Aftonbladet – 31 mars 1868, sida 3

VLOS Väl SUM TAL alt Utlala 58 olver detta Detankande omifullbordad granskning af statsrådsprotokollen, yttra sig med det allvar, som bjudes så väl af aktningen för sjelfva frågan: rådgifvarnes uppfyllande af sitt kall, som af aktningen för det utskott, åt hvilket uppdraget blifvi Han öfvergick derefter till ett skärskådande af den konstitutionella ansvarighetens beskaffenhet hos oss och konstitutionsutskottets deraf härflytande befogenhet och ledde sig i sin framställning till den slutsats, att han ansåg utskottet icke ha varit grundlagligen befogadt, att framställa anmärkningarne i den form de nu skett, men han måste likväl medgifva, att flera föregående konstitutionsutskott på samma sätt förfarit. Man vore icke i någon fördelaktig ställning, då man nödgades påstå att sju riksdagars grundlagsvårdande utskott hafva förfarit grunlagsvidrigt. Men icke destomindre måste man, med grundlagen i hand, detta göra. Sådant skall icke förhindra nästa konstitutionsutskott att göra på samma sätt, ty sådan är detta utskotts makt. Den låter sig af ingenting rubba. Konstistutionsutskottet är och har ända sedan 1809 varit det enda verkligen aristokratiska element i vår statsförfattning. Man har ingenting annat att göra än vanmäktigt protestera. Med en föregående talare kunde hr Hazelius likväl icke instämma i det klander mot utskottet, att det skulle genom sina nuvarande anmärkningar åsyftat att anmäla någon rådgifvare till entledigande. Utskottet egde blott göra anmälanden efter 107 men den nyssnämnda tillämpningen tillhörde riksdagen. Talaren kom nu till sjelfva anmärkningarne, och yttrade dervid först, att sällan har väl en regering erhållit ett fördelaktigare vitsord, än då, bland de 10,000 mål, som under granskningsåret föredragits, efter en månads med någon omsorg skedt efterletande, icke befunnits flera än 4 klandervärda och dessa af en så obetydlig halt. Det kunde i sanning förundra, om ej flera funnes af samma . slag. Talaren ville nu undersöka deras värde. Rörande första punkten: anslag till aflöning åt de vikarier, som skött utsedde riksdagsmäns sysslor delade han utskottets mening. Det kan icke vara rätt att riksdagsmän genom regeringens ynnest erhålla bidrag till sitt underhåll. Talaren kunde icke förstå hvarför embetsmän skola i detta fall ttas i en annan ställning än alla andra. Det må v såsom justitiestatsministern här yttrat, att författningarne gifva embetsmän rätt till vikarieersättning, då de erhålla något uppdrag i konungens tjenst, men denna rättighet synes mig icke kunna tillämpas på medborgerliga uppdrag och minst ett sådant som riksdagsmannens. För Första kammarens ledamöter är en sådan fördel stridande mot riksdagsordningens mening, att de ej skola åtnjuta något arvode. Kunna de icke bekosta skötandet af sin tjenst, så hafva de rätt att afsäga sig uppdraget. Hvarför skulle de hafva en större fördel, än kammarens öfriga ledamöter? Enf dessa som bo i Stockholm göra in7 ng för sitt riksdagsmannauppdrag. Men för alla öfriga 100 är frånvaron från deras göromål en ganska betydlig uppoffring. Talaren såg icke något skäl hvarför embetsmannen ensam skall göra ett undantag. Andra kammarens ledamöter hafva åter ett bestämdt riksdagsmannaarvode, hvars ndamål just är att utgöra ersättning för uppdragets kostnad. Men så inrotad är föreställningen om embetsmännens undantagsrättigheter framför alla andra, äfven i fall, der äro med dem likställde, att de allra aktningsvärdaste män icke draga i betänkande att göra anspråk gällande, hvilka talaren för sin del beklagade, att regeringen icke afvisat, ehuru han visserligen medgaf, att då anspråken grundats på häfd och gammalt bruk samt haft ett skenbart stöd i författningar, utskottet icke t befogadt att deraf göra en klandrande anmärkning. Utskottets sjelfya tanke i saken måste talaren emellertid dela och önska, att den kunde göra sig gällande, såsom en fi alldeles icke utan vigt. Han hemställde derför, att denna punkt mätte läggas till handlingarne. 1 andra punkten: att tvenne officerare blifvit i kommandoviäg kommenderade att resa til ett öfingsläger vid Petersburg, med anvisning att rettning skulle framdeles bestämmas, ansåg han utskottet haft alldeles orätt och att allt till gått fullkomligen grundlagsenligt. Konungen har, som högste befälhafvare öfver krigsmakten, ovilkorlig rätt att kommendera officerare till en sådan resa, och då ersättningen bestämmes i statsrådet, kan det vara likgiltigt, om sådant sker förut eller efteråt. Stundom måste orderna lemnas förut, exempelvis om en resa borde verkställas genast, en natt. Ingenting ovanligt har här heller skett, utan detsamma som ganska ofta egt rum, Då samme person, som utfärdar order i kommando ven i statsrådet föredrager ersättningsfrågan, han väl så mycket känna sin ställning, att han vet, att saken kommer der att bifallas, och har an häruti misstagit sig, så kan ingenting värre än att han sjelf får betala reseersättninaten kan aldrig härvid göra någon förlust. Anmärkningen är derför alldeles obefogad och taaren undrade, om å dess framställning det kan hafva haft någon inflytelse, att resan gällde Petersburg, och om det varit oskyldigare, itall den skett till Florens, Han ansåg dock det för svenska oficerare vara vigtigare att veta hvad som tilldraer sig på det förra stället än på det senare. Denna kt hem: lande läggas till bandlingarne. Tredje punkten: rådgifvande åtgärden vid beslutet om Stockholms stadsfullmäktiges omröstning vörande anslaget till ett nytt salutorg, ansåg tal. röra en så tvistig fråga, att den ej bort af utskottet så afgörande behandlas. Att den var tvistig synes deraf, att ena hälften af stadsfullmäktige klagat i en riktning och andra hälften i en annan. Öfverståthållareembetets utslag har gifvit ena sidan ri Saken kan då icke anses vara oomtvistbar.. För sin egen del ansåg tal. öfverståthållareembetet hafva haft rätt i sitt utslag. Men det lär icke vara första gången tankarne äro delade ien rättsfråga, och man måste väl derför tillåta en annan tolkning framställas. Alldeles orätt har utskottet, då det säger, att föredraganden för civilärenden och de statsråd, hvilka med honom instämt uti önskan att återförvisa målet, icke gifvit något råd, och derpå grundat den anmärkningen, att de förbisett sin pligt att om saken sig yttra. Men då föredraganden yttrat det vara hans tanke, att både stadsfullmäktiges och öfverståthållareembetets beslut borde uwndanrödjas och målet återförvisas, har han ju yttrat en ganska bestämd mening, äfvensom han derigenom förklarat sig icke instämma i det sedermera i strid häremot fattade beslutet. Detta ntes tal. vara alldeles klart, äfvensom att rådet till målets återförvisning afgifvits i det välvilligaste syfte. Men äfven i ett annat fall har utskottet haft orätt. Det säger sig fäst en särskild uppmärksamhet vid att detta mål lemnar första exemplet derpå, att efter införandet af vårt nya statsskick, konungen begagnat sin i grundlagen stadgade rätt att mot samtlige sina rådgifvares tillstyrkan fatta itt beslut i en besvärsfråga.. Om utskottet med vårt nya statsskick menar det, som genom en ny geringsform infördes 1809, så frågar jag, huru utskottet kan veta, om ej konungen många gånger förut begagnat denna rätt? Skulle åter med ett nytt statsskick menas det, som skulle hafva införts genom den senaste nya riksdagsordningen, så bestrider jag att detta var ett nytt statsskick. Denna nya riksdagsordning med den förändrade representationen, har lemnat vårt gamla statsskick, såsåsom det är i regeringsformen uttryckt, alldeles orubbadt, ty ett utvidgande af riksdagsmannarätten innebär en förändring, om ock ganska stor, i riksdagens sammansättning, likväl ingen istatsförfattningen, hvilken bildar statsskicket. Konungens dgifvares ställning i en närmare beröring med riksdagen är en förbättring i denna ställning, men rubbar icke statsskicket, så framt rådgifvarne icke sjelfva låta sin grundlagliga ställning deraf rubbas. Men jag kommer nn till den eftertänkligaste anmärkning mot utskottet, nemiigen dess anförande af ett första exempel. Mig veterligen är detta det första exemplet af ett konstitutionsutskott, som för oss omtalar, nästan klandrande, att konungen emot sina rådgifvares tillstyrkan fattat ett beslut. Då sjelfva 107 8 om utskottet rätt förbjuder, att konungens beslut må bli remål för riksdagens öfyerläggning, hade man it af grundlagens främste vårdare väntat detta upvenbara förbiseende af dess bud, då utskottet nemeen i sitt till oss komna utlåtande synes vilja in leda oss på en så vådlig väg som den att emot 3 och 4 85 regeringsformen framdraga en konungens personliga handling till föremål för öfverläggning. Sådant är, jag tillåter mig säga det, stridande mot ab c i de konstitutionella lärorna, och detta icke 5 blott hos oss, med den styrande ställning vår ko-s nungamakt eger, utan fattas äfven så iländer, der regenten är en högt uppsatt docka, men ändå ett föremål för parlamentets fullkomligt klanderfria vördnad. För att för utskottet göra fullkomligen lart detta dess misstag, hemställer jag, att dess utlätamie äfven i depna tredje punkt måtte med ogillande läggas till hanglingarne. Fjerde anmärkningen: om tilldelad samma rang åt en höaste hofembetsmannen som ät de båda stalsministrarne, kan visserligen, såsom en rangfråga, anses vara af mindre vigt, men jag måste, då frågan föreligger, bekänna mig vara af utskot-j: tets mening, att den rådgifvande åtgärden icke varit förenlig med ordalydelsen i 34 Reg. F., ty då der bestämmes, att två skola innehafva rikets högsta värdighet,, kan samma värdighet icke tillkomm en tredje. Det kan naturligtvis icke förmepås konungan ät i sitt hus och vid sitt bord Ö afvaren af ptt högt hofembete gifvå rång är innehaf äfven öfver alla andrå, men ten gillor regeIde talaren måtte med ogil-. ri sk bö ve lar är ett ge sk lät pr af gel stä ick dec der san att uts råd bel der try om läg ma l pu Orc kär mi; j pol häl gel ant höj ej tri Öre val de; I bet me hv: oci an! det sin kar ag till gå sta fat ger vu son dra det dra in