Aftonbladet – 1 april 1868, sida 2

styrelses verksamhet hänvisas till odlande affn luftslottsarkitekturen. P Visserligen nämner den i vår föregående t artikel skärskådade kungliga propositionen å ett par ord om en önskvärd förenkling ill: förvaltningen, hvilken framtidsutsigt andra-h ges såsom skäl för den nu föreslagna utvidgningen af departementschefernas makt, och i det bilagda statsrådsprotokollet vidröres med lika lätt hand eventualiteten af sombetsverks indragning.. Men med denna antydan af en möjlighet, som man tydligen sjelf föreställer sig sasom ganska aflägsen, nöjer man sig: med ett ovanligt fjerrblickande förutseende anticiperar man ur denna möjlighet grunderna för yrkandet om inrättande af ett nytt statsdepartement, så fort sig göra låter. Utan att med höga vederbörande vilja täfla i framsynthet, våga vi påstå, att verkställigheten af den önskvärda förenklingen i örvaltningen skulle betydligt aflägsnas, om riksdagen vore nog godtrogen att, genom det kungliga förslagets antagande, på förhand erga det begärda priset för uppfyllelsen af ett önskningsmål, hvilket, i vår tanke, är ett af de allra vigtigaste bland de många, som af den nya representationen vänta en snar lösning — förvaltningens reorganisation. Först i sammanhang dermed är den ifrågasatta örändringen ar statsrådet påkallad, och den kommer då säkerligen att sträckas längre, än nu föreslagits, År man något van att gifva akt uppå, huru lifskraftiga politiska opinioner uppkomma och växa ut till den styrka, för hvilken den konservativa gensträfvigheten måste böja sig, så kan man ej undgå att se, att det om få af de större frågor, som nu stå på dagordningen, med större visshet kan sägas att segern är gifven, än om det yppigt florerande embetsmannaväldets inskränkning. Fran mera enstaka anlopp, oftast alltför uteslutande motiverade ur sparsamhetshänsyn, och riktadet mot någon alltför bjert lyx eller anakronism i samhällslifvet — så ha t. ex. biskopsem: betena ända sedan den grundlagsstiftande ri dagen för sextio år sedan varit en stående l: skott-tafla — har man på senare tider mer: och mer riktat sin uppmärksamhet på den byråkratiska organisationen i det hela, jemte. det att man fatt ögonen upp för den sanningen, att ett vidlyftigt embetsmannavälde är menligt ej blott, ja ej ens hufvudsakligen. derföre, att det alltför mycket tär på statens pekuniära medel, utan mest derför, att det genom sitt andefattiga skrifveri och sina olidliga omsvep förlamar och qväfver folkets moraliska tillgångar — dess företagsamhet, sjelftillit, allmänanda. Omsider har på innevarande riksdag frågan inträdt i ett nytt stadinm: man har beslutit ö vergå fran allmänna telser och enstaka praktiska yrkanden ull ett försök att uppgöra en omfattande reformplan, och för detta ändamal tillsatt ett kildt utskott. När de förberedande tgärder hunnit fullbordas, då tro vi den rätta tidpunkten vara kommen, att i annan form och större omfattning åter upptaga de nu föreliggande förslagen om ett nytt statsdepar tement. Vi antydde, att den förändring af statsrådets sammansättning, som tvifvelsutan blir af behofvet påkallad, i samband med en allmän nydaning af sta valtningen, säkerligen ej skall inskränka sig till inrättande af en åkerbruksministör med större el dre verksamhetskrets. Först och moda vi, att man ej länge skall förbise behofvet att förskaffa ett af de mest betydelsefulla och med hvi dag mer och mer angelägna föremålen för det offentligas omsorger en egen målsman bland konungens rädgifv. are, en sär kild högste ledare, som kan deråt egna sin kraft odelad — vi mena den offentliga undervisningen. Föreningen i en hand af skolans och kyrkans angelägenheter har låtit och låter ännu i dag i Tedningen af den förre så mänga främmande, oberättigade fhäns yn inblanda sig, att hvem som hyser nägot verkligt intresse för nationens andliga odling, hvem som inser att denna odlings förkofran är äfven i yttre poli mening en lifsfråga, måste önska en snar skilsmessa mellan de onaturligt förenade elementerna — en död och dödande dogmkyrka samt skolan, som representerar ett oupphörligt framåtgående, ett sig alltjemnt förnyande lif. Men om detta behof skall föranleda en tillökning i statsdepartementernas antal, yppar sig å andra sidan tillfälle till en motsvarande minskning, genom att i en krigsministers hand förena de två departementerna för landtoch sjöförsvaret, hvilket sistnämnda hädanefter är inskränkt till en mera underordnad och biträdande roll. Fördomsfria militärer aft sjövapnet, hvilka lösgjort sig från de välbekanta fåfängliga drömmar, som i vårt Sör försvars senare historia utöfvat en så beklaglig inflytelse, och som förstå att höja sig s ök ver den ensidiga yrkessynpunkten, erkänna att en sådan förening ej blott utan skada kan, utan fastmer till åstadkommonde af enhet i ledningen af landets försvar och anstalterna derför bör genomföras. Som bekant, har denna tanke redan länge varit ä banc ej blott i Danmark, som under sista kriget erfor hvad bristande enhet i försvarets ledning vill säga, utan äfven i Norge, som undsluppit att derom förvärfva egen, dyrköpt erfarenhet. Ju mera, under en folkvald, ärligen sammanträdande representation, det parlamentariska lifvet utvecklar sig; ju mera den ministeriella ansvarigheten på de konstitutionella sedvänjornas väg utbildas i och genom ständig vexelverkan mellan riksdagen och de personer, som stå i spetsen för de särskilda styrelsegrenarne, dess mer, tro vi, skall man bli ense om att betrakta de tre statsråden utan departement såsom ej blott öfverflödiga, utan såsom ett för de effektiva regeringsledamöterna, de med mödan och ansvaret: egentligen belastade departementscheferna besvärligt påhäng, hvarifrån just dessa i frä sta rummet skola önska att befrias. Visakna ej all anledning att antaga, att redan tillförene en sådan betraktelse någon gång kunsorsorrTE NES TOMATER AT TEES TIN AD RERETT Os MD PD nm oc Fr bör AA fr AR Dn Ls )