Aftonbladet – 27 mars 1868, sida 3

nen gagneligt resultat. Det vore för öfrigt icke . Jutan exempel att K. M:t förfarit på detta sätt. Nlsåsom t. ex. fallet varit med ett ärende rörande nåden medborgerliga likställigheten i Stockholm, hvilket på det i förevarande ärende föreslagna sätt återförvisades, på det att de olika meningarne måtte kunna förena sig och inkomma med ett nytt förslag, — ett behandlingssätt, hvaremot något klagomål icke blifvit fördt. Att föredraganden icke kunde tillstyrka någon tolkning af 23 8i Stockholms kommunalförfattning, på samma gång ) som han tillstyrkte ärendets återförvisning, vore y klart deraf att i sådant fall skulle återförvisningen a )tjenat till ingenting, om man liksom kunnat läsa d Mn raderna hvad utgång frågan skulle få hos KX. M:t. Sedan emellertid K. M:t icke funnit sig böra fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med föredran gandens hemställan, utan, med besvärens ogillande, fastställt öfverståthållareembetets utslag, tillkom det icke föredraganden att vidare yttra sigi sjelfva saken, utan egde han endast att tillse, huruvida detta K. M:ts beslut vore stridande mot grundlag eller allmän lag eller ock så afvikande från föredragandens åsigt, att han icke kunde kontrasignera detsamma, utan funne sig böra frånträda sin rådgifvarebefattning. Då emellertid intetdera af dessa vilkor för en kontrasignationsvägran förefanns, hade hr statsrådet icke tvekat att ikläda sig det moraliska ansvaret derför, lika litet som han ville undandraga sig det legala. Då konstitutionsutskottet ansett honom ha handlat i strid med 9 i Regeringsformen, hade utskottet från denna sin synpunkt egt fullt skäl att förordna om åtals anställande, och hr stätsrådet skulle för sin Idel hafva föredragit en öppen fejd framför den t I mildare form för anmärkningens framställande som l utskottet valt. Tal. begärde intet undseende, utan I vore villig att underkasta sig den rätt motparten Jansåge sig ega. Han förstode sig icke på omvägar, utan i hans tycke vore den raka vägen alltid I den bästa. Hr Staaff motiverade sitt ogillande af alla fyra I punkterna i utskottsbetänkandet och ansåg att då , l utskottet synes hafva sökt med ljus och lykta efIter anmärkningsanledningar, men blott påträffat dessa fyra, så kunde dess utlåtande ingalunda betraktas såsom ett tadelvotum, utan vore i sjelfva verket ett slags hedersdiplom åt regeringen. Hr HBosenberg skattade det land lyckligt, der en granskning sådan som den ifrågavarande kunde ega rum. Tal. redogjorde utförligt för de motiver, som föranledt honom att vid innevarande riksdag väcka motion om upphörande af vikariats-arvoden för vid riksdagen varande embetsmän. Dessa motiver angåfvos hufvudsakligen vara att talaren, långt ifrån att vilja bortjaga embetsmännen ur representationen, tvärtom helst ville hafva dem qvar, emedan han ansåg att de ej utan skada kunde undvaras. Tal. yrkade att betänkandet skulle läggas till handlingarne. Hr Lithner ansåg den af utskottet använda formen öfverensstämma med grundlagens både anda och bokstaf; ty då utskottet ej funnit anledning vara för handen att tillämpa 106 S, fanns ju ingen annan utväg än att göra ett dylikt tillkännagifvande, som i 107 omförmäles. Det vore olyckligt, om den åsigten skulle göra sig gällande, att konstitutionsutskottet endast egde rätt att uppträda med bestämda yrkanden; ty då vi väl nu vore från de tider, då statsrådet tilltrodde sig att handla så att 107 8 kunde tillämpas, skulle all betydelse af båda de nämnda S8 bortdunsta, om icke den af utskottet använda form för framställningen blefve godkänd. Hvad den i första punkten framstälkla anmärkningen beträffade, så hade talaren biträdt densamma, emedan han hyste tvifvelsmål, huruvida hände ee Re AC AA MU ff Ne stämmande att tillägga embetsmännen vikariatsarvoden, emedan det vore stridande mot andan i riksdagsordningen. Att så vore förhållandet ansåg grundlagens mening, att den ene representanten icke skulle njuta någon fördel framför den andre, hvilket likväl vikariatsarvodena åsyftade, då de riksdagsmän, som icke voro embetsmän icke erhölle ersättning för den förlust, de möjligen genom sitt vistande vid riksdagen kunde lida, i fråga om sina enskilda angelägenheter. Vikariatsarvodena embetsmän från riksdagen; ty om den öfvertygelsen blefve utbredd bland folket, att det blefve en dubbel kostnad, om de valde embetsmän, skulle de måhända ej välja sådana, och detta vore ej med rikets sannskyldiga nytta öfverensstämmande. Hvad beträffade den tredje punkten, så ansåg talaren kommunen hafva haft rätt att förklara, att det ifrågavarande vore ett nytt behof, emedan den eljest icke kunde anses ega beskattningsrätt. Ett anfördt prejudikat vore ej hänförligt på denna fråga, som icke rörde likställighet utan sjelfbeskattningsrätten. — Talaren förstod den af många uttryckta tacksamheten mot ministeren; men om man af tacksamhet läte förleda sig att låta det går, skulle man snart bli beroende af en allenastyrande vilja. Talaren yrkade betänkandets läggande till handlingarne med gillande af utskottets motiver. lr Östman yrkade att detsamma måtte helt enkelt läggas till handlingarne. Hr Blanche. Det är från jemnlikhetens synpunkt man bör betrakta första punkten i utskottets betänkande. När en embetsman, tillhörande representationen, får, jemte sitt arvode som riksdagsman, behålla oafkortad sin lön vid det verk han tjenar, då beredes honom otvifvelaktigt ett stort företräde framför andra riksdagsmän, hvilka, likaledes lemnande sina yrken och hem, nog få vidkännas förluster utan rätt till ringaste ersättning af staten. Jag ser gerna embetsoch tjenstemän inom andra kammaren, ty man kan behöfva deras insigter och erfarenhet; men för många vill jag inte se, och det af skäl som här icke behöfva uppgifvas. Ingen bör, såsom folkombud, af gunst och nåd tjena sitt fädernesland, såsom det hette under öfverläggningarne rörande Nordamerikas statsförfattning; men ingen bör heller åtnjuta så mycket att det kan ge anledning till särskild lockelse En sådan representant blir staten ganska dyr. Först riksdagsarvodet, så lönen oafkortad och slutligen arvodet åt hans vikarie under riksdagarne, likaledes utbetaldt af staten. Det kunde, såsom jag nyss antydde, bli en frestelse åtminstone för dem som mer fästa sig vid lönen än vid embetet. Någon uppoffring, i fall det blir någon, borde väl en embetsman, lik andra, kunna underkasta sig, sökande sin ersättning i hedern att få vara sitt folks ombud i dess vigtigaste angelägenheter. Hela samhället existerar ju endast genom enskilda uppoffringar, och äfven i det hänseendet borde man representera sitt land. Jag förbigår den andra punkten, såsom den minst vigtiga, inskränkände Mig till att instämma i min närmaste grannes lugna och sakrika anförande. Men vid tredje punkten dröjer jag, ty den är den vigtigaste icke blott i detta betänkande, utan ock i de flesta som under många riksdagar utgått från samma utskott. Den som granskar otiverna 1809 års regeringsform upptäcker tt ett bemödande att, på samma gång man vill försäkra nationen att hon numera vunnit de säkraste garantier mot det envälde som stått henne så dyrt; hon derjemte söker trösta de regerande, att det på det hela taget icke vore så farligt med dessa garantier, enär allenastyrandet vore bokstafligen bibehållet på Hera an ect ställe. Men denna regeringsform af olja och vatten tyckes icke kunna motstå verkan af sextiårig omskakning, Redan tidigt förmärktes tillstymmelsen till en konstitutionel praxis, som småningom lemnande bakom sig orden om allenastyrandet, alltmera angaf runddragen till en ny lag hvilken, slående rot i folkets förstånd och införlitvande sig 1 dess medtande, endast tycktes vänta på tjenlig väderlek, r att mogna och bli skrifven lag. Det var den naturliga gängen för all förnuftig lagstiftning, och hvarje lag, som genomgår denna naturliga process, blir alltid en god lag, byggd, såsom den bör vara, på behofvet och nödvändigheten. Så fortgick det med få men obetydligare afbrott under je regeringar som närmast följde på 1809 års statsskick; och om den nuvarande regimen företrädesvis gjort sig afhållen af folket, så har det varit för den konstitutionella anda som, vida sannare än under de föregående, uppenbarade sig i de flesta af hennes åtgärder. Folket invaggade sig småningom i den föreställningen att ingen väsentligare skilnad hädanefter kunde uppstå mellan det vore med rikets sannskyldiga nytta öfverens-. talaren framgå derutaf, att det tydligen vore j fruktade talaren äfven skulle utestänga många l konungen och hans rådgifvare och att den förre!