Aftonbladet – 3 april 1868, sida 2

HY VIVVEAMU UIYER UVI VING INIVISGIA alven f svenskt jern. Qvinnans ställning i Sverge. VI. Den som haft tålamod att genomläsa vår wrtikelserie ända hittills skall, då han blicsar tillbaka, kanske finna de torra och yvärr till och med ofta nog ofullständiga Ifferuppgifterna sammangjuta sig till en tafla, som i någorlunda tydliga konturer söker framställa bilden af qvinnans ställning, isynnerhet såsom arbetande samhällsmedlem. Det tydigast framträdande draget i den vy, som ramställer sig för oss, är den inom alla urbetsgrupper (med undantag af utskänknings-rörelsen) från år till år tillväxande strömmen af arbetssökande. Denna tendens senomgår såsom en röd tråd hela den qviniga utvecklingens historia de senaste fem iren. Tyvärr gör sig dock såsom en faktor af sorgligt slag parallelt med detta sträfvande den sanningen gällande, att landets förmåga är alltför ringa att i vanliga former kunna tillfredsställa detta behof. Det bör emellertid tillfredsställas, emedan det är en berättigad fordran, och det nittonde seklets Sverge borde veta att inlösa kulturskuldförbindelser af denna art. Då de gamla formerna icke mera äro tillfyllestgörande, böra ovilkorligen nya tillskapas eller, riktivare, det må ej officielt förhindras att sådana skapa sig sjelfva. Främst iledet står här fråsan om qvinnans rättighet till lika undervisning med mannen. För att seden skall tolerera de personliga sträfvandena åt detta håll, böra dessa kunna leda till ett praktiskt mål, och detta sistnämnda, kan icke ernås, om ej lagen förklarar qvinnan lika berättigad som mannen, att efter aflagdt kunskapsprof åtaga sig de befattningar hon kan sköta i det allmännas tjenst. Man behöfver icke frukta att tilloppet åt några af dessa håll, till exempel hvad man specielt kallar embetsmannaverksamheten, blir synnerligen stort. Qvinnan är väl i allmänhet fåfäng, men hon är blott undantagsvis ärelysten, oc) hvad hennes herrsklystnad vidkommer, vill hon öfver hufvud taget hellre vara den första i sitt lilla hem (eller i salongen) än den andra eller tredje på en i socialt hänseende högre plats. Öm nu qvinnorna, enligt vår åsigt, icke skola uppträda inom embetsmannaväsendets högre sferer,, så skola de deremot, det tro vi fullt och fast, med mycken energi söka tillvinna sig det vidsträckta fältet af så kallade underordnade tjenster. Särdeles väl egna sig fruntimmer, det har erfarenheten bevisat, till alla slags bokförarebefattningar, kassörsoch uppbördstjenster m. fl. Särskildt ville vi här påpeka, att vid handhafvandet af anförtrodda medel qvinnan är fullt så pålitlig som mannen. Vi tro att, så länge verldshistorien består, män, i vida högre proportion, på föraktliga qvinnor slösat af omhänderhafde främmande medel, än qvinnor stulit något för att offra onyttiga karlar. — Huru väl en qvinna an sköta äfven sådan befattning, som de flesta vid första ögonkastet skulle anse henne mindre lämplig till, har man talrika exempel uppå. I den finska staden Joensuu innehafves sedan en följd af år tolagsbokhållaretjensten af ett fruntimmer, och det till allmän belåtenhet. Om vi icke missminna oss, tjenstgör i samma land ett annat fruntimmer såsom tullförvaltare. Antalet inom telegrafoch postverket anställda qvinnor är relativt större än i Sverge. Det allvarliga sträfvandet, som uppenbarar sig hos Sverges qvinnor att i tidsenliga former häfda sin anborna frihets verksamma natur, finner ett särdeles klart uttryck i begäret att erhålla undervisning. Staten har ; detta land, besynnerligt nog, gjort föga elle intet för en högre bildnings meddelande år duinnokönet. Här finnas nemligen icke, hvad era andra länder ha att förete, publika läroanstalter för flickor, som i Kursväg skull motsvara gymnasierna för gossar. Det äl måhända Klerigen ett förtroendevotum för qvinnans bättre natur, att hon äfven utar officiel hjelp skulle kunna vtaga sig framp Men det förefaller dock ofantligt otacksam handladt att, innan folkskolan blifvit hvac den borde bli — en skola för alla samhällsklasser — hänvisa qvinnan till blott denne undervisningsanstalt, sådan den nu är. De kunde ju hända att någon af våra läsar icke hade råd att påkosta sin dotters under visning i en privat läroanstalt, men att de unga fruntimret vore hvad språkbruket be nämner ett snille. Detta lofvande snille skull då, för att i ett civiliseradt samhälle kunn: vinna den verkningskrets, som bäst egnar sij för dess krafter, se sig tvunget att un der hälften af sin raskast pågående lifsverksamhet, sin ungdom, tröska i kunskaperna: förgård med autodidaktens ofta onödigtvi: tunga slaga, innan vetandets sanningsoci tankekorn sprunge fram. Och detta meda: ytterst medelmåttigt begåfvade män genon en ändamålsenligare undervisning liksom förbifarten öfvervunnit de första svåra ste gem upp till bildningens tempel. Mar tror sig måhända häremot kunna imvända at den påpekade bristen i sjelfva verket icke ä någon sådan, ty den svenska qvinnan har det visa den senaste tidens konstannaler der sannt snille förefunnits, det oaktadt arbetat sig fram; men detta är ingen bevisning Inom konstens sferer ha avtodidakterne lät: tare att göra sig gällande, vida svårare bli det dock på ett mera uteslutande tanken: fält — och åt detta anse vi qvinnan lika vä kunna och böra egna sitt snilles krafter son mannen hittills, gynnad af de yttre förhål landena, nästan uteslutande gjort. Det begär efter bildning, som vi nämnde visar sig ganska tydligt, om än på ett an språkslöst, följaktligen för qvinnan egendom: ligt sätt i det stora tilloppet af qvinliga eleve t. ex. vid Stockholms slöjdskola. Sammanfal: