Aftonbladet – 31 mars 1868, sida 3

ptstidens, som a a n I mängd missförhållanden, hvilka behöfde afskaffas, r I men icke heller saknade vissa goda sidor. Det var också derför som 1809 års konstitutionsutskott, då det framlade sitt förslag till regeringsform, betonade nödvändigheten i främsta rummet af en e I stark konungamakt, men som dock skulle omgifil vas af till bokstafven bestämda kontroller. Det .j var af samma anledning som den 8 i regeringst formen eller 4 tillkom, hvilken innehåller att t) konungen eger att allena styra riket, men det var tj äfven af enahanda orsak, som 9 inflöt, med före1 skrift för statsrådets ledamöter att ovilkorligen I till protokollet sina meningar yttra. Dessa med hvarandra icke fullt konseqventa 8 eller, rättare 1 I sagdt, dessa 8S, der ej fullkomlig harmoni råder t emellan bokstafven och andan, hafva vållat de 1 I många strider, som i vårt konstitutionella statslifs första tider uppstodo emellan dem, som ville i t t s Y ar a i den regeringsformen inrymma så mycket som möjligt åt allenastyrandet, och dem, som ville och trodde sig böra så förstå grundlagens ordalydelse, att landet derigenom skulle ega en verkligt konstitutionel regering, och hvilket skulle leda till den konstitutionella utöfning af regeringen, som i andra länder fått sin betydelse i det bekanta uttrycket att konungen skall regera men icke styra. — Under konung Carl XIV Johans tid och vid de första riksdagar, vid hvilka jag fått deltaga i förhandlingarna, hade man ock det obehagliga skådespelet att se konungens rådv) gifvare uppträda och söka göra sig sjelfva så t! mycket som möjligt till nollor, genom att åberopa 714 8 regeringsformen i fråga om konungens rätt latt allena styra riket; men genom en under riks; dagarnes lopp vunnen alltmer och mer riktig uppfattning af dessa förhållanden har man lyckligtvis kommit till en annan ståndpunkt och ända derI hän att, — då vid de första riksdagarne under vårt nya statsskick en allmän bäfvan förspordes att konstitutions-utskottet möjligen skulle kunna komma fram med anmärkningar; då inom sjelfva J utskottet alla bemödanden gjordes för att i sin I linda qväfva hvarje anmärkningsanledning så att I de icke skulle hinna fram till rikets ständer och I slutligen då i detta hänseende utskottet tillerkände I sig en absolut maktfullkomlighet, att till och med neka de ledamöter som tillhört minoriteten i nåIgon anmärkningsfråga, att ingå med reservatioIner — så hafva deremot de sednare riksdagarne erbjudit oss ett skådespel mera värdigt en nation, I som älskar sann frihet, att nemligen konstitutionsI utskottet, efter granskning af statsrådsprotokollerna, kan anmärka allt hvad utskottet anser icke öfverensstämma med rikets sannskyldiga nytta Jutan att någon skakning i statsmaskinen derigenom uppkommer och utan att någon konungens rådgifvare, om han i öfrigt är högaktad för duglighet och heder, derigenom lider, äfven om han skulle låtit något misstag komma sig till last, då i allt fall anmärkningen icke gäller hans karakter eller att han icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt embete utöfvat. Vi hafva således ändtligen kommit derhån att vi i dag med lugn kunI nat diskutera nu ifrågavarande memorial; och om äfven i början af denna öfverläggning några skrämskott blifvit utslungade af en eller annan, som talat om regeringsmaktens kringskärande genom de nu gjorda anmärkningarna, så eger detta talesätt dock i någon giltig grund i de tillämpningar bär gjorda af konstitutions-utskottets anmärkningsrätt, liksom någon annan tillämpning svår! gen låter sig göra enligt regeringsformens bol staf; ty, mina herrar, om en sådan förhetsning i sinnena skulle inom representationen göra sig gällande, hvaraf man dock icke nu kunnat röja något spår, men, säger jag, om en dylik förhetsning skulle drifva saken derhän, att en skrifvelse verkligen aflätes till K. M:t med anhållan, att någon eller några af statsrådets medlemmar måtte från sina embeten aflägsnas, ber jag få hänvisa till en ani nan grundlagsbestämmelse, enligt hvilken K. M:t eger att på en sådan anhållan fästa det afseende, han sjelf för godt finner; och om förhetsningen inom representationen skulle stanna derinom, och nationen i allmänhet ogilla dess tänkesätt, torde den åtgärd representationen under sådana förhållanden vidtager, vara af ganska liten betydelse. Derföre tror jag, att den förskräckelse, hvartill man hos flera talare förmärkt en tillstymmelse, liksom det hån mot konstitutionsutskottet, hvilket från ett håll låtit sig höra, är föga värd uppmärksamhet; jag anser tvärtom, att den här hållna öfverläggningen både varit af omständigheterna påkallad och tillräcklig, för att visa huru kammaren uppfattar den konstitutionella betydelsen af kostitutionsutskottets granskningsrätt och rätt att för kamrarne anmäla hvad som förefallit utskottet anmärkningsvärdt; och jag slutar med uttalande af den tanken, att, enligt min åsigt, den tredje punkten i betänkandet bör med godkännande läggas till handlingarne. Frih. Gripenstedt, Att nu ytterligare ingå i en närmare utveckling af de speciella frågor, som i förevarande memorial finnas upptagna, tror jag icke vara lämpligt. då jag anser att en sådan utveckling redan blifvit af flere föregående talare verkställd, med all den klarhet och fullständighet, som kunnat önskas. Deremot har under öfverläggningen förekommit åtskilligt, som enligt mitt omdöme icke bör lemnas helt och hållet oanmärkt. Den talare, som utan gensägelse med största skicklighet och kraft fört utskottets talan, har i fråga om första punkten, hvilken som bekant handlar. om utbetalandet af vikariatsarvoden, så uppställt frågan, att han blott fordrade att gällande lag skall efterlefvas.. Mycket bra! hvem vill ej att fällande lag skall efterlefvas? — Men låtom oss då tillse hvad denna lag föreskrifver. Genom här åsyftade bestämmelser af år 1860 stad gades, att löntagare enligt nya staten skulle vara skyldiga att för uppgifna fall underkasta sig det afdrag på deras lön, som K. M:t kunde finna skäligt bestämma, dock till högst en fjerdedel af lönebeloppet. Det är således till K. M:ts pröfning öfverlemnadt, huruvida något afdrag skall ske, och till hvilket belopp detta bör beståmmas, inom den fastställda gränsen. Nåväl! är det något annat än just detta, som egt rum? Har icke K. M:t pröfvat dessa frågor och har han icke — på uppgifna skäl, hvilka synas mig fullt giltiga, nemligen dels gammal praxis, dels att afdrag A riksdagsmäns löner skulle i vissa fall medföra en obillig ojemnhet och i andra svårligen kunna lagligen ske — sin rätt likmätigt, bestämt, att något afdrag vid dessa tillfällen icke skulle ega rum. Huru kan man då påstå, att ej gällande lag blifvit efterlefd, eller hvad menar man med ordandet om att den bör efterlefvas? Den nyssnämnde utskottstalaren har, liksom flera andra, i fråga om tredje punkten, synnerligen lagt föredragande departementschefen till last, att han icke skulle hafva yttrat sig i sjelfva saken. Den förklaring herr departementschefen här afgifvit, synes mig dock lemna ett fullt tillfredsställande svar på frågan, hvartöre ett slutligt yttrande i detta fall hvarken kunde eller borde af honom meddelas. Här var nemligen icke fråga blott om tillämpningen af en vi: i en författning, utan jemväl om den rätt till i iv, som regeringen i dylika fall onekligen eger, och hvaraf den nu ville begagna sig för att kommy till ett godt resultat i sjeltva hufvudsaken; och för att uppnå detta ändamål var det nödvändigt att icke, genom en slutlig pröfning af rättsfrågan, alla vidare åtgöranden förhindrades. Herr departementschefen har medgitvit att de begge frågorna kunnat delas, men äfven det förfarande, som nu iakttogs, var, enligt mitt förmenande, fullt passande, och jag vet att rätt ofta ärenden blifvit återförvisade, för att en fråga måtte få en lämplig lösning. Sjelf har jag såsom föredragande mången gång tillstyrkt on dylik åtgärd, emedan jag ansett sådant för nalens egen skull tjenligast; men aldrig har jag föreställt mig, att ett sådant förfarsnde ar eh rädgifvare skulle kunna tolkas såsom en grundlagsvidrighet eller stämplas såsom politisk feghet, för att komma ifrån att yttra sig i hufvudsaken. För öfrigt anser jag, att departementschefen vorkli: gen gjort detta indirekt, då han oj reserverat sig mot beslutet; dessutom förekhmmer det mig ganska an ningsvärdt, att just denna förebråelse att icke hafva uttalat sig om saken, som förelåg, med vida mer skäl torde kunna riktas mot utskottet sjelf. Den sak, hvarom utskottet, enligt grundlagens föreskrift, ovilkorligen har att yttra sig, är huruvida utskottet anser det fall vara inne, som 107:de S regeringsformen förwtsities, nermli5 gen att statsrådets ledamöter sammäldt, eller en eller flere af dem, uti daras dalag om allmänna må och Steg jöke iakttagit rikois sannskyldiga nytta, eller att någon förodragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, i hvilket fall utskottet eger ssådant tillkännagifva för riksdagens. Nu har it skottet icke afgifvit något sålaaj yttrahde, utan blott sagt, att det funnit rådgifvare-åtgärderna rörande viasa avenudek vara af beskaffenhet att böraHos riksdagen anmälas. För att få eQ laga Hig! gränd för detta förfarande bar a on ärade talaren nödgats cn tolkning Tä å OR toll af det anförda fre Sh sagt UM naldenamingens ar 07:de 8 rigeringstormen skulle vara sådan, att Koh itutionsatsköttet såsom ombud bör sanmälas allt som i statsrådsprotokollet befinnes anmärkningsvärdt; öfverlemnande åt hufvudmännen att sedermera, om de så för godt finna, låta anmärkningarne falla. Jag vill hoppas, att jag Viktigt uppfattat och återgitvit den värde tallitens mening. (Frih, teen st Ja; föllkomligt!) am tra rr mRNA —ag vill nä tra mig om, huruvida en sådan. ål e föreskrifter afvikande, ordning ide vore lämplig eller ej: mon jag