppkommer i tråden, så snart ankaret aflägsnas ifrån eller när: mas intill magnetens poler. Det är på detta sätt: galvaniska strömmar bildas i de allmänt kända ( magnetoelektriska induktionsapparaterna. De strömr: mar, som på detta sätt under vanliga förhållanden . hitintills kunnat åstadkommas, äro dock icke syn-:! nerligen starka. Strömmens styrka beror till huf-: vudsaklig del på magnetens kraft, och denna senare har man icke kunnat uppdrifva öfver en viss gräns. Man har således hitintills endast i mindre : skala lyckats förvandla mekaniskt arbete i galva-: niska strömmar. Det är dock lätt att inse, huru vigtigt det skulle vara att på detta sätt kunna l! åstadkomma galvaniska strömmar af stor intensihet. Dessa ega flere egenskaper, hvilka både för i vetenskapen och industrien skulle blifva af mycken nytta. I detta hänseende hafva under de båda sista ären några undersökningar blifvit gjorda, hvilka äro af stor betydelse, och som derföre äf-! ven mycket tagit den allmänna uppmärksamheten i anspråk, En engelsman, Wilde, synes vara den förste, som lyckats genom nya anordningar att i större skala förvandla mekaniskt arbete i elektriska strömmar. Han förfor härmed på följande sätt: Sex stål. magneter, af hvilka hvardera förmådde bära 102, sammanställdes parallelt vid sidan af hvarandra, och mellan deras poler raterade ett ankare, på hvilket öfverspunneh ledningstråd var upplindad. Då de uppkoina induktionsströmmarne för hvarje halft omlöpp hos ankaret ändra riktning, så begagnadeg en passande tillställning för att rikta dem alla åt samma håll. Den på detta sätt erhållna induktionsströmmen an deg för att maonetisara