Aftonbladet – 30 mars 1868, sida 3

Baggböle sågverksegares åtal mot t. f öfver. jägaren Lind. Då detta mål den 18 i denna månad senast förevar inför Umeå rådhusrätt, afga! svaranden ett så lydande skriftligt svaromål Till Umeå villofliga rådhusrätt. Till bemötande af de slutpåståenden, grosshandlanderna James J. Dickson, Oskar Dickson och M. E. Wer afgifvit uti det emellan dem, kä rande, och mig, svarande, vid Umeå rådhusrätt anhängige mål, med anledning af deras å mig utverkade stämning, med påstående om ansvar för falsk angifvelse och ärekränkning, anhåller jag att få anföra följande: Hvad först angår kärandenas påstående, det någon falsk angifvelse egt rum, så torde jag få ånyo erinra, dels att jag hvarken vid domstol tilltalat ki randena eller uti min rapport till konungens befallningshafvande i Westerbottens län den 17 Juli sistlidne år påyrkat deras tilltalande. Kärandena anföra visserligen, att det icke är den omständigheten, att åtal verkligen följt på en angifvelsc, som gör denna angifvelse straftbar, men kärandena tyckas tillika hafva glömt, att, derest min ofvanberörde rapport innehållit en angifvelse, konungens befallningshafvande, jemlikt 19 af kgl. förordningen den 16 Februari 1864, angående nya strafflagens införande, icke kunnat underlåta, att förordna om kärandenas stilltalande vid domstol. Kärandenas påstående att min rapport innehållit en angifvelse, innefattar ock, vid det förhållande, att något åtal mot kärandena ej följt, en insinuation mot konungens befallningshafvande om underlåtenhet af fullgörandet af dess embetspligter, hvilken insinuation, huru obehörig den än är, det icke tillkommer mig att tillbakavisa. Hvilken afsigten med min berörde rapport varit framgår tydligen af samma rapports slutmening, deruti jag icke påyrkat kärandenas eller eller några andra personers tilltalande, utan endast, efter det jag förut omförmält de brister, med hvilka skogsvården inom 6:te och 7:de revieren voro behäftade, hos konungens befallningsbafvande hemställt om vidtagande af de åtgärder, som för skogsvårdens rätta handhafvande kunde anses af behofvet påkallade. Hvad derefter beträffar stämningens senare afdelning, och kärandenas uti den vid senaste rättegångstillfälle ingifna skrift gjorda utveckling di: anser jag mig böra fästa rådbusrättens uppmärksamhet å följande yttranden af kärandena: Lika omöjligt som det är, att hvarken br Lind eller någon annan menniska kan i bokstaflig mening kränka vår ära, lika uppenbart är det att ifrågavarande uttryck i juridisk bemärkelse äro ärekränkande och för vårt borgerliga anscende fö mande,. — Det är ej godt att begripa hvad ki randena med detta afse och mena. Antingen skall kärandenas ära vara kränkt eller ock skall den icke vara det; kärandena hafva sjelfva förklarat, att det är omöjligt att i bokstaflig mening kränka den, men i hvilka afseenden kan den då kränkas? Jo, efter deras förmenande, uti juridisk mening. Såsom litet hvar känner och säkerligen icke är för kärandena obekant, förekommer i språkbruket uttrycken lagens bokstaf och anda, dervid lagens bokstat afser det rent juridiska och lagens anda det moraliska momentet i lagen. Såsom kärandena sjelfva förklarar, kan deras ära ej i bol lig mening kränkas; och är den ju således icke heller i sådan mening kränkt, men efter hvad jag örut visat, äro lagens bokstaf och lagens rent juka moment enahanda begrepp, hvadan ock kärandenas ära icke heller kan sägas vara i juridisk mening kränkt. Kärandena hafva icke gittat påstå, att jag uti moraliskt hänseende kränkt deras ära, de batva icke förnekat riktigheten af de skäl jag åberopat till stöd för de uti rapporten den 17 sistlidne Juli fällda uttryck; och jag trer dem icke heller kunna göra det. Då kärandena sjelfva påstått, att deras ära ej är i bokstaflig mening nkt, och således, efter hvad jag visat icke heller är det i rent juridisk mening, samt ki dena icke föregifvit, att deras moraliskt hänseende blifvit kränkt, på hvad grund kunna ki randena då yrka ansvar å mig för ärekränkning? Ar åter kärandenas mening att jag ej i moraliskt hänseende mig förbrutit, men väl att jag uti juridisk mening kränkt kärandenas ära och att jag för de uttryck jag uti min ofvanberörda rapport begagnat, skulle kunna efter lagens bokstaf fällas till ansvar, måste kärandenas afsigt vara, attjag, churu moraliskt oskyldig, måtte likväl fällas till straff; jag vill icke tro det; och hyser härutinnan icke heller någon fruktan, förvissad fom j att rådhusrätten icke, såsom kärandena synes önska det, vid lagens tillämpning skilja på lagens bokstaf och Ile gens anda, utan låta båda komplettera hvarandra. Ar vidare kärandenas mening den att deras ära icke kan hvarken med eller utan skäl kränkas, så låter jag dem sjelfva förklara det, bäst de kunna, ty en sådan åsigt antyder en otillgängli het för skäl, hvilken är mig alldeles oförklarlig. För att nu återgå till de ordalag uti rapporten den 17 Juli, hvilka kärandena ansett vara för dem i juridisk bemärkelse (d. v. s. efter hvad jag förut visat bokstafligen, icke uti den mening kärandena uppfatta detta ord, utan bokstafligen i vanlig svensk bemärkelse) anser jag mig börn erinra att jag icke specielt eller bokstafligen antydt, att kärandena föranstaltat om oloflig afverkan, icke heller att de sjelfve brutit bommar eller gjelive bortfört kronans egendom och icke heller, att de sjelfve verkställt några inköp af olofligen