Aftonbladet – 3 april 1868, sida 2

hvilken, kommande från Hannover och i beorepp att resa till Frankfurt, hade uppsökt sin aflidne gemåls intime vän, kammarherren von B. Den sedermera så vidt omtalade skönheten hos Preussens oförvissneliga ros, den tillbedda drottning Louise, var då för tiden ännu i det förtjusande stadiet af sin första utveckling från knopp till. blomma. Den knappt sjuttonåriga prinsessans gestalt var smärt som en elfvas och af ett hänförande behag. Ansigtet, som skymtade fram under den då moderna bredskyggiga hatten, var af en oförliknelig klar ljufhet, och blicken ur de stora djupblå ögonen barnsligt glad och tillika svärmisk. Ingen, vare sig hög eller låg, kunde någonsin förgäta detta ansigte, efter att en gång ha sett det. Alla kände sig på något sätt gripna af behaget hos denna jungfruliga ros. Deraf kom sig väl äfven att en ung bondgosse plötsligt fran ett tärningsbord gick fram mot prinsessan, frågande: Vill inte också ni kasta tärning för att se ert öde? Ni får säkert den bästa gosse i hela landet! En ljuf rodnad spelade öfver flickans kind och en halft frågande, halft bedjande blick sköt öfver till farmodren. Landtgrefvinnar nickade vänligt och lade för hennes räkning ett guldmynt på bordet. Louises hand skakade kraftigt bägaren — tärningarne föllo. Hon får en kung lifslefvande! utropade helt förskräckt den gamla qvinnan, som egde bägaren, och räckte prinsessan ett dåligt måladt kort, hvärpa var afbildad en jettestor man i hermelinsmantel med krona, spira och riksäpple. Du kan vara belåten,, log landtgrefvinnan. och den ungå prinsessan lät muntert kortet glida ned i piraten, sum hun, efter tillens mod, bar på armen.