Aftonbladet – 31 mars 1868, sida 3

Ihemtas. Jag anser derföre det klander, som har n riktats emot dem, som omfattat den först omförn mälda meningen, såvidt den funnit uttryck i nu förevarande betänkande, icke vara förtjent eller h I befogad. ;) En talare har ansett det hafva varit utskottets ? I pligt att, då anmärkning gjorts, framkomma med ;, len bestämd anklagelse emot konungens rådgifI vare, ja till och med att göra hemstälian hos h I riksdagen, att den måtte ingå till konungen med begäran om deras skiljande från embetet. Jag tror att utskottet hade öfverskridit sin befogenhet om det tillåtit sig något sådant. Ordalagen i 107 8 ct) R. F. ger härtill ingen anledning. Tvärtom äro de r i min tanke alldeles tydliga deruti, att utskottet v I endast har att till riksdagen referera eller inbelrätta hvad det vid granskning af protokollen ? I funnit anmärkningsvärdt och skälen härtill. SeIl dan tillkommer det riksdagen ensam att fatta q i sitt beslut. Men härvid tillkommer ett moment, hvarå jag ber att få fästa kammarens särskilda uppmärksamhet, och jag gör det så mycket hellre, som jag derigenom på förhand vill gendrifva den förebråelse för inkonseqens, som någon möjligen skulle vilja rikta emot mig derföre, att jag deltagit i utskottets beslut i fråga :Jom 3:dje och 4:de anmärkningspunkterna, men ändock icke nu påyrkar eller önskar att betänkandet skall föranleda till någon åtgärd. Det heter nemligen i ofta åberopade 107 8 att riksdagen om den finner rikets väl det kräfva, kan hos konungen anmäla sin önskan att han ville ur statsrådet och ) från embetet skilja den eller dem, emot hvilka Janmärkning blifvit gjord. Man må ega hvilken tanke som helst om anmärkningarnes vigt och om l utskottets skyldighet att för riksdagen framlägga desamma, så torde dock ingen vilja påstå att rikets I väl råkat i någon fara genom de anmärkta rådI gifvareåtgärderna. — Utskottet skulle visserligen hafva kunnat framställa sina anmärkningar uti en strängare form, men jag vet, att utskottet valt den Inu begagnade, emedan utskottet ansett desamma icke vara af någon särdeles framstående vigt. Hvad mig enskildt beträffar har jag inom utskottet alltid tillhört den sida, som ansett sig ej böra framkomma med anmärkningar då statsrådets verksamhet i det hela befunnits vara tillfreds: lande. Men då konstitutionsutskottet på visst sätt är satt till en väktare öfver grundlagarna, gör jag ett undantag från denna grundsats, då jag tror mig finna, att dessa lagar blifvit vid något tillfälle förbisedda eller oriktigt tolkade. Man hör ofta åberopas. såsom svar på en anmärkning i afseende å någon regeringens -ätgärd, att så skett flere gånger förut och opåtaldt passerat konstitutionsutskottets granskning; och på detta sätt utbildar sig lätt en felaktig praxis som sedan får gälla som predjudicat. Vid de i 3:dje och 4:de punkterna af betänkandet omförmälda tillfällen har jag trott mig finna stadganden i regeringsformen vara för bisedda och derföre ansett mig pligtig att derå fästa riksdagens uppmärksamhet. En talare har åstått, att då utskottet förmenat brott emot grundlagen härvid vara begångna, utskottet bort å de rådgifvare, som dertill gjort sig skyldiga, tillämpa 106 R. F. och således ställa dem under åtal för riksrätt. Detta är dock ett misstag och beror på ett förbiseende från talarens sida af 6 i ansvarighetslagen för statsrådsledamöter. Sedan nemligen denna lag i de 5 första S3 stadgat de straff som borde drabba statsrådsledamöter för öfverträdelse af åtskilliga uppräknade S i grundlagen, bland hvilka dock icke de nu ifrågavande 9 och 34 SS förekomma, heter det i 6 Uraktlåter statsrådsledamot eller konungens rådgifvare i kommandomål att de öfriga dem i grundlagen uttryckligen föreskrifna, men i denna ansvarighetslag icke särskildt uppräknade pligter och föreskrifter iakttaga och fullgöra, ankomme det på riksens ständer att hos konungen göra sådan anmälan, hvartill 107 R. F. dem berättigar, med iakttagande af de vilkor samma 8 i dess senare moment stadgar. äraf är klart att äfven de förseelser, utskottet i 3:dje och 4:de anmärkningspunkterna velat lägga konungens rådgifvare till last; hemfalla under 107 SR. F.;; och då jag endast deltagit i utskottets beslut hvad dessa två punkter beträffar, skulle jag kunnat inskränka mitt försvar för den form, hvari betänkandet blifvit affattadt, till ett åberopande af 106 R. F., jemförd med 6 ofvanberörde ansvarighetslagen. Men det s. k. dechargebetänkandet må vara af hvilken form eller hvilket innehåll som helst, så kan man dock icke undgå att Yinna, att det. numera är nästan utan all betydelse, och min fullkomliga öfvertygelse är, att om någonsin riksdagen skulle komma att hos konungen göra framställning om statsrådets entledigande, så sker det icke på grund af hvad konstitutionsutskottet i dechargebetänkandet framställer, utan till följd af den opinion riksdagen hyser om statsrådets verkj att använda å protokollens granskning tillåter icke utskottet, att framställa en fullständig bild af statsrådets hela verksamhet, och protokollen lemna ej beller materialier dertill. Alla underlåtenhetssynder, om det är mig tillåtet att begagna detta uttryck, äro just sådana derigenom, att ingenting om dem förekommer i protokollen, och vill man lägga stätsrådet något i detta afseende till last får man söka underrättelser derom från andra håll. Innan jag öfvergår till de särskilda anmärkningspunkterna, kan jag icke underlåta att yttra några ord om den ömtålighet, som här gifvit sig tillkänna, i anledning af konstitutionsutskottets, som mig synes, ganska hofsamma anmärkningar. I despotiska stater måste råda tystnad i alla politiska frågor, men i fria konstitutionella samhällen skall nödvändigt herrska strid, uppkommen genom de olika meningarnes brytning emot hvarandra. Äfven den bästa bland regeringar bör ej höra endast beröm, ty då är fara värdt, att den ej längre blir den bästa. Bakom den romerska triumfatorn ställdes en person som hviskade i hans öra att han var endast en menniska — och det jr icke en fiendtlig hand som hade ställt honom er. Med förbigående af de två första punkterna af betänkandet, i afseende å hvilka jag icke instämt med utskottets pluralitet, ber jag att få besvara hvad de föregående talarne yttrat ifråga om 3:dje och 4:de punkterna. I den förra har utskottet anmärkt, att föredraganden icke iakttagit stadgandet i 9 5 R. F. att ovilkorligen till protokollet sin mening yttra och förklara. På sätt i betänkandet framhålles måste för fullgörande af detta lagbud, yttrandet afse den fråga som föreligger till afgörande, här en vigtig principfråga, och ej gå vid sidan om denpa, Afsigten med detta lagstadgande är tydligen den, att innan konungen fattar sitt beslut, det förevarande ärendet skall vunnit all möjlig utredning. Nu har den talare, som t hade ordet, icke kunnat påstå att föredraganden yttrat sig i sjelfva saken, men ansett detta icke vara af någon betydenhet, emedan föredraganden, vid sådant förhållande, jemf. sista mom, i nyss åberopade S, vore för beslutet ansvarig. Att han har en sådan ansvarighet påstår äfven Grundlagstiftaren har mera afsett att mkalla ett godt beslut, än att utkräfva straff för ett dåligt. Frågan gällde här ett s. k. administrativt beärsmål. Med dem har det alltid varit ett eget förhållande. Då för några riksdagar sedan fråga regeringsrätt, anfördes såsom skäl, hvarföre de fortfarande borde i konseljen afgöras, att då konungen hade den ekonomiska lagstiftningsrätten, han jemväl borde få se hur de af-honom stiftade lagar verkade. Frågan förföll och detta tror jag icke varit för dessa målg behandling fördelaktigt. Lagstiftande och lagskipande maktens förening en hand föranleder ofta dertill, att man finner lagstiftaren der man bort finna endast domaren, Då jag för snart 20 år sedan kom att tjenstgöra inom ett statsdepartement, fann jag der en praxis i afseende å atfärdande af invändningar i rättegången, som äro jurister, särdeles besynnerlig. -Omnemligen i ett besvärsmål invändning Yar gjord emot besvärens upptagande till pröfning af ett eller annat skäl, men d vara af beskaffenhet att böra fastställas, klårades, ätt Hj skäl 1 verklagade utslaget i en gjorda invändningar komme att förfalla. dant hvarken händer eHer kan hända numera, men nog synes det mig, som om rättegångsordningen Ji dessa mål ännu är något obestämd. Då emellertid vi ej ha någon annan rättegångsordning den som gäller för juridiska mål, är väl klart de administrativa besvärsmålen, ty i annat fall fint nes för dem — ihpen. De mnefatta dock ofta iättsfrågor af stor vigt och Så gällde det tillämphing är Jag, som stiftas af konuög och riksda gemonsamt, Tillämpar man nu allmänna rabtogångsordningen på förevarande fall, så är ovederIsägligt, att då fc ST ee förslag om ärenIdets återförvisning af. konungen ej gillades föredraganden varit pligtig yttra sig i sjelfva saken. ig Jägut ha visat att det varit hans H je vare passande att 7 stole, 1 Ir 4 varit föreudr digt att vidare taga rill ordet: Jag tror samhet i allmänhet. Den korta tid utskottet har li genom hans rådgifvares yttranden och råd hafva ä väcktes om deras förflyttning till en då föreslagen i; som skall förefalla de af kammarens ledamöter, li et öfverklagade beslutet ansågski att denna, mutatis mutandis, äfyen bör gälla för li not har endi 3 4 än för båda meningarne kunna derifrån nm mr MH HL Br RT RR Ve MV RE (D kr Ad rå oc UN s HapEraA öepligen get konpnj j kunta finnas, sön helst ö ee a Hl sl ER SodR rata lälarangörman nd YAre dat I5RE För An Grd