Aftonbladet – 31 mars 1868, sida 3

att det ifrågavarande målet icke skulle vara ett rent besvärsmål, enär stadsfullmäktiges såg att inköpa åtskilliga tomter för anläggande af ett torg, och fråga om anläggande af ett sådant är beroende af K. M:ts tillstånd, och har talaren af sådan anledning ansett föredragandens hemställan om målets återförvisning befogad. Då emellertid nu endast var fråga om inköp af tomterna, af hvilka en del voro afsedda att åter försäljas till byggnadsplatser, och torgfrågan först sedermera kunde göras till föremål för K. M:ts pröfning, lärer väl den anmärkta omständigheten icke förändra målets beskaffenhet af rent besvärsmål. I öfrigt vill jag icke ingå i någon närmare granskning af föredragandens yttrande, då den konstitutionella delen af frågan blifvit tillräckligen belyst och det varit denna vid hvilken utskottet egentligen fästat sig. Endast villjag anmärka, att samma yttrande berättigar till det antagande, att föredraganden velat undvika uttala någon mening i den premissfråga, som förelåg till afgörande. Den talare, som näst före mig hade ordet, har förmenat utskottets betänkande innehålla något doldt klander emot konungen och det beslut han fattat. Jag kan ej förstå detta. Utskottet har sorgfälligt undvikit att ingå i den ringaste granskning af eller fälla något slags omdöme om konunens beslut. Väl hafva talare här ingått i en såan, dock gillande, granskning, men jag har icke velat följa dem på denna väg, för att ej komma i strid med stadgandet 2:dra mom. af 107 8 R. F. Nyssnämnde talare har fullkomligt missförstått det ställe i betänkandet, der utskottet yttrar, att statsrådets ansvarighet skulle kunna blifva endast skenbar, om de förhållanden, som förete sig i nu .gavarande mål ofta skulle inträffa. Härmed åsyftar utskottet, hvad också tydligen kan af beinkandet synas, föredragandens förfaringssätt och ke den omständighet att beslutet blifvit fattadt utan stöd af någon rådgifvares tillstyrkande. Men samme talare klandrar äfven att utskottet omtalat detta förhållande. Jag tror dock att sådant bör komma till riksdagens kännedom, emedan det kan inverka på riksdagens omdöme om konungens rådgifvare. Att rådgifvarnes yttranden i en, och dertill jemförelsevis obetydlig fråga, af konungen lemnas utan afseende är af ringa betydenhet, men skulle sådant oftare eller i någon särdeles vigtig fråga inträffa, blir förhållandet annorlunda. Mig synes det vara en rigtig grundsats för det konstitutionella statsskicket, att en rådgifvare bör stå emellan konungen och det klander, som kan riktas emot ett regeringsbeslut. I anledning af sistnämnde talares framställda fråga, hvilken tid utskottet åsyftat, då det talat om införande af vårt nya statsskick., får jag svara, att jag tror utskottet dermed hafva så tydligt visat på år 1809, att någon tvekan derom icke bort kunna uppstå. I afseende å 4:de punkten i betänkandet kan jag fatta mig temligen kort efter hvad föregående talare derom yttrat. Några skäl för det i denna punkt omförmälda regeringsbeslut finnas icke i protokollet intagne, och det är väl derföre tillå-. tet antaga, att det tillkommit för att bringa de: förut gällande rangbestämmelserna till öfverensstämmelse med stadgandena uti 34 R. F. Men mig synes att man genom att bibehålla riksmarskalken vid lika värdighet med statsministrar just fallit i det fel man velat rätta. -Medgi måste, att saken är af ringa vigt, och jag redd tillstyrka att hela första mom. i 34 8 må utgå så att åt konungen öfverlemnas att ensam bestämma om rang och värdighet efter som ho nom godt synes. Men så länge detta mom. står jar bör det iakttagas. Emellertid står bakom enna fråga en annan, som i konstitutionelt hänseende är af vigt. Jag anser det nemligen hafva varit önskligt, att, då man vidrörde detta ämne, man bestämt att, då en ledamot af statsrådet lemnade sitt embete, han jemväl förlorade den värlighet som embetet åtföljer. Då man såsom jag hyser den öfvertygelse att den, som nämnes till en plats inom statsrådet, bör, föratt i ekonomiskt ifseende vara oberoende, bibehålla den tjenst han förut kan innehafva, vunnes genom ett dylikt stadgande den fördel att en återgång till den förra jensten icke, såsom nu måste vara händelsen, svåras af den bibehållna höga rangen. Invändningen att, då ett steg blifvit taget i den riktning skottet ansett vara den rätta, det ej varit utottet tillständigt att såsom nu skett framlägga umärkning, torde jag få bemöta dermed, att då såsom skäl till anmärkningars framställande i 107 RB. F. n omtalas bristande nit och drift, utskottet eger lika befogenhet att fästa sig vid hvad let anser vara gjordt för litet, som vid det som ljest kan anses vara felaktigt. eS (Forts. följer.)