Aftonbladet – 27 mars 1868, sida 3

(e le Nn, tt 1e tt ot ver Tele Lå — He tt ehe 1 INR RR nytta, ty det kan icke vara förenligt med rikets sannskyldiga nytta att man ens upplifvar minnet af det envälde man för 60 år sedan befriades ifrån med Guds hjelp och behjertade mäns bitr de. Hvar skulle det taga vägen, om det for rande lyckades att på sätt som nu skett kringskära hela vår konstitutionella frihet! Ett folk kan icke vara nog ömtåligt om sin frihet. Det bör icke tåla att man ens andas på dess spegelbild. Jag skulle således utan tvekan upptaga den utmaningshandske, som hr civilministern nyss med ridderlig öppenhet kastade emot oss, om jag ej nödgades böja mig för den mildare stämning som ännu tyckes råda inom kammaren, hvarföre jag måste i denna punkt förena mig med dem som med gillande af betänkandet yrka dess läggande till handlingarne. Hvad angår 4:de punkten, så har jag ingenting emot riksmarskalken. Han har många gånger beredt mig stort nöje, isynnerhet i min barndom. Saknar jag något nu, så är det några persedlar hörande till toiletten. På rikssalen är han på sin plats och der är hans makt ganska stor. Vid en höjning af hans staf måste sjelfva kamrarnes talmän träda fram för att... men nog härom. Irikssalen må han stå qvar; men i rådsalen vill jag icke ens se skuggan af hans plymager. Man har dock medelst ett formligt regeringsbeslut kilat in honom mellan statsministrarne och de öfriga statsrådets ledamöter, och hans brokiga drägt bör icke sticka fram mellan så allvarliga och betydelsefulla personer som ledamöterna i en regering. Men den vigtigaste anledningen till denna 4:de punkt är att statsrådets ledamöter skulle, när så behöfves, kunna återgå till de platser de förut innehaft, utan att besväras af den höga rangens långa slä Jag känner civilembeten, ja äfven akademiska I stolar, som förlorat mycket derpå att deras förra innehafvare förflyttats till regeringen, och hvarje hinder för dem att återgå dit blir följaktligen en förlust för landet. Statsrådsledamöternas ställning skulle också bli mera sjelfständig inför konungen, när de visste att de för sin vidare befordran icke behöfde bero af den kungliga gunsten. Afven i dag åberopar man, till skydd för regeringen, den ofta här omordade tacksamheten, en sällsynt företeelse inom statsrätten och politiken. Annars heter det der: Att tjena staten det är att tjena ingen, och ingen tackar ingen. Men Jom man väl tjenar staten, månne man ej då på samma gång bäst tjenar sig sjelf? Och jag frågar slutligen: bör man gå ända derhän i facI samhet för h en konstitutionel regering, att man slutligen kastar sig i armarne på en enväldig? IJag tänker, jag, att detta vore den gröfsta otacksamhet mot det folk, som skickat oss hit och hvars vigtigaste intressen vi äro kallade att manligen bevaka och försvara. Hr Jöns Päbrsson fäste sig hufvudsakligen vid första punkten, i afseende å hvilken talaren anförde vigten deraf, att klyftan mellan folket och embetsmännen icke vidgades, hvilket talaren skulle betrakta såsom en riksolycka. Det låge iembetsmännens eget intresse, att utskottets motivering gillades i denna punkt. Talaren höll före att representationen till regeringen, liksom till en god vän, kunde säga sin hjertans mening, och yrkade att en skrifvelse enligt 107 , om skiljande af vederbörande statsrådsledamot från embetet, måtte till K. M:t aflåtas. Or Bediund angrep utskottet med ironiens vapen i ett anförande, som af den efterföljande talaren betecknades såsom blixtrande af qvickheter. Utskottet borde ingalunda klandras derför, att det följt en gammal vana och granskat af hjertans lust, utan att vara besmittadt af de bland riksdagsmännen ganska gängse förtjusningsoch tacksamhetsfebrarne. Deremot vore kanske utskottet icke alldeles fritt från en annan sjukdom, som i Frankrike kallades ambition rentråe eller på svenska inslagen ärelystnad; men detta borde man icke tillräkna utskottet, då det så för att hålla sig obesmittadt af de båda andra sjukdomarne. Utskottet har förmodligen velat representationen bekant med åtskilligt af det, som tilldrager sig inom statsrådets mysteriösa, och för de nyfikna alltför mycket tillslutna, interiörerna. Bland annat har utskottet i andra punkten hittat på ett par officerare, som regeringen, klanderutan att förse dem med handkassa, På detta sätt genomgick talaren de olika punkterna, och om också resultatet af hela granskningen, enligt talarens uttryck, måste förefalla något tarfligt, kunde förmodligen utskottet trösta sig dermed att det till nästa riksdag skulle komma att medföra så mycket större indirekta resultater. — Talaren yrkade att betänkandet måtte utan omdöme läggas till handlingarne. Grefve ÅA. Posee. Af den siste värde talaren torde jag och kammaren få emotse en närmare förklaring af hans ganska anmärkningsvärda yttrande att utskottet varit särdeles närgånget vid granskning af statsrådets protokoller. För min del kan jag icke fatta betydelsen af detta uttryck på annat sätt än att det blott utgör en af de många ordlekar och qvickheter, hvarmed hans föredrag öfverflödade. Det är alltid ett grannlaga och ömtåligt värf att granska andras handlingar. Representationens pligt att utlåta sig om den andra statsmaktens regeringsåtgärder hvilar tung på hvarje riksdagsman som med fosterlandskärlek och oväldig rätt visa vill upprätthålla konungamakten utan att få hise eller vanvårda folkets konstitutionella rättigeter. Sjelfva formen för denna granskning har i vårt statsskick, sannolikt emot grundlagsstiftarnes ursprungliga mening, under tidernas lopp blifvit småaktig och derigenom förvandlat en i-sig sjelf betydelsefull och aktningsbjudande handling till en enkel ofta temmeligen sväfvande framställning a af mer eller mindre giltiga anmärkningar emot det sätt hvarpå konungens rådgifvare i ett eller annat mål utöfvat deras ansvarsfulla embeten. Under de senare riksdagarne har åtminstone förhållandet alltid varit sådant och lärer det tyvärr väl äfven framdeles blifva tills vidare oföriändradt. Bland de nu föredragna anmärkningspunkterna har isynnerhet den tredje punkten af föregående talare blifvit ansedd som en af de betydelsefullaste hvilken någonsin af konstitutionsutskottet dragits under representationehs pröfning, enär man velat tillmäta den regeringsåtgärd, som i denna punkt är föremål för anmärkning, en afelse från icke blott grundlagsenlig form, utan en från andan i vårt statsskick. Oberoende af denna uppfattning, kan jag hvarken af denna eller öfriga i betänkandet framställda anmärkningar bilda mig någon mening om jag bör högt akta regeringen eller jag bör det icke: Om regeringen eger den kraft som vågar taga initiativet i sin hand och den beslutsamhet, ntan hvilken hvarje famlande efter tidsenlig utveckling stannar vid halfmesyrer; om den vill och förmår att med stadig arm leda det nya statsskicket i de rätta spåren, eller den tror att sjelfva reformen är målet och att sedan den är genomförd, kan det i öfrigt gå sin gamla gång: om den med klok omtanka vidtagit förberedande åtgärder lösning af de stora frågor som stå på dagordningen: embetsverkens organisation, den privilegierade jordens aflösning, rättegångsväsendets, kreditoch komunal-lagstiftningens ordnande, eller om den inskränker sig till att afvakta och expediera riksdagens beslut i dessa och andra stora och för landet vigtiga frågor; om allt detta får jag gen ledande upplysning och kan, till följd afde trånga krankor inom hvilka grundlagen fjettrat konstitutions-utskottet, icke genom utskottets nu afgifna utlåtande vinna den klarhet som är önsklig då jag har att afgifva ett förtroendeeller miss-! troendevotum, Då Jag åu emellertid är tvungen att afgifva min röst och derigenom uttrycka ett generelt omdöme om regeringen, så återstår för mig ingen mnpan grund att följa än min egen uppfattning om det system regeringen hitintills iakttagit. Och denna uppfattning manar mig helt säkert icke till afgifvande af ett förtroendevotum för regeringen, lika litet nu som för några dagar sedan, då svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta på ett betänkligt sätt i denna kammare behandlades i fråga om anslag till handelsoch sjöfartsfonden. Jag yrkar med stöd af hvad jag haft äran anföra, att betänkandet, med godkännande af deruti förekommande anmärkningar lägges till handlingarnpe. (Forts.) es ERF äffligt förstått I värdt nog, tillåtit sig att skicka till Petersburg